mini|Tecken på mul- och klövsjuka hos nötkreatur.

Mul- och klövsjuka är en mycket smittsam virussjukdom, De drabbar framför allt klövbärande djur, till exempel nötkreatur, får och grisar.

Sjukdomen sprids genom direkt eller indirekt kontakt. Människor kan härbärgera virus i svalget (utan att vara sjuka) samt på hår, kläder och skor. Smittan kan även spridas via redskap, fordon och med vinden.

Symtom Hos nötkreatur är de första symtomen hög feber, ökad salivutsöndring och minskad mjölkproduktion. Efter någon dag uppträder smärtsamma blåsor på tungan, i munhålan, i klövranden och ibland på spenarna. Även hos grisar ses blåsor i och runt munnen och i klövranden. Hälta är dock det dominerande symtomet hos gris. Hos får och get ses oftast endast hälta på grund av blåsor i klövranden.

Inkubationstiden för mul- och klövsjukevirus varierar mellan ett och tolv dygn. Sjukdomen kännetecknas av hög feber som sjunker snabbt efter två till tre dygn, blåsor i munhålan som leder till kraftig utsöndring av segt eller skummande saliv och dregling, samt blåsor på klövarna som kan brista och orsaka hälta. Vuxna djur kan drabbas av viktminskning som de inte återhämtar sig från på flera månader, samt svullnad i testiklarna hos vuxna hanar, och mjölkproduktionen hos kor kan sjunka kraftigt. Även om de flesta djur så småningom tillfrisknar från mul- och klövsjuka kan sjukdomen leda till myokardit (inflammation i hjärtmuskeln) och dödsfall, särskilt hos nyfödda djur. Vissa infekterade idisslare förblir symtomfria smittbärare; de bär dock på viruset och kan överföra det till andra djur. Grisar kan inte vara symtomfria smittbärare.

Subklinisk infektion Subkliniska (asymtomatiska) infektioner kan klassificeras som antingen nyligen förvärvade eller persistenta, beroende på när de uppstår och om djuret är smittsamt. Nyligen förvärvade subkliniska infektioner är akuta infektioner; de uppstår kort efter att ett djur exponerats för mul- och klövsjukevirus (cirka 1–2 dagar) och varar i ungefär 8–14 dagar. Akuta infektioner kännetecknas av en hög grad av virusreplikation i svalget. Vid en nyligen förvärvad subklinisk infektion stannar viruset kvar i svalget och sprids inte till blodet, vilket annars sker vid en klinisk infektion. Även om djur med nyligen förvärvade subkliniska infektioner inte uppvisar sjukdomstecken, utsöndrar de betydande mängder virus via nässekret och saliv och kan därmed överföra mul- och klövsjukeviruset till andra djur. Sådana infektioner förekommer ofta hos vaccinerade djur, men kan även uppträda hos ovaccinerade djur.

Ihållande subklinisk infektion (även kallat bärartillstånd) uppstår när ett djur tillfrisknar från en akut infektion men fortsätter att ha en liten mängd replikerande virus i svalget. Nötkreatur, bufflar, får och getter kan alla bli bärare, men inte svin. Djur kan bli bärare efter akuta infektioner, oavsett om de uppvisat symtom eller inte. Både vaccinerade och ovaccinerade djur kan bli bärare. Överföring av mul- och klövsjukevirus från bärare till mottagliga djur anses mycket osannolik under naturliga förhållanden och har inte kunnat påvisas entydigt i fältstudier.

I ett experiment där virus hämtades från svalget hos nötkreatur som var bärare och fördes in i svalget på mottagliga nötkreatur, blev de mottagliga djuren dock infekterade och utvecklade karakteristiska blåsor i munnen och på klövarna. Detta stödjer teorin att även om sannolikheten för att en bärare ska sprida mul- och klövsjuka är mycket låg, så är det inte omöjligt. Det är ännu inte helt klarlagt varför idisslare, men inte svin, kan bli bärare, eller varför vissa djur utvecklar en ihållande infektion medan andra inte gör det. Båda dessa frågor är föremål för pågående forskning.

Eftersom vaccinerade djur kan bli smittbärare är väntetiden för att fastställa frihet från mul- och klövsjuka (FMD) längre när vaccinering används som bekämpningsstrategi vid ett utbrott, jämfört med när slakt används. Detta gör att många länder som är fria från mul- och klövsjuka är tveksamma till akutvaccinering vid utbrott, på grund av oron för de allvarliga handelsmässiga och ekonomiska konsekvenserna av en utdragen period utan status som sjukdomsfritt land.

Även om risken för smittspridning från en enskild smittbärare anses vara mycket låg, finns det många smittbärare i regioner där sjukdomen är endemisk, vilket kan öka sannolikheten för att smitta överförs från bärare. Dessutom kan det i fält vara svårt att avgöra om en asymtomatisk infektion är nyligen uppkommen eller persistent, eftersom djur med båda typerna av infektion kan verka friska men ändå testa positivt för FMD-viruset. Detta försvårar sjukdomsbekämpningen, då de två typerna av subkliniska infektioner innebär väsentligt olika risker för smittspridning.

