miniatyr|Amatörradiostation (2005). miniatyr|höger|SSA:s radiostation på Tekniska museet i Stockholm med anropssignalen SK0TM.SK0TM på tekniskamuseet.se miniatyr|En improviserad amatörradiostation. miniatyr|En del av en månstudsantenn för 144 MHz. miniatyr|En parabolantenn för månstudstrafik med mikrovågor. Amatörradio är en hobby i radioteknik med två huvudgrupper av utövare, lyssnaramatörer och sändaramatörer. Ordet amatör i detta sammanhang syftar till att göra en avgränsning mot dem som använder radio i sitt yrke. Amatörradio är en strikt icke-kommersiell verksamhet.
Allmänt Amatörradio är en internationell hobby, definierad av FN-organet ITU, som gränsöverskridande avdelat ett stort antal olika radiofrekvensområden för genomförande av tekniska prov, vågutbredningsstudier och daglig kommunikation mellan radioamatörer.
Amatörradio skall inte förväxlas med annan privat kommunikationsradio, som kan ske helt utan kompetensprov. Sådan radiokommunikation i olika varianter kallas ibland för privatradio (PR-radio), PMR446, eller jaktradio. I Sverige tillåts sådant på 27, 31, 69, 155, 444 och 446 MHz-banden. Se Post- och Telestyrelsens föreskrifter om "Undantag från tillståndsplikt". (PTSFS 2018:3)
Definitioner Det internationella Radioreglementet (ITU-RR) definierar amatörradio på följande sätt i Artikel 1.56:
"amateur service: A radiocommunication service for the purpose of self-training, intercommunication and technical investigations carried out by amateurs, that is, by duly authorized persons interested in radio technique solely with a personal aim and without pecuniary interest."
I svensk översättning lyder definitionen av amatörradiotrafik:
"icke yrkesmässig radiotrafik för övning, kommunikation och tekniska undersökningar, bedriven av personligt radiotekniskt intresse och utan vinningssyfte." (PTSFS 2018:3)
Både i den internationella definitionen samt i den svenska översättningen förutsätts ett radiotekniskt intresse för att utöva amatörradio.
Lyssnaramatör, som endast ägnar sig åt att lyssna på andras radiokommunikation och på ljudradioprogram från när och fjärran. Denna typ av hobby kallas sedan lång tid tillbaka för DX-ing – troligtvis kommer förkortningen DX av "distance X", dvs. man kan inte i förhand avgöra hur pass bra långväga stationer kommer att höras. En lyssnaramatör kallas därför även DX-are (av engelska "DX-er"). Radioamatör eller sändaramatör, har avlagt godkända prov i radioteknik, elektriska säkerhetsföreskrifter och regelverk för att få ett amatörradiocertifikat. Med ett sådant certifikat i handen är det tillåtet att själv använda radiosändare och kommunicera med andra radioamatörer jorden runt (det senare kallas att "köra dx"). Det är också tillåtet att bygga sin egen sändarutrustning, och med den utföra tekniska prov och experiment.
Trafiksätt Förutom analog kommunikation såsom telefoni med frekvensmodulering (FM) eller enkelt sidband (SSB) (och ibland amplitudmodulering (AM)) och radiotelegrafi via CW används idag även en rad olika digitala trafikslag såsom D-Star, TCP/IP via radio, APRS, Echolink via Internet, paketradio, Telex (RTTY), PSK. Stillbildsöverföring (SSTV), television, satellitkommunikation samt sändning med studs mot månen (månstuds), meteorer och norrsken förekommer också.
Historia
Internationellt Efter Guglielmo Marconis experiment under 1900-talets första decennium, med bland annat transatlantiska radioförbindelser, började många privatpersoner själva experimentera med radiosändningar genom telegrafi med gnistsändare. Så tidigt som år 1910 bildade radioamatörer i Australien den första amatörradioföreningen i världen, och i USA bildades den nationella amatörradioorganisationen American Radio Relay League (ARRL) år 1914.
I USA medförde ny radiolagstiftning 1912 en statlig licensiering av amatörradiooperatörer. Första världskriget medförde att amatörradioaktiviteten var förbjuden i de flesta länder och aktiviteten förblev låg flera år efter kriget, samt tog fart igen först under det tidiga 1920-talet.
Interkontinentala förbindelser möjliggjordes i början av 1920-talet genom användning av kortvågsområdet, och en stark tillväxt av amatörradion blev en konsekvens i främst de engelsktalande länderna. En internationell ITU-radiokonferens i Washington 1927 gav amatörradion bestämda, och i flera fall exklusiva, frekvensband samt internationell juridisk status. Motprestationen var att ett obligatoriskt telegrafiprov krävdes av alla radioamatörer efter 1/1 1929.
Fram till det andra världskriget växte dock amatörradion relativt långsamt i Europa.
Efterföljande ITU-konferenser (Madrid 1932 och Kairo 1938) medförde inga större förändringar, annat än att frekvensbanden kom att inskränkas. Andra världskrigets utbrott medförde att amatörradio åter förbjöds i både krigförande och neutrala länder. Förbuden upphävdes successivt i de flesta länder under perioden hösten 1945 till våren 1948.
Efterkrigstidens amatörradio kom att präglas av den positiva inställning som segrarmakterna hade. Radioamatörerna ansågs där ha gjort betydelsefulla insatser för krigsansträngningarna. Därför kom amatörradion att tilldelas ytterligare frekvensområden vid den första ITU-radiokonferensen efter kriget i Atlantic City 1947. Samtidigt infördes nya och ofta betydligt skärpta kompetenskrav på radioamatörerna så att de vid behov skulle kunna utgöra beståndsdelar i totalförsvaret.
Sverige miniatyr|Utställning på Telemuseum i Stockholm. Återskapad svensk station från 1950-talet. Den första anropssignalen för en svensk radioamatör, SMZZ, utdelades år 1924."Anropssignaler 1926" från www.samlaren.org För att kunna erhålla ett svenskt amatörradiotillstånd krävdes att en underdånig framställan om "koncession" ställdes till Kungl. Maj:t (Regeringen) vilken i konselj beviljade detta tillstånd under vissa förutsättningar. Tillståndet kom därför ofta att kallas för "kungabrev". En rikstäckande förening för radioamatörer, Sveriges Sändareamatörer (SSA), bildades år 1925.
Svenska bestämmelser kom i allt väsentligt att anpassa sig till förändringarna i de internationella. Ett telegrafiprov (50-takt) infördes 1929, samt teknik- och reglementsprov enligt Kairo-reglementet skulle ha införts 1/9 1939. Då utfärdades istället ett generellt sändningsförbud på grund av krigsutbrottet, och ett år senare beslagtogs alla amatörradiosändare i preventivt syfte. En betydande del av de svenska radioamatörerna kom dock att tjänstgöra i neutralitetsvakten som signalister och telegrafister. Vid krigsutbrottet fanns det cirka 400 tillstånd i Sverige.
Sändningsförbudet upphävdes den 11/3 1946, och de beslagtagna sändarna återlämnades. Under tiden hade nya bestämmelser (Telegrafverkets Författningssamling B:53) utfärdats, vilka innehöll övergångsbestämmelsen att hittills utfärdade tillstånd förlorade sin giltighet 1/1 1947, samt att alla som önskade fortsätta som radioamatör efter detta datum var tvungna att avlägga nya prov för någon av de tre certifikatsklasserna A, B eller C. Tanken bakom detta var att radioamatörerna genom självstudier och aktivitet skulle förkovra sig i radioteknik och telegrafi så att de så småningom kunde uppnå den högsta klassen (A). Kraven för A-certifikatet ansågs grovt motsvara de minimikrav som kunde ställas på en yrkes- eller militärtelegrafist i aktiv tjänst. En betydande orsak till detta var att kravbilderna hade utformas i samråd mellan företrädare från Telegrafverkets undervisningsanstalt, främst dess föreståndare civilingenjör Einar Malmgren, och Försvarsstabens Signalavdelning.
Detta system kom att råda i allt väsentligt oförändrat till början av 1970-talet. Då såg sig företrädare för SSA nödsakade att göra en framställan om en telegrafifri licensklass ("Teknisk Licens" eller "T-certifikat") för att möta det ökande missbruket av 27 MHz privatradio. Initiativet motiverades bland annat med att "i varje radiointresserad finns en blivande radioamatör" och att "införandet av en teknisk licensklass leder till en förbättring av den tekniska nivån". Införandet av T-certifikatet ledde till en påtaglig ökning av numerären, omkring 800 nya tillstånd per år utfärdades under de år under 1980-talet när tillväxten var som störst.
Utövare Radioamatör är en person som avlagt prov för att erhålla ett radioamatörcertifikat, som har radio som hobby, och därmed utövar amatörradio. I hela världen finns ungefär 2,7 miljoner radioamatörer enligt senast tillgänglig statistik från IARU, den internationella amatörradiounionen.
Internationellt I USA passerade antalet licensierade radioamatörer 700 000 i november 2011. I Europa finns det flest radioamatörer i Tyskland: 64 000, Storbritannien: 62 000, Spanien: 47 000 och Italien: 30 000. Att det skulle finnas flest radioamatörer i Italien i Europa är alltså också en myt som inte stämmer. I Asien toppar Indonesien med 40 000 licensierade och i Sydamerika Brasilien med 27 000 licensierade. Av ovanstående statistik framgår att den spanska och portugisiska språkgruppen utgör en betydande del av världens radioamatörer. Dessa språk hörs också ofta på amatörradiobanden på kortvåg. En felaktig siffra som florerar på Internet är att det skulle finnas 1,2 miljoner radioamatörer i Japan. Problemet med att uppskatta antalet radioamatörer i Japan är att definitionen av radioamatör är annorlunda i Japan än i västvärlden. Normalt räknas radioamatörer som de som får lov att inneha radiosändare i sitt hem och sända från en egen station i hemmet. Sådana tillstånd fanns det cirka 450 000 i mars 2010 enligt officiell japansk statistik. Av dessa var det som hade individuell licens med möjlighet att sända på alla frekvensband. Totalt fanns det cirka 3,3 miljoner licenser i Japan i mars 2010 men majoriteten av dessa är begränsade till tillstånd för mobil kommunikation i bilar, handhållna apparater etc. på frekvenser över 144 MHz. De som har sådana tillstånd är alltså hänvisade till inrikes kommunikation med kort räckvidd varför siffran radioamatörer i Japan är en mera korrekt siffra om den gängse definitionen av radioamatör avses.
Sverige I Sverige behöver inte (sedan 2004) någon årlig tillståndsavgift betalas in till Post- och Telestyrelsen.
Radioamatörerna i Sverige organiseras genom SSA (Sveriges Sändareamatörer) och lokala radioklubbar. Medlemsantalet i SSA är cirka licensierade radioamatörer 2015. En stor del av de cirka licensierade i Sverige är inaktiva av olika skäl. Det uppskattas att cirka licensierade är aktiva någon gång per år men vissa uppskattningar anger så få som 1 500–2 000 riktigt aktiva, alltså minst någon gång varje vecka. Ofta sätter boendet hinder i vägen för antennuppsättning och många är hänvisade till utomhusaktivitet i skog och mark sommartid eller aktivitet från klubbstationer. Det har cirkulerat en uppgift om att det finns cirka radioamatörer i Sverige sedan sent 1990-tal. Den uppgiften härrör från PTS sista register över radioamatörer. Sedan 1999 för inte längre PTS något register över svenska radioamatörer, utan den uppgiften faller istället på SSA. Dock publiceras flertalet av dödsfallen bland radioamatörer på sajten RigPix.com samtidigt som alla nya signaler publiceras i nyhetsbulletiner från Sveriges Sändareamatörer, SSA.
Utgående från data ur den databas vilken ligger till grund för "SM Callbook", som är det närmaste som går att komma ett officiellt register kan man ange antalet till mellan 12 500 och 13 000. I detta antal torde även återfinnas ett antal orapporterade avlidna amatörer. Med hänsyn taget till dödsfallen bör antalet licensierade radioamatörer i Sverige år 2015 varit cirka 12 500.
För att få sända behöver man ett amatörradiocertifikat. Föreningen SSA bemannar sin besöksstation i Tekniska museet i Stockholm med signalen SK0TM. Man informerar besökarna om amatörradio och demonstrerar hur man genomför radiotrafik med olika trafiksätt – telegrafi, telefoni, digitala protokoll samt bildöverföring.
Demografi