miniatyr|stående=1.4|Stockholms och Sveriges första trafiksignal fanns i hörnet Kungsgatan/Vasagatan och togs i drift i januari 1925. En polisman skötte signalväxlingen. Signalen satt på en fyra meter hög stolpe (längst upp till höger i bild). De första trafiksignalerna i Stockholm togs i drift år 1925 i korsningen Kungsgatan/Vasagatan. Då hade trafiksignalerna bara två huvudfärger och kretsloppet i signalväxlingen var indelat i två faser: rött och grönt. År 1932 introducerades Stockholmsmetoden som innebar att man visade rött/gult respektive grönt/gult i mellanfaserna. Även den första anläggningen med fyrskensväxling installerades 1932 i korsningen Kungsgatan/Vasagatan, som var en sorts experimentplats för nya trafiksignaler. År 1937 blev Stockholmsmetoden officiell svensk standard och ändrades först år 1999 till dagens Europaanpassade signalväxling utan grön/gult i mellanfasen.

Antalet trafiksignalreglerade korsningar ökade snabbt från 12 anläggningar 1945 till cirka 200 st i slutet av 1960-talet och till cirka 500 st 1980. Idag (2020) finns cirka 600 anläggningar med totalt cirka 11 000 signallyktor. Samtliga är utrustade med LED-ljus sedan 2001 då Stockholm var första stad i världen med LED-teknik i så gott som alla trafiksignaler.

Sedan 1 februari 2010 sköts övervakning av Stockholmstrafiken och skötsel av signalanläggningarna av det privata Österrikebaserade bolaget Swarco. Stockholms stads trafikkontor kommer även fortsättningsvis att utföra projekteringen av nya anläggningar och bestämmer detaljer såsom signalernas styrning och omloppstider.

Historik I december 1868 började de första försöken med trafiksignaler i London. Då togs en anläggning i drift utanför Westminsterpalatset. Signalen hade ställbara armar som manövrerades av en polisman och påminde om tågsignalens semafor där armen betydde ”stop” (stopp) i uppfällt läge och ”caution” (varning) i nedfällt läge. Under mörkret visade en gaslykta rött respektive grönt ljus för ”stop” respektive ”caution”. Efter en knapp månad exploderade anläggningen på grund av en gasläcka och den manövrerande polismannen brännskadades svårt. Experimentet avbröts och det dröjde ända fram till 1917 innan nya försök med trafiksignaler startades i England. Under tiden hade signaler med ”stop” och ”go” testats och etablerats i USA.

Införande av trafiksignaler i Stockholm miniatyr|En polisman dirigerar trafiken på Slussen 1925.

Bakgrund Exakt när en polisman för första gången dirigerade eller ordnade trafiken i en korsning i Stockholm är okänt men troligen var det redan före bilismens tid.Uppgift enligt Stockholms stads trafikkontor, 26 november 2012 I den första olycksfallsstatistiken från år 1914 rapporterades bland annat att i gatukorsningar där polisman dirigerade trafiken ”nonchalerades dennes anvisningar understundom”.Dufwa (1985), s. 99 Automobilförarna däremot ogillade polismyndighetens ”förföljelselusta”.Stockholmskällan: Automobilförarna ogillar polismyndighetens ”förföljelselusta” 1912.

Utöver handtecken hade polismannen ställbara semaforer med text ”kör” respektive ”stanna”. Orsaken till att man även i Stockholm började använda trafiksignaler för regleringen av trafiken var det hastigt stigande antalet motorfordon på stadens gator. År 1905 fanns det i Stockholm 177 registrerade bilar, antalet ökade på 20 år till 9 000 och 1930 var antalet 17 800. Med hjälp av tydliga trafiksignaler ville man förbättra framkomligheten och höja säkerheten. En fördel för Stockholm var att man kunde dra nytta av andra länders erfarenheter, lära av deras framgångar och undvika deras misstag.

Sedan december 1924 fanns en trafikfyr på Nybroplan. Anordningen, som ibland kallas för Stockholms första trafikljus, sattes upp på prov efter amerikansk förebild och var utrustad med en gul blinkande gaslampa från AGA (specialist på just fyrar) som spred ljus åt alla håll. På fyrens sockel fanns målade pilar som hade till uppgift att påminna trafikanterna om att hålla till vänster och passera fyren på rätt sida.

