Myror

Myror (Formicidae) är en familj av gaddsteklar med små eusociala insekter. Tillsammans med getingar, bin, parasitsteklar och växtsteklar bildar de ordningen Hymenoptera. Familjen är mycket mångskiftande och består av upp till 22 000 arter, varav över 14 000 arter är kända"Nu lever 20 tusen biljoner myror på jorden", SvD 9 oktober 2022., där absoluta merparten lever i tropikerna. De lever i välorganiserade kolonier som kan omfatta flera miljoner, ibland miljarder"Världens största myrkoloni är 6000 km lång", Aftonbladet 2002-04-18., individer. Individerna delas in i de subfertila eller sterila honorna som utgör "arbetare", "soldater" etcetera, fertila hanar som utgör "drönare" och fertila honor som utgör "drottningar".

Myror återfinns över nästan hela världen, och har tillsammans beräknats utgöra i genomsnitt 15–20 % av den totala biomassan av landlevande djur (i tropiska regioner mer än 25 %).Ted R. Schultz (2000) In search of ant ancestors, Proceedings of the National Academy of Sciences, Proc. Natl. Acad. Sci. USA, Vol.97, nr.26, sid:14928–14029 Uppskattningen av antalet individer varierar, men enligt en studiesammanställning av Proceedings of the National Academy of Science (PNAS) i USA publicerad i september 2022 uppgår denna siffra till totalt 20 biljarder (20 x 1015)."The abundance, biomass and distribution of ants on earth", PNAS 19 september 2022.

Många myror är rovdjur med mindre djurarter som bytesdjur, varför de kan fungera positivt för växter genom att minska antalet skadeinsekter. Särskilt i Kina och Amerika har man använt sig av myror för att skydda odlingar.

Systematik Familjen Formicidae tillhör ordningen Hymenoptera, som också omfattar växtsteklar, bin och getingar. Myrorna evolverade ur en utvecklingslinje inom getingfamiljen Vespoidea. 1966 identifierade E. O. Wilson och hans kollegor de fossila resterna av en myra (Sphecomyrma) som levt under kritaperioden. Specimentet inkapslat i bärnsten daterades till runt 92 miljoner år sedan, och har drag av både myra och geting. Sphecomyrma var möjligtvis en marklevande art medan de besläktade släktena Haidomyrmex och Haidomyrmodes inom underfamiljen Sphecomyrminae bedöms ha varit aktiva trädlevande predatorer. Efter att blommande växter utvecklats för ungefär 100 miljoner år sedan ökade myrornas mångfald och för cirka 60 miljoner år sedan hade de uppnått den ekologiska position som de uppvisar idag. Vissa grupper såsom Leptanillinae och Martialinae föreslås ha diversifierats från tidiga primitiva myror, vilka troligen hade varit marklevande predatorer under jordytan.

Under kritaperioden förekom det ett fåtal primitiva myrarter med mycket stor utbredning över superkontinenten Laurasien (norra hemisfären). I förhållande till andra insekter var de fåtaliga och utgjorde bara 1 % av den totala insektspopulationen. Myrorna blev en ekologiskt dominerande grupp efter adaptiv radiering i början av paleogena perioden. Under oligocen och miocen utgör myror 20–40 % av alla de insekter som återfinns i större fossila lämningar. Av de arter som förekom under eocen, har ungefär var tionde släkte överlevt till nutid. Idag förekommande släkten utgör 56 % av de släkten som återfinns i baltiska bärnstensfossil (från tidig oligocen), och 92 % av de släkten som återfinns i dominikanska bärnstensfossil (från tidig miocen).Hölldobler & Wilson (1990), pp. 23–24

Kladogram En fylogeni över de idag existerande myrornas underfamiljer.

