Richard Manuel, född 3 april 1943 i Stratford, Ontario, död 4 mars 1986 i Winter Park, Florida (självmord), var en kanadensisk musiker som spelade piano, trummade och sjöng i det kanadensiska rockbandet The Band. Han var medlem i det ursprungliga bandet från 1967 till 1976 och det omformade bandet från 1983 till sin död.
Manuels sångröst var både en soulinfluerad baryton som ofta påminde om Ray Charles, och en utsökt falsett. Även om gruppen hade tre som delade leadsång och stämsång, sågs Manuel ofta som gruppens huvudsångare.
Biografi Tidiga år thumb|240px|right|Manuel (längst bak till vänster) med The Revols, 1958. Manuel föddes i Stratford, Ontario i Kanada. Hans pappa, Ed, var mekaniker som anställdes hos en återförsäljare för Chrysler, och hans mor var lärare. Han växte upp tillsammans med sina tre bröder, som han sjöng i kyrkokören med. Manuel började att ta pianolektioner vid nio års ålder, och tyckte om att spela piano och repetera med vänner i sitt hem. Några av hans tidiga influenser var Ray Charles, Bobby Bland, Jimmy Reed och Otis Rush.
Vid femton års ålder bildade han bandet "The Revols" (ursprungligen "The Rebels") tillsammans med tre vänner. Även om Manuel främst var känd som sångare, utvecklade han även sitt pianospel under sin tid i gruppen.
Manuel blev bekant med Ronnie Hawkins och hans kompgrupp The Hawks när The Revols agerade förband åt dem i Port Dover, Ontario. Enligt Levon Helm, sa Hawkins till honom om Manuel: "Ser du grabben som spelar piano? Han har mer talang än Van Cliburn." Grupperna spelade återigen vid Stratford Coliseum 1961, då Revols spelade förband till The Hawks. Efter att ha hört Manuel sjunga Georgia on My Mind, anställde Hawkins honom, istället för att konkurrera med honom.Helm and Davis, This Wheel's on Fire, pp. 86–87.
The Hawks Vid 18 års ålder anslöt sig Manuel till Hawkins kompgrupp The Hawks. Vid den här tiden bestod bandet av 21-årige Levon Helm på trummor, 17-årige Robbie Robertson på gitarr och 18-årige Rick Danko på bas. Samma år runt jul anslöt den 24-årige organisten Garth Hudson, samt två tillfälliga medlemmar (saxofonisten Jerry Penfound och sångaren Bruce Bruno). Efter gradvis ökande dispyter, ofta triggade av Hawkins förakt för marijuana, lämnade Hawkins gruppen 1964.
I början tog gruppen namnet The Levon Helm Sextet, men bytte sedan namn till både The Canadian Squires och Levon and the Hawks. Helm ansågs som gruppens ledare på grund av hans tid med Ronnie Hawkins. Dock var det Manuel som sjöng de flesta låtarna i gruppens repertoar. Efter att Penfound och Bruno slutat i bandet, presenterade gruppen sig för en av sina musikaliska hjältar, bluesmusikern Sonny Boy Williamson. De planerade ett samarbete med Williamson, men han dog innan deras planer hann förverkligas.
1965 ingick Helm, Hudson och Robertson i bluesmusikern John P. Hammonds kompgrupp på dennes album So Many Roads. Hammond rekommenderade gruppen till Bob Dylan som anlitade dem som kompgrupp då han börjat använda ett mer elektriskt sound. Under 1966 turnerade de i Europa och USA med Dylan.
The Band 1967, medan Dylan återhämtade sig från en motorcykelolycka i Woodstock, New York, hyrde gruppen ett rosa hus i närheten, som senare blev känt som "Big Pink". Där kunde de experimentera med ett nytt sound som hade influenser från country, soul, rhythm and blues, gospel och Rockabilly som de alla älskade. Då Helm (som blivit knäckt av reaktionen mot Dylans nya sound) varit tillfälligt frånvarande från gruppen sedan slutet av 1965, lärde Manuel sig att spela trummor. Under tiden med The Band spelade han ibland trummor när Helm spelade mandolin eller gitarr. Hans trumstil är annorlunda än Helms, som på låtarna "Rag Mama Rag" och "Evangeline". Manuels trummande är mest framträdande på albumet Cahoots.