Stockholms tidiga trafiksignaler

vänster|stående|miniatyr|AGA:s "Stopp-Kör"-signal i hörnet Sturegatan / Humlegårdsgatan, 1929. miniatyr|AGA:s "Stopp-Kör" - signal uppsattes den 30 januari 1926 i hörnet Hamngatan / Regeringsgatan. Originalet finns bevarat på Stockholms Spårvägsmuseum. En av Stockholms hårdast trafikerade gator var Kungsgatan, därför togs i januari 1925 Stockholms och Sveriges första "riktiga" trafiksignal i drift just vid Kungsgatan. En nyfiken skara människor hade samlats vid korsningen Kungsgatan/Vasagatan för att beskåda nyheten. Pressfotografen Axel Malmström dokumenterade scenen. Anläggningen, som bestod av 4 elektriska 2-skenslyktor (rött och grönt), styrdes av en polisman i gatukorsningen. Själva lyktorna var monterade i gathörnen på en 4 meter hög stolpe. Anläggningen hade utexperimenterats av AGA. En målad linje på gatan markerade dessutom stoppgränsen för fordonen. Under hösten samma år installerades den andra anläggningen i korsningen Kungsgatan/Drottninggatan. År 1927 började man att komplettera trafiksignalen med en ljudsignal. Polismannen skulle blåsa i en visselpipa som tecken på att signalväxling förestod (motsvarande dagens ”gult”). Provet utföll dock inte till belåtenhet och avslutades efter kort tid.

AGA hade även tagit fram en mindre, billigare variant som visade skyltar ”STOPP” respektive ”KÖR” i vita bokstäver på röd respektive grön botten. Ovanpå satt en AGA-lykta som lyste genom röda och gröna filter. Diverse skärmar såg till att trafikanten bara såg ett ljus åt gången. Signalen var monterad på en cirka två meter hög stolpe och manövrerades med hjälp av ett handtag. Denna enklare typ uppsattes den 30 januari 1926 i korsningen Hamngatan/Regeringsgatan och följande år på ytterligare två korsningar. 1925–1933 fortsatte experiment med olika färgkombinationer och andra system för signalväxling.

Ansvaret för Stockholms tidiga trafiksignaler hade Stockholms elektricitetsverk. Från och med år 1951 fick elektriska avdelningen vid Stockholms brandförsvar sköta uppgiften eftersom brandförsvaret redan sysslade med sina utryckningssignaler. När brandförsvaret tog över fanns det ett 30-tal enkla och okomplicerade anläggningar. Efter en utredning 1963 beslöts att en särskild avdelning vid Stockholms stads gatukontor skulle överta driften av de 124 trafiksignaler som då fanns i staden. I samband med det överfördes stora delar av brandförsvarets personal med specialkompetens till gatukontoret.Ur "Stockholms Brandkår 133 år" av Rune Sjögren, läst 2012-11-29.

Stockholmsmetoden

left|upright|miniatyr|Tidig trafiksignal i korsningen Roslagsgatan/Odengatan, 1930-talet. miniatyr|Signalväxling ”Stockholmsmetoden” 1932–1999. miniatyr|Signalväxling som genomfördes 1999. De första trafiksignalerna hade bara två huvudfärger och kretsloppet i signalväxlingen var indelat i endast två faser (rött och grönt). Snart visade det sig att det skulle behövas ett mellanting mellan rött och grönt, eftersom fordon under färd mot grönt ljus utan förberedelse knappt hann att stanna när ljuset plötsligt slog om till rött. Nästa steg i utvecklingen var att indela kretsloppet i fyra faser, med ensamt gult mellan rött och grönt. Idén kom från Berlin, men fungerade inte heller särskilt bra.

I England hade man experimenterat med ett system där gult visades samtidigt med rött i mellanfasen. Det vidareutvecklades 1932 i Stockholm till det som skulle kallas ”Stockholmsmetoden” och innebar att man visade rött/gult respektive grönt/gult i mellanfaserna. Den första anläggningen med fyrskensväxling installerades 1932 i korsningen Kungsgatan/Vasagatan. Denna korsning var Stockholms experimentplats för trafiksignaler. Efter ett års provdrift ansåg man att detta var den rätta lösningen och därefter ändrades successivt samtliga befintliga anläggningar i staden. År 1937 blev det norm för hela landet och kallades ”svenska signalväxlingssystemet”.

