Karl-August Fagerholm, född 31 december 1901 i Sjundeå, Finland, död 22 maj 1984 i Helsingfors, var en finlandssvensk socialdemokratisk politiker. Fagerholm var Finlands statsminister vid tre tidpunkter (1948–50, 1956–57 och 1958–59), riksdagens talman under större delen av perioden 1945–1962, samt socialminister (1937–43, 1944) och utrikesminister (1958–59). Han satt i riksdagen 1930–1966 och var från 1952 generaldirektör för Alko.

Biografi

Uppväxt och tidig karriär Fagerholm var det tionde barnet till stenarbetaren Johan August Fagerholm och Olga Serafina Nordman. Hans far dog innan Fagerholm föddes. Redan som barn skaffade Fagerholm extra inkomster för familjen genom att stå i gathörn och sälja tidningar eller daggmaskar till dem som var på väg ut i skärgården. Sitt första egentliga yrke fick han 1916 då han blev lärling på en frisörsalong i i Helsingfors.

Fagerholm inledde sin politiska verksamhet 1919, då han anslöt sig till Frisörsbiträdenas fackförbund och Helsingfors svenska arbetarförenings ungdomsklubb. Under 1920-talet kom han att inneha flera förtroendeuppdrag inom fackföreningsrörelsen och de finländska socialdemokraterna; efter att inledningsvis ha legat till vänster om mittlinjen kom han senare att bli en klar representant för reformisterna inom partiet. Avgörande blev vintern 1921–1922 som han studerade vid Finns folkhögskola i Köklax i Esbo för att höja sin bildningsnivå, som före det bestod av endast folkskola och fritidsverksamhet.

Redan i början av 1920-talet fick Fagerholm i uppdrag att handha de finska socialdemokraternas skandinaviska relationer, och den nordiska orienteringen blev det mest utmärkande draget i hans politiska profil. Genom kontakterna med socialdemokrater i grannländerna – av vilka många senare blev framträdande politiska ledare – tillägnade han sig en hållning präglad av skandinavisk parlamentarism och pragmatisk reformpolitik. När de nordiska socialdemokraterna på 1930-talet formaliserade sitt samarbete i en gemensam kommitté var Fagerholm självskriven som Finlands representant.

Då den kommunistiskt dominerade Finska landsorganisationen upplöstes genom domstolsbeslut efter påtryckningar från Lapporörelsen år 1930 deltog Fagerholm i bildandet av en ny socialdemokratiskt dominerad landsorganisation, Finlands fackförbunds centralorganisation. Samma år blev han invald i riksdagen för Nylands valkrets, där han kom att sitta till 1966. Han valdes även 1930 till ordförande för Affärsarbetarförbundet. År 1934 efterträdde Fagerholm Axel Åhlström som ordförande i Finlands svenska arbetarförbund samt som chefredaktör för Arbetarbladet. Fagerholm använde sig av signaturen "Friman" i pressen.

Socialminister 1937–1943 År 1937 tillträdde Fagerholm som socialminister i statsminister A.K. Cajanders tredje regering, och förblev på denna post under statsministrarna Risto Ryti, J.W. Rangell och Edwin Linkomies regeringar. Som socialminister försökte Fagerholm följa de svenska socialdemokraternas exempel under Gustav Möller, men kom efter vinterkrigets utbrott 1939 att behöva prioritera andra praktiska frågor; han organiserade bland annat evakueringen av de finländska krigsbarnen till Sverige. På arbetsmarknadsplanet bidrog han till den så kallade januariförlovningen mellan arbetsmarknadens parter 1940. Som minister kom Fagerholm, trots Finlands och Tysklands allians under fortsättningskriget, flera gånger att öppet visa sin avsky inför nazismen, bland annat genom att öppet kritisera den tyska ockupationen av Danmark och Norge 1940. Efter tyska påtryckningar tvingades han därför lämna regeringen i november 1943, varefter han anslöt sig till fredsoppositionen.

Efterkrigstiden och talmanskapet Efter kriget kom Fagerholm att företräda den så kallade "lojala oppositionen" gentemot partiordföranden Väinö Tanner; han var därmed öppen för politiskt samarbete med Finlands kommunistiska parti (FKP), men kom inte att ansluta sig till den grupp oppositionella socialdemokrater som 1944 hade bildat Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) tillsammans med FKP. År 1945 valdes han till riksdagens talman, och kom med några års undantag att förbli på denna post fram till 1962. Vid socialdemokraternas partistämma 1946 kandiderade han även till posten som partiordförande, men förlorade mot Emil Skog.