Orsak Av virusets sju serotyper verkar A, C, O, Asia 1 och SAT3 utgöra distinkta utvecklingslinjer, medan SAT 1 och SAT 2 är oklargjorda klader. Mutationshastigheten i de proteinkodande sekvenserna hos stammar isolerade mellan 1932 och 2007 har uppskattats till 1,46 × 10⁻³ substitutioner per position och år, en hastighet som liknar den hos andra RNA-virus.

Den senaste gemensamma förfadern tycks ha uppstått för omkring 481 år sedan (i början av 1500-talet). Denna förfader delade sig därefter i två klader som gett upphov till de euroasiatiska och sydafrikanska varianter som cirkulerar idag. SAT 1 avskiljdes först för 397 år sedan, följt av en successiv uppdelning i serotyperna SAT 2 (för 396 år sedan), A (för 147 år sedan), O (för 121 år sedan), Asia 1 (för 89 år sedan), C (för 86 år sedan) och SAT 3 (för 83 år sedan). Inom varje serotyp kunde ingen tydlig periodisk eller geografisk påverkan, eller påverkan från värdarter, observeras i utvecklingen av globala mul- och klövsjukevirus. Minst sju genotyper av serotyp Asia 1 är kända.

Smittspridning Mun- och klövsjukeviruset kan spridas på flera sätt, bland annat genom direktkontakt mellan djur, spridning via aerosoler över långa avstånd samt via föremål (fomiter) – typiskt sett foder och fordon. Även kläder och hud hos djurskötare (t.ex. lantbrukare), stillastående vatten samt otillagade matrester och fodertillskott som innehåller infekterade animaliska produkter kan bära på viruset. Nötkreatur kan också smittas via sperma från infekterade tjurar.

Det råder stora skillnader i såväl mottaglighet för infektion som förmåga att sprida sjukdomen mellan olika djurarter, virusstammar och smittvägar. Exempelvis är nötkreatur betydligt mer mottagliga än svin för infektion via luftburna viruspartiklar (aerosoler), samtidigt som infekterade svin utsöndrar 30 gånger mer virus i aerosolform jämfört med infekterade nötkreatur och får. Svin är dessutom särskilt mottagliga för infektion via munnen (oral smitta). Det har experimentellt påvisats att mun- och klövsjuka kan spridas till svin som äter kommersiella foderprodukter kontaminerade med viruset. Viruset kan dessutom förbli aktivt under lång tid i vissa foderingredienser, i synnerhet sojamjöl. Biosäkerhet kring foder har blivit ett viktigt forskningsområde efter ett utbrott av svinets epidemiska diarrévirus (PEDV) i USA 2013, vilket tros ha orsakats av kontaminerat foder.

Precis som människor kan sprida sjukdomen genom att bära med sig viruset på kläder och kropp, kan djur som inte själva är mottagliga för sjukdomen ändå bidra till att sprida den. Detta inträffade i Kanada 1952, då ett utbrott blossade upp på nytt efter att hundar hade släpat iväg ben från döda djur. Vargar tros spela en liknande roll i det forna Sovjetunionen.

Daniel Rossouw Kannemeyer (1843–1925) publicerade en notis i Transactions of the South African Philosophical Society (volym 8, del 1), där han kopplar samman salivindränkta gräshoppor med spridningen av sjukdomen.

Överföring av mul- och klövsjukevirus (FMD-virus) kan ske innan ett djur uppvisar tydliga sjukdomstecken, vilket ökar risken för att en omfattande virusspridning redan har ägt rum när utbrottet väl upptäcks. I ett experiment från 2011 mättes tidpunkten för smittspridning hos nötkreatur infekterade med virus av serotyp O genom att mottagliga djur exponerades för dem i 24-timmarsintervall. Studien uppskattade den infektiösa perioden hos de smittade djuren till 1,7 dygn, men visade att de endast var smittsamma under några få timmar innan de utvecklade feber eller klassiska symtom på mul- och klövsjuka. Författarna visade också att den infektiösa perioden skulle ha bedömts vara betydligt längre (4,2 till 8,2 dygn) om påvisande av virus hade använts som mått på smittsamhet. Ett liknande experiment från 2016, där virus av serotyp A användes, innebar att mottagliga grisar exponerades för infekterade grisar i åttatimmarsperioder; resultatet visade att grisarna kunde sprida sjukdomen under ett helt dygn innan de själva uppvisade sjukdomstecken. Analysis of this experimental data estimated the infectious period to be approximately 7 days. Analys av dessa experimentella data uppskattade den infektiösa perioden till cirka 7 dygn. Även här visade studien att påvisande av virus inte utgjorde ett tillförlitligt mått på smittsamhet. En korrekt förståelse av parametrarna för smittsamhet är en viktig del i arbetet med att ta fram epidemiologiska modeller som ligger till grund för strategier och riktlinjer för sjukdomsbekämpning.

Lagbestämmelse Mul- och klövsjuka lyder under epizootilagen, vilket innebär att den som håller djur genast måste kontakta veterinär om det finns anledning att misstänka att djuren drabbats av sjukdomen.

Referenser

Noter

Allmänna källor Jordbruksverket.

Externa länkar

Kategori:Epizootier