* Cerapachyinae är parafyletisk

Utbredning Myror har koloniserat nästan alla landområden i världen. Inhemska myror saknas endast på Antarktis, Grönland, Island, delar av Polynesien, Hawaii och andra isolerade öar. Hawaiiöarna har dock ett fyrtiotal introducerade arter.Dominant Ant Species in Four Habitats in Hawaii Ranit Kirschenbaum & J. Kenneth Grace, 2007 Läst 8 november 2014 Merparten av arterna lever i tropikerna.

Förekomst i Sverige 1995 kände man till 76 arter som någon gång (inomhus eller utomhus) haft populationer i Sverige. Utöver det har ett antal arter påträffats i enstaka exemplar. Douwes, P.: Sveriges myror [The Swedish ants.] - Ent. Tidskr. 116 (3):83-99. Uppsala, Sweden 1995. . Uppskattningsvis utgör samtliga myrarter i Sverige totalt en biljon (1012) individer, varav endast ett tiotal arter är stackmyror då 45 miljoner myrstackar kan påträffas i landet.Rödceder om myror , läst 2017-05-10. I Norden förekommer 81 kända bofasta myrarter (2012).

Utseende De flesta myror är 2 till 25 mm långa.

Arter inom familjen myror varierar kraftigt till utseendet. Dock har de vissa saker gemensamt. De första, eller två första lederna på bakkroppen är avsnörda och ombildade till ett smalt skaft, en konstruktion som ger bakkroppen en hög grad av böjlighet. Typiskt är ett stort huvud hos honor. Antennerna är brutna (utom hos vissa arters hanar). Till färgen är de svarta, gula, bruna eller röda i olika nyanser.

Hanen har oftast vingar och kallas därför ofta flygmyra, är smärt byggd med litet huvud och stora, utstående fasettögon, som används för att leta reda på honor vid parning. Även drottningen är vanligen bevingad (undantaget är vandringsmyror, där drottningen aldrig under sin livstid är bevingad) och mer eller mindre grövre byggda än hannar och arbetare. De har alltså oftast flygmuskler till skillnad från arbetare, det vill säga en grövre mellankropp, tjockare bakkropp och större huvud, vars fasettögon är mindre och inte så utstående. Arbetarna, det vill säga sterila honor, är alltid vinglösa, har smalare mellankropp och ett huvud som liknar drottningens men är större i förhållande till kroppen.

Myror har tre punktögon, oceller, uppe på hjässan. Dock saknar arbetarna hos vissa arter (bland annat ettermyrorna i släktet Myrmica) sådana. Hos vissa arter saknar arbetarmyrorna ögon helt. Hos andra är fasettögonen ersatta av ett enda punktöga på vardera sida om huvudet. Arbetarna är sterila honor hos vilka förträngning av de yttre könsorganen omöjliggör parning och som därför endast kan lägga obefruktade ägg. Arbetarnas äggstockar har endast mycket få äggrör, ibland inga alls (vilket gör dem fullständigt sterila).

Ekologi Organisation och kommunikation Myror bildar samhällen där det finns tre olika slags individer: hannar, honor (drottningar) och arbetare. Hos vissa myror som lever som boparasiter hos andra myrarter, till exempel släktet Anergates, saknas dock arbetare.

Hos de arter där det finns en särskild klass av arbetarmyror är det nästan uteslutande dessa som uträttar alla de för samhället nödvändiga sysslorna, som grävning och byggnadsarbete, anläggande av vägar, anskaffande av föda, vård av avkomman, bladlössen och myrgästerna, bevakning av honor och hannar, transport av larver och puppor vid flyttningar och försvar mot samhällets fiender. Hos vissa arter med små honor deltar honorna dock ivrigt i arbetena. I de fall en ensam, befruktad myrhona grundlägger ett nytt samhälle, är hon hänvisad uteslutande till sig själv för att föda upp de första arbetarna, men övergår sedan till att enbart ägna sig åt äggläggning. Hos de olika slagen av arbetare har man i vissa fall kunnat påvisa en arbetsfördelning.