Första regeringen 1948–1950 Sommaren 1948 utnämnde president Juho Kusti Paasikivi en socialdemokratisk minoritetsregering under ledning av Fagerholm. Bakgrunden var undertecknandet av VSB-avtalet mellan Finland och Sovjetunionen tidigare samma år samt tillbakagångarna för DFFF i riksdagsvalet, vilket hade skapat förutsättningar för att utmanövrera kommunisterna från den inrikespolitiska scenen. Bland regeringens åtgärder ersatte man Statspolisen, som inrättats 1945 under kommunistpartiets inrikesminister Yrjö Leino, med den nyinrättade Skyddspolisen, och 1949 avskedades Hella Wuolijoki från sin post som chef för Rundradion. Detta ledde till att Fagerholm betraktades med misstro från Sovjetunionens sida; efter att Fagerholms regering avgått 1950 utnämndes istället Agrarförbundets kandidat Urho Kekkonen till statsministerposten av Paasikivi, bland annat då han ansågs ha bättre förutsättningar att sköta relationerna med Sovjetunionen. I övrigt försökte Fagerholm-regeringen delvis att återuppta det socialpolitiska reformarbete som Fagerholm försökt genomföra under sina år som socialminister. Bland annat skedde detta genom Arava-lagarna 1949, genom vilka statliga lån för bostadsproduktion skulle avhjälpa den allvarliga bostadsbristen i landet.

Presidentvalet 1956 och andra regeringen År 1956 var Fagerholm socialdemokraternas kandidat i presidentvalet, och förlorade med knapp marginal mot Kekkonen då han fick två röster mindre än Kekkonens 151 röster. Samtidigt återkom Fagerholm till statsministerposten, då han direkt efter presidentvalet fick i uppdrag av Kekkonen att bilda regering. Innan regeringen ens hunnit tillträda lamslogs industrin och trafiken i landet av en generalstrejk som reaktion på den höga inflationen. Under den tredje strejkveckan, då situationen hotade att glida ur kontroll, satte Fagerholm hela sin auktoritet på spel och förhandlade personligen fram ett avtal som parterna motvilligt antog. Samarbetet mellan socialdemokraterna och Agrarförbundet förblev dock ansträngt efter strejken, och efter att Väinö Leskinens falang tagit kontrollen över SDP vid en extra partikongress i april 1957 ansåg Fagerholm att regeringen inte längre åtnjöt partiets förtroende. Regeringen avgick i maj 1957. Samma år förlorade Fagerholm även ordförandevalet i SDP mot den 76-årige Väinö Tanner med en enda rösts marginal, vilket inledde en bitter splittring inom hela den socialdemokratiska rörelsen som varade i ett decennium.

Tredje regeringen och nattfrosten 1958–1959 I augusti 1958 återkom Fagerholm till statsministerposten som ledare för en bred koalition bestående av Socialdemokraterna, Agrarförbundet och Samlingspartiet, efter ett drygt år av tre kortvariga minoritets- och tjänstemannaregeringar.

Under samma period ledde en rad faktorer – bland annat en omstrukturering av utrikeshandeln till förmån för den västeuropeiska marknaden och att Finland 1957 fått observatörsstatus inom OEEC – till en kraftig försämring av relationerna med Sovjetunionen, kallad nattfrosten. I och med Fagerholms koalitionsregering lämnades även DFFF i opposition, trots att man blivit det enskilt största partiet i riksdagsvalet föregående sommar. Som reaktion kallade Sovjetunionen i oktober 1958 hem sin Finlandsambassadör, och ländernas handelsrelationer frystes. I december lämnade utrikesminister Johannes Virolainen och övriga agrara ministrar in sina avskedsansökningar, och i januari 1959 föll hela regeringen.

Senare år Utöver sina politiska uppdrag var Fagerholm från 1952 generaldirektör för det finländska alkoholmonopolet Alko, en post han innehade fram till sin pensionering 1968. Efter sin tredje runda som statsminister satt han kvar i riksdagen till 1966 och i Socialdemokraternas partistyrelse till 1969. År 1969 tilldelades han den sällsynta titeln statsråd av Kekkonen. År 1977 publicerades Fagerholms memoarer på både finska och svenska, med den svenska titeln Talmannens röst.

Privatliv Fagerholm gifte sig 1926 med Judith Adèle Kyllikki Jormala, som han träffat i arbetarrörelsen. Paret fick tre barn inom tio år. Hans dotter Brita (1927–2013) gifte sig 1952 med Taneli Kekkonen (1928–1985), ambassadör och son till Urho Kekkonen. Fagerholm är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Utmärkelser

Bibliografi

1951 – Friherre Carl Gustaf Mannerheim. Vid Marskalkens av Finland bår. Minnestal 1977 – Talmannens röst

Källor

Externa länkar

Kategori:Män Kategori:Födda 1901 Kategori:Avlidna 1984 Kategori:Personer från Sjundeå Kategori:Personer i Finland under 1900-talet Kategori:Finlandssvenska journalister Kategori:Finlandssvenska politiker Kategori:Finländska socialdemokrater Kategori:Finlands statsministrar Kategori:Finlands utrikesministrar Kategori:Talmän i Finlands riksdag Kategori:Finländska generaldirektörer Kategori:Ledamöter av Finlands riksdag för Socialdemokraterna Kategori:Finländska innehavare av statsråds titel Kategori:Kommendörer med stora korset av Vasaorden Kategori:Gravsatta på Sandudds begravningsplats Kategori:Storkorset av Hederslegionen Kategori:Storkorset av Finlands Vita Ros’ orden Kategori:Mottagare av Österrikiska förtjänstorden Kategori:Storkorset av Dannebrogorden Kategori:Storkorset av Fenixorden Kategori:Storkorsriddare av Isländska falkorden Kategori:Storkorset av Sankt Olavs orden