Martin Buber (; Hebreiska: מרטין בובר, Jiddisch: מארטין בובער), född 8 februari 1878 i Wien, död 13 juni 1965 i Jerusalem, var en judisk professor i religionsvetenskap och socialfilosofi, först i Tyskland och sedan i Israel. Hans mest kända verk är Jag och Du (1923), där han formulerar grunderna i sin relationistiska filosofi. I centrum står hans uppfattning att människans värld har två grundläggande dimensioner, jag–du-relationen och jag–det-relationen. Denna filosofi utvecklar han sedan i flera verk, bland annat Dialogens väsen (1923) och Människans väsen (1948).
Biografi och karriär Uppväxt och ungdomsstudier Martin Buber föddes som Mordechai (מָרְדֳּכַי) Buber den 8 februari 1878 i Wien i en judisk familj. Hans farfar, Solomon Buber, i vars hem i Lemberg (idag Lviv, Ukraina) Buber tillbringade stor del av sin barndom, arbetade som en välrenommerad forskare inom fälten för midrash och den rabbinska litteraturen. I hemmet talades jiddisch och tyska. Dessutom lärde han sig hebreiska och franska under barndomen och polska i högstadiet. Studierna bedrevs i Wien, Leipzig, Berlin och Zürich. Under ungdomsåren gick han också med i den sionistiska rörelsen, dock mer av religiösa och kulturella skäl än av politiska.
1892 återvände Buber till sin faders hus i Lemberg. En personlig andlig kris ledde honom till ett avbrott med de judiska traditionerna, han började istället läsa Immanuel Kant, Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzche. Särskilt de senaste två inspirerade honom till filosofiska studier. 1896 reste Buber till Wien för studier (filosofi, konsthistoria, tyska studier och filologi). 1898 gick han med i den sionistiska rörelsen och deltog i kongresser och organiserad verksamhet. 1899, under tiden han studerade i Zurich, träffade Buber sin blivande fru Paula Winkler (en icke-judisk författare som senare konverterade till judendomen).
Karriären i Tyskland (fram till 1938) 1902 blev Buber redaktör för veckotidningen Die Welt, sionisternas centrala organ. Året därefter blev han involverad i den chassidistiska rörelsen, som han beundrade för dess sätt att realisera tron i vardagslivet. I kontrast till den upptagna sionistiska organisationen, som ständigt bekymrade sig om politik, fokuserade chassidismen på de värden som Buber under lång tid verkat för. 1904 drog han ned på den sionistiska verksamheten för att ägna sig åt studier och författarskap. Han lät senare samma år publicera uppsatsen Beiträge zur Geschichte des Individuationsproblems (om Jakob Böhme och Nicolaus Cusanus). 1906 gav han ut Die Geschichten des rabbi Nachman, en samling berättelser om och av Nachman av Breslov, en välkänd chassidistisk rabbin som Buber tolkade och återberättade på ett neo-chassidistiskt sätt. Två år senare gav han ut Die Legende des Baalschem (berättelser om Baal Shem Tov, chassidismens grundare).
Mellan 1910 och 1914 studerade han chassidismens myter och publicerade också flera verk i ämnet. 1916 flyttade han från Berlin till Heppenheim. Under första världskriget var han medgrundare till Jewish National Commission för att på så sätt förbättra förhållandena för Östeuropas judar. Det var under den perioden han blev redaktör för Der Jude, som utkom en gång i månaden fram till 1924.
Under 1921 påbörjade Buber sin nära relation till Franz Rosenzweig. En relation som bland annat fick till följd att de följande år arbetade tillsammans i Rosenzweigs skola för judisk vuxenutbildning, känd i Tyskland som Lehrhaus. 1923 publicerade han sitt mest kända verk, Ich und Du (på svenska Jag och Du), ett verk som räknas till filosofins klassiker. De båda filosoferna började också, från 1925, att översätta de hebreiska bibeltexterna till tyska. Själv kallade Buber översättningen för Verdeutschung (”tyskifiering”), eftersom den inte alltid använde sig av litterärt tysk språk utan snarare försökte finna nya dynamiska översättningar för att möta upp mot det blommande hebreiska originalet. Mellan 1926 och 1928 arbetade Buber med kvartalsskriften Die Kreatur.
Samtidigt undervisade han, från 1924 till 1933, i judisk religionsfilosofi vid universitet i Frankfurt. 1930 blev han hedersprofessor. Han avgick dock omedelbart i protest från sin tjänst sedan Adolf Hitler tagit makten 1933. Den 4 oktober samma år förbjöd nazisterna honom att undervisa. 1935 uteslöts han också från Reichsschrifttumskammer. Då grundade han Central Office for Jewish Adult Education, vilket växte i betydelse genom att tyska regeringen förbjöd judar att delta i allmän undervisning. En organisation som nazisterna också effektivt lyckades motarbeta.
Engagemang och karriär i Jerusalem Trots dessa hårda tider bodde han kvar i Tyskland, ända till 1938, då han lyckades ta sig till Jerusalem och påbörja ett arbete vid stadens hebreiska universitet. Under åren i Jerusalem engagerade han sig för ökad förståelse mellan israeler och araber. Han blev också medlem i Ichud, en grupp vars mål var en binationell stat för judar och araber i Brittiska Palestinamandatet. En sådan binationell konfederation sågs av Buber som en mer passande uppfyllelse av sionismen än en suverän judisk stat. Han emottog också en professur vid hebreiska universitetet, där han undervisade i antropologi och introducerande sociologi.
Efter andra världskriget miniatyr|Martin Buber med studenter. Efter andra världskriget slut började han att turnera med sina föreläsningar i USA och Europa. Nästa stora verk var Pfade in Utopia (1950), där han delade med sig av sina socialistiska åskådