Slaget vid Leipzig (1813)

Slaget vid Leipzig var ett fältslag under det sjätte koalitionskriget. Slaget stod den 16–19 oktober 1813 vid Leipzig i västra Sachsen och slutade med en avgörande seger för de allierade och förlust för Napoleon. Med över en halv miljon deltagande soldater var slaget det största i Europa före första världskriget och kallas på tyska traditionellt för Völkerschlacht bei Leipzig ("Folkslaget vid Leipzig").

Efter katastrofen i Ryssland under hösten 1812 började Napoleons makt över Tyskland att rasa samman. Preussen gick genast över till Frankrikes fiender och Österrike anslöt sig senare. Mitt under slaget deserterade den sachsiska armén och övergick till de allierade.

Efter att de allierade besegrat den franska armén retirerade Napoleon västerut.

Bakgrund

300px|miniatyr|vänster|Den sjätte koalitionen (i rött) mot Frankrike och dess allierade (i blått). Efter Napoleons misslyckade invasion av Ryssland och hans truppers nederlag under spanska självständighetskriget bildade de anti-franska staterna 1813 den sjätte koalitionen: denna bestod av Ryssland, Österrike, Preussen, Sverige, Storbritannien, Spanien, Portugal och vissa mindre tyska stater. Koalitionen hade över en miljon soldater, och vid tiden för slaget översteg de allierade arméerna öster om Rhen förmodligen en miljon soldater. I jämförelse hade Napoleons styrkor krympt till bara ett par hundra tusen.

Napoleon försökte återupprätta sitt fäste i Tyskland och vann två taktiska segrar; vid Lützen den 2 maj och Bautzen den 20–21 maj, mot de rysk-preussiska styrkorna. Hans triumfer ledde till ett kortvarigt vapenstillestånd, innan han sedan vann en stor seger i slaget vid Dresden den 27 augusti. Efter detta åtog sig koalitionsstyrkorna att följa den planläggning som skissats i Trachenbergs plan; planen gick ut på att undvika stridskontakt med Napoleon själv och istället söka strid med de franska marskalkarna. Gebhard von Blücher, Sveriges kronprins Karl Johan, Karl zu Schwarzenberg och Levin August von Bennigsen nådde segrar under slagen vid Grossbeeren, Kulm, Katzbach och Dennewitz tack vare denna plan.

Marskalk Nicolas Oudinot besegrades i slaget vid Grossbeeren och därmed misslyckades han med att erövra Berlin med sin armé på 60 000 man. Detta tvingade Napoleon att dra västerut på grund av hotet mot norr. Han korsade floden Elbe i slutet av september och organiserade sina styrkor i närheten av Leipzig för att skydda sina proviantlinjer och möta de allierade. Napoleon utplacerade sin armé runt staden, men koncentrerade sin styrka från Taucha till Stötteritz varifrån han själv ledde striden. Preussarna ryckte fram från Wartenburg, österrikarna och ryssarna från Dresden och den svenska styrkan från norr.

Stridande styrkor Napoleons armé bestod av omkring 160 000 franska soldater med 700 kanoner, samt 15 000 polacker, 10 000 italienare och 40 000 tyskar som tillhörde Rhenförbundet. Sammanlagt bestod hans armé av 225 000 soldater. Koalitionen hade omkring 380 000 soldater ihop med 1 500 kanoner. Armén bestod av 145 000 ryssar, 115 000 österrikare och ungrare, 90 000 preussare och 30 000 svenskar. Detta gör Leipzig till Napoleonkrigens största slag, och överträffar slagen vid Borodino, Wagram, Jena-Auerstedt och Ulm.