De första månaderna i Woodstock gjorde det också möjligt för Manuel och Robertson att utvecklas som låtskrivare. Efter inspelningar av många demolåtar, skrev de ett kontrakt med Capitol Records i början av 1968, på tio album. De kallade sig ursprungligen "The Crackers" (även namnet "The Honkies" hade de funderat på). Helm anslöt sig till gruppen när förberedelser påbörjades för inspelningen av deras debutalbum, Music from Big Pink. Gruppen fortsatte att använda vad de hade lärt sig från Dylan, och spelade en av hans låtar till albumet. Manuel och Robertson bidrog med fyra låtar var. Bland Manuels bidrag var "Tears of Rage", som han skrev tillsammans med Dylan. Coverversioner av "Long Black Veil" och "I Shall Be Released" och "This Wheel's Fire", som var ett samarbete mellan Danko och Dylan, avrundade albumet. När albumet sedan släpptes var gruppens namn ändrat till "The Band". Detta skulle vara deras namn för resten av gruppens karriär.
Fastän albumet bara nådde trettionde plats på Billboardlistan skulle albumet ha ett djupt inflytande på den växande genren countryrock. "Tears of Rage" och Robertsons "The Weight" skulle komma att bli en av de låtar som gjorts flest coverversioner på.
Giftermål Strax efter att albumet släpptes gifte sig Manuel sin flickvän Jane Kristiansen, en modell från Toronto, som han tidvis hade umgåtts med sedan Hawks-dagarna. De skulle senare bli föräldrar till två barn.
Filmroll, missbruk och flytt till Malibu vänster|miniatyr|220x220px|Manuel i Hamburg, 1971. 1970 medverkade Manuel i filmen Eliza's Horoscope, ett independentdistribuerat kanadensiskt drama skrivet och regisserat av Gordon Sheppard. Han spelade en mindre roll som "den skäggiga kompositören". I filmen medverkar bland annat Tommy Lee Jones. Filmen tog fyra år att slutföra, och den släpptes inte förrän 1975.
Under denna period gjordes ett flertal coverversioner på Manuels låtar, bland annat av "Blues for Breakfast" av Cass Elliot på Dream a Little Dream (1968). Kort därefter gjorde Joan Baez ett a cappellaarrangemang av "Tears of Rage" på albumet Any Day Now (1968) och Karen Dalton inkluderade hennes version av "In a Station" på In My Own Time (1971). På kommande album med The band skrev han endast ett fåtal låtar. Tre låtar ("When You Awake", "Whispering Pines" och "Jawbone") på The Band (1969) och två ("Sleeping" och "Just Another Whistle Stop") på Stage Fright (1970). Alla dessa kompositioner krediterades som samarbeten tillsammans med Robertson, som hade antagit dominans i gruppens angelägenheter med Grossman.
Under inspelningen av Cahoots (1971) bidrog Manuel inte med en enda låt. Manuels ökande användning av heroin kan ha bidragit till minskningen av hans låtskrivande.Hoskyns, Across the Great Divide, pp. 181–182. Under 1972 var Manuels alkoholism en av flera faktorer som började hindra gruppens inspelnings- och turnéschema. Under den här tiden separerade makarna Manuel en kort period, men flyttade sedan ihop igen då deras andra barn skulle födas.Hoskyns, Across the Great Divide, pp. 275, 308.
1973 flyttade gruppen till Malibu i Kalifornien, tillsammans med Bob Dylan. Innan de flyttade till Malibu samlades gruppen för att spela in ett coveralbum av gamla rhythm and blueslåtar (som ofta framförts av The Hawks) med titeln Moondog Matinee. Även om Manuel ursprungligen var negativt inställt till albumet, innehöll det några av hans bästa prestationer som sångare. Under denna perioden sa Helm om Manuel. "Han dricker ganska hårt, men när han kom igång kunde han spela allt. Richard visste hur en låt skulle gå. Struktur, melodi, han förstod det."Helm and Davis, This Wheel's on Fire, p. 236.