Exempelvis hos stackmyror förekommer arbetsfördelning mellan små och stora arbetare. De minsta är särskilt lämpade att behandla små bladlöss, medan de av släktet Myrmecocystus uppstöter föda åt vanliga arbetare. I sin rymligare kräva, som i fyllt tillstånd ger deras bakkropp ett mycket uppsvällt utseende, bär de hem den saft till boet, som de små arbetarna har avlockat bladlössen och i sin tur anförtrott åt sina större kamrater. Hos vissa myrarter stannar somliga arbetare, som i övrigt liknar de vanliga, ständigt i boet och tjänstgör som ett slags behållare för den nektar som de vanliga arbetarna fört hem. Mest kända bland dessa så kallade honungsmyror är Camponotus inflatus från Australien samt några arter av släktet Myrmecocystus från Nordamerika. De myror som tjänstgör som honungsbehållare sitter sida vid sida i det välvda taket till vissa av boets kamrar, som är mycket stora. Uppsvällningen av deras kräva pressar alla andra organ mot kroppsväggen och gör att den ofantligt uttänjda bakkroppen blir klotrund till formen.

Myror kommunicerar i hög grad med varandra genom så kallade feromoner, doftämnen, som bland annat styr sammanhållningen inom samhällena.

Förökning miniatyr|Utvecklingsstadier av röda skogsmyran (Formica rufa): 1 och 8 - arbetare, 2 - dess huvud, 3 - larv, 4 - hanne, 5 - puppa, 6 - hona, 7 - kokong Hannar finns i boet endast en kortare tid, nämligen till dess svärmningen ägt rum, vilket inträffar vid mycket olika tider för olika arter, vanligen dock på sensommaren. För arter där ett av könen saknar vingar utspelas parningen i eller vid boet. Detta gäller vandringsmyrorna (drottningen saknar vingar och flygmuskler, däremot har hannen vingar). För arter där båda könen har vingar sker parningen antingen vid boet, utan någon egentlig parningsflykt, eller också sker kopuleringen under flykt. Då är det de stora honorna som bär de avsevärt mindre hannarna. Hit hör vissa tuvmyror. I ytterligare andra fall flyger de vingbärande könsindividerna redan före parningen ut från bona i stora svärmar och ses sedan i massor vimla om varandra på marken. Då kan korsbefruktning mellan individer från skilda samhällen komma till stånd, särskilt genom att denna parningsflykt ofta företas samtidigt från en stor mängd samhällen av samma art i samma trakt. Detta gäller ettermyror och vissa tuvmyror.

Vid parningen försöker arbetarna hålla kvar några av de befruktade honorna i sitt eget bo. De flesta av de befruktade honorna sprider sig dock för att grunda nya samhällen mer eller mindre långt från det bo där de fötts. Hannarna, som nu spelat ut sin roll, dör snart. De bortflugna honorna irrar omkring på marken och försöker bryta loss vingarna genom att trycka ned dem med mellanbenen.

De små smutsvita eller gulaktiga äggen klibbar fast vid varandra till klumpar, vilket gör det mycket lättare att transportera dem. De små nykläckta larverna hänger också klumpvis fast vid varandra med hjälp av hår som är krusiga eller greniga och försedda med hakar i spetsen. Därför kan en enda arbetare bära många samtidigt. Myrornas larver är antingen cylindriska, styva och oböjliga eller plattade, med betydande förmåga att kröka ihop kroppen. Det är endast de rörligare larverna som spinner en kokong före förpuppningen. De styva larverna bildar nakna puppor. Kokongerna, ofta felaktigt kallade "myrägg", består av en seg, gulvit eller gulbrun, pergamentartad vävnad. Kokongen har trubbigt avrundade ändar. Från larven avförs en exkrementsäck, som ser ut som en svart fläck, i en av ändarna. När puppan är färdig att kläckas avlägsnas kokongen av arbetarna, eftersom den däri inneslutna myran inte klarar att själv ta sig ut.

miniatyr|vänster|Myran Iridomyrmex purpureus under svärmningen. miniatyr|Röd skogsmyra äter sav från en stubbe på Styrsö.