Napoleon hade redan på mindre än ett halvår efter katastrofen i Ryssland kunnat ställa upp en ny Grande Armée då han våren 1813 tog upp kampen mot de allierade på tyskt område. Många av soldaterna i den nya armén var dock antingen för unga eller för gamla och saknade stridserfarenhet. Samtidigt som han vann slagen vid Lützen och Bautzen minskades hans armé då styrkor från Grande Armée besegrades under några strider under befäl av Napoleons marskalkar, samtidigt som koalitionsstyrkornas befälhavare tätt fick följa Trachenbergs plan. Det franska kejserliga kavalleriet var också i ett utmattat tillstånd; de var av dålig kaliber jämfört med dem som mobiliserats under ryska fälttåget. Därför kunde Napoleon inte hålla ögonen på sina kommunikationslinjer eller spana på fiendens ställningar (vilket hade påverkat resultatet av slaget vid Grossbeeren).

Koalitionsarmén bestod av fyra enskilda arméer: den österrikiska armén från Böhmen under Karl von Schwarzenberg, den preussiska armén från Schlesien under Gebhard von Blücher, den ryska armén från Polen under Levin August von Benningsen och den svenska nordarmén under Karl Johan Bernadotte som även förde befälet över en brittisk avdelning bestående av ridande artilleri utrustat med Congreveraketer.

Truppernas organisation 300px|miniatyr|Karta över Leipzig, från 1814.

Napoleons planer Trots att han var helt omringad av fiender planerade Napoleon att gå på offensiven mellan floderna Pleisse och Parthe. Ställningen vid Leipzig erbjöd flera förmåner för en fyndig befälhavare. Floderna som strålade samman där splittrade den omgivande terrängen i många olika sektorer. Napoleon, som bevakade Leipzig och dess broar, kunde därmed flytta trupper från en sektor till en annan betydligt snabbare än de allierade, som hade flera svårigheter med att befalla stora mängder trupper i en enda stridssektorDigby Smith, "1813: Leipzig - Napoleon and the Battle of the Nations".

Den norra fronten försvarades av marskalkarna Ney och Marmont, och östfronten av MacDonald. Artillerireserven, ambulanserna och resgodset stod nära Leipzig. Broarna över Pleisse och Elster försvarades av fotsoldater och några kanoner. Huvuduppsättningen av artilleriet fanns i reserv, och skulle användas på Gallowplatån under striden. Detta batteri kom att ledas av Drouot personligen. Vänsterflygeln bestående av fransmännens ställningar i Wachau och Liebertwolkwitz försvarades av Poniatowski och Augereau och hans unga franska rekryter.

Koalitionens planer En framstående stab, bestående av bland andra marskalkarna prins Volkonsky av Ryssland, Johan Christopher Toll av Sverige samt Karl Friedrich von dem Knesebeck och Gerhard von Scharnhorst av Preussen stödde de allierade befälhavarna, men den var oordnad och ineffektiv. Staben präglades av inkompetens och småsinta rivaliteter där fraktioner kämpade mot varandra. Många ansåg att Schwarzenberg var den som passade bäst som koalitionsstyrkornas överbefälhavare under striden, men Alexander I (Rysslands kejsare) klagade på hans inkompetens angående stridsplaneringen. Schwarzenbergs huvudsakliga plan var att kalla på en sekundär attack på bron mellan Leipzig och Lindenau som skulle ledas av Blücher och Gyulai, och en huvudattack över floden Pleisse som skulle ledas av Merveldt, Hessen-Homburg och det preussiska gardet. Istället röstade många på den ryske tsaren Alexander som den rättmätiga överbefälhavaren för koalitionsarmén(Esposito & Elting - "Military History and Atlas of the Napoleonic wars.", men han tillät Schwarzenberg att ta fram en ny stridsplan. Schwarzenberg utarbetade då den nämnda planen som till stor del var avsedd till att låta alla göra som de själva ville. Planen var följande: Blüchers förtrupper skulle bege sig norrut mot vägen till Halle, det ryska och preussiska gardet och ryska tunga kavalleriet skulle samla sig vid Rotha som arméns reserv. De österrikiska grenadjärerna och kyrassiärerna skulle rycka fram mellan floderna. Denna strategi skulle garantera dem en omringning av den franska armén i Leipzig och dess omgivning.