Tillbaka med Dylan
Bandet återvände gradvis till att göra liveframträdanden. Under hösten 1973 var gruppen återigen kompband till Bob Dylan på albumet Planet Waves, hans första album med originallåtar på tre år, innan de blev anlitade som kompband på hans första turné på åtta år.
De fyrtio konserterna som gjordes av Bob Dylan och Band, från 3 januari till 14 februari 1974, gjordes med växlande sättningar. Under konserterna alternerade man mellan Dylan tillsammans med The Band, Dylan ensam på akustisk gitarr samt enbart The Band. Det livealbumet Before the Flood som spelades in under turnén, bevisar att Manuel fortfarande kunde nå den höga falsetten på I Shall Be Released.
The Last Waltz The Band fortsätta att turnera under resten av 1974, som kompband till Crosby, Stills, Nash and Young på en arenaturné tillsammans med Joni Mitchell, Jesse Colin Young och The Beach Boys. Under 1975 hade Robertson uttryckt sitt missnöje med att turnera, och hade tagit på sig allt mer ansvar efter att gruppen flyttat till Malibu, då Grossman blivit mer och mer frånvarande. Manuel bodde under denna tid i ett flertal hyrda hus, inklusive hus ägda av Goldie Hawn och Keith Moon. Enligt Helm drack Manuel åtta flaskor Grand Marnier varje dag, blandat med sitt kokainberoende, som i slutändan fick Jane Manuel att ta ut skilsmässa 1976. Under tiden Manuel bodde i Goldie Hawns hus försökte han begå självmord (genom självbränning och genom att ha skjutit sig själv i huvudet med en luftpistol) minst två gånger. Under denna perioden utvecklade Manuel en vänskap med den likaledes förtvivlade Eric Clapton och fungerade som drivkraft under sessionerna som sedan blev Claptons No Reason to Cry (1976). Albumet spelades in i The Bands nya Shangri La Studios, där Manuel bodde i ungefär ett år i en bungalow. Manuel gav låten "Beautiful Thing" till Clapton (en demo av The Band från 1967 som Danko hjälpte honom att göra klart) och sjöng på låten "Last Night."
På gruppens sista turné under sommaren 1976 återhämtade sig Manuel fortfarande från en bilolycka året innan. Flera konserter fick ställas in efter en båtolycka nära Austin, Texas. Konserternas kvalitet berodde ofta på hur nykter Manuel var. Eftersom han hade problem med att nå de höga tonerna i låtar som "Tears of Rage" och "In a Station," blev hans mest minnesvärda bidrag oengagerade versioner av "The Shape I'm In," "Rockin' Chair" och "King Harvest (Has Surely Come)."
Gruppen spelade sin sista konsert med originaluppsättningen i San Francisco på Thanksgivingdagen 1976. Konserten filmades av Martin Scorsese och blev sedan dokumentären The Last Waltz. Manuel kan höras sjunga "I Shall Be Released," omringad av gästartister.
Studiomusiker, försök till comeback och fortsatta missbruksproblem Efter The Last Waltz flyttade Manuel ut till Garth Hudsons ranch utanför Malibu. Han påbörjade då ett rehabiliteringsprogram för sina missbruks- och alkoholproblem, och blev för första gången både drogfri och nykter i augusti 1978. Han gifte även om sig med sin flickvän Arlie Litvak. Efter att ha blivit förtrollad av Manuel efter att ha hört "Lonesome Suzie", blev den 21-åriga Litvak bekant med Manuel under turnén 1974, innan han flyttade in i Keith Moons hus 1977. 1980 medverkade Manuel på Happy Traums Bright Morning Stars, där han spelade elpiano och clavinet, samt på Hudsons Music for Our Lady Queen of the Angels där han sjöng bakgrundssång.