Det svenska systemet avlöstes först den 1 juli 1980 av den så kallade ”engelska signalväxlingen” som innebär att istället för gult/grön visas enbart gult. Systemet föreskrevs i en ny Europaanpassad vägmärkesförordning 1979 och var fullt genomfört 1999. Det gäller fortfarande och är vanligast förekommande i Europa. I DDR och efter Tysklands återförening fanns gult/grönt kvar i östra delen av Tyskland ända fram till år 2004.

Poliskurar och trafikledartorn miniatyr|Poliskur vid Stureplan, 1940-tal. Fram till 1930 styrdes trafiksignalen uteslutande av en polisman på platsen som samtidigt kunde övervaka skeendet. Polismannen stod i en liten plåtkur med trafikljus ovanpå respektive intill och kunde vid behov dirigera trafiken även genom handsignaler. Normalt styrdes signalväxlingen med hjälp av ett kraftigt vred med fyra armar. Varje arm var markerad med prickar: rött, rött/gult, grönt respektive grönt/gult (motsvarande signalväxlingen enligt stockholmsmetoden). left|upright|miniatyr|Styrvred från 1933.

En del kurar hade även högtalare på taket, som användes för att kunna ”tala” med trafikanter. År 1930 uppsattes den första signalanläggningen med automatisk och manuell dirigering på Riddarhustorget. Vid Odengatan/Torsgatan uppsattes en anläggning 1932, Tegelbacken 1933 och Slussen samt Stureplan 1935. Då fanns totalt 12 anläggningar i Stockholm, både helautomatiska varianter, kombinationer automatiskt/manuellt samt enbart manuellt förekom, som den på Tegelbacken. Under resten av 1930-talet och andra världskriget tillkom inga fler signalanläggningar, privatbilismen låg i det närmaste helt nere. År 1945 hade Stockholm fortfarande bara 12 anläggningar.

När polismannen inte var på plats tog automatiken över, som styrdes av en sorts tidur, men anläggningen fungerade stelt och kunde inte ta hänsyn till trafikintensiteten. Under högtrafik var det möjligen en tillfredsställande lösning men vid lågtrafik fick trafikanterna ofta stå och vänta framför rött ljus utan att det fanns någon korsande trafik. Att låta en polisman styra trafiken var dyrt i drift och att han fick stå där i sin kur i ”ur och skur” var inte heller acceptabelt på sikt. Senare modeller av kurar hade öppningsbara plexiglasfönster och värmefläkt underifrån. Då hade även signallyktan på kurens tak plockats bort och flyttats till gathörnen. Den sista poliskuren av denna typ stod på Tegelbacken och skrotades i samband med att trafikplatsen fick sin nuvarande utformning 1967.

Trafiken i en komplicerad korsning kunde inte regleras med en enskild trafiksignal. En sådan komplicerad korsning var – och är fortfarande – Hornstull. Innan Essingeleden färdigställdes 1966 belastades korsningen med Södertäljevägens trafik som var stadens huvudinfart söderifrån. Dessutom bidrog spårvagnstrafik och Liljeholmsbrons broöppningar till köbildningar och ”ryckig” trafik. En lösning var en vidareutveckling av polismannens kur, nämligen ett trafikledartorn där flera personer fick plats och kunde styra trafiksignalerna. I tornets manöverrum fanns telefoner och styrutrustning, operatörerna satt väderskyddade och med god insyn över korsningen. Tornet stod i Liljeholmsbrons förlängning och fanns där några år på 1960-talet. Det var det enda i sitt slag i Stockholm. Tornet finns idag på Gillingebanan i Vallentuna.Kontrolltornet på Stockholms Trafiksäkerhetscenter Gillinge AB.

Historiska bilder, poliskurar

Trafikstyrda och automatiska anläggningar miniatyr|Signalstyrning S:t Eriksplan, 1959. Nästa steg i utvecklingen innebar en trafikstyrd och helautomatisk signalkontroll, där fordonen själva fick sköta signalväxlingen. Idén kom från England där det redan fanns fordonsstyrda trafiksignaler. Ingenjörer från Stockholms gatukontor reste 1946 till bland annat London för att närmare studera fordonsstyrda trafiksignaler. Några tekniker från England kom även till Stockholm och medverkade tillsammans med gatukontoret och L.M. Ericssons signalavdelning vid projekteringen av stadens första helautomatiska trafikanläggning som utfördes 1947 i korsningen Götgatan/Ringvägen.