Slaget 16 oktober De allierade offensiverna fick enbart en liten påverkan och tvingades snart att dra sig tillbaka, men Napoleons underlägsna styrkor var oförmögna att bryta de allierades linjer, vilket resulterade i ett hårt dödläge.

300px|miniatyr|vänster|Närstrider på Leipzigs gator, gravyr av Pierre Adrien.|alt=

Den andra österrikiska armékåren, under befäl av general von Merveldt, ryckte fram mot Connewitz via Gautzsch och försökte angripa ställningen när Napoleon anlände till slagfältet tillsammans med Unga gardet och vissa Chasseurs (de kejserliga prickskyttarna). von Merveldt fick snart reda på att allén framför österrikarna var täckt av franskt batteri och några jägarförband som hade ockuperat husen där och tillät inte österrikarna att skicka ut sitt artilleri som understöd för angreppet. von Merveldt blev själv sårad och tillfångatogs av fransmännen efter att ha gått rakt in i de sachsisk-polska linjerna i Pleissefloden, då han trodde att de var preussiska musketörer och ungerska grenadjärer som retirerade från fiendens försvarslinjer. Österrikarna förflyttades och anföll sedan det närliggande Dölitz, nedför en väg som korsades av två broar och ledde till en herrgård och en kvarn. Två kompanier från det 24:e regementet jagade bort den lilla polska garnisonen och erövrade ställningen. En snabb motattack från sachsarna och polackerna slog tillbaka de österrikiska trupperna och striden gungade fram och tillbaka, tills österrikarna tog fram ett starkt artilleribatteri och blåste bort polackerna från ställningen. Polackernas lik låg överallt under deras ilskna försvar och på vägen ut satte de eld på både herrgården och kvarnenBattle of Leipzig 1813 : Battle of Nations : Napoleon : Schlacht : Bataille.

höger|miniatyr|300px|Truppernas uppställning den 16 oktober.

General Kleist, som rörde sig längs Pleissefloden, angrep marskalkarna Poniatowski och Augereau i byn Markkleeberg. Österrikarna reparerade en bro och intog en skolbyggnad och herrgård, varpå de franska trupperna gjorde ett motanfall och jagade bort österrikarna från skolan och tillbaka över floden. De franska anfallen på herrgården kostade flera franska och polska liv. Den ryska 14:e avdelningen inledde en rad flankerande anfall som tvingade polackerna ut ur Markkleeberg; marskalk Poniatowski stoppade dock reträtten och de framryckande ryssarna. Han tillfångatog fyra bataljoner av den preussiska 12:e brigaden och riktade sina anfall från sitt artilleri och kavalleri tills de fritogs av ryska husarer. Marskalk Poniatowski återtog Markkleeberg men jagades bort av två preussiska bataljoner. Österrikiska grenadjärer ställdes då upp framför Markkleeberg och med ett flankanfall drevs polackerna och fransmännen bort från området.

Den andra ryska infanterikåren anföll Wachau nära Leipzig med stöd från den 9:e preussiska brigaden. Ryssarna ryckte fram, omedvetna om att franska trupper väntade på dem. Fransmännen överraskade dem vid flanken och slog ut dem. Preussarna gick in i Wachau, där gatustrider med fransmännen utbröt. Franskt artilleri sprängde bort preussarna från Wachau och fransmännen kunde därmed återta byn.Battle of Leipzig 1813 : Battle of Nations : Napoleon : Schlacht : BatailleWilliam Cathcart (first edition 1850) Commentaries on the War in Russia and Germany in 1812 and 1813, London: J. Murray. Reissue: Demi-Solde Press, .

vänster|miniatyr|300px|Det 19:e ungerska infanteriregementet går till anfall vid Leipzig. Målning av Fritz Neumann.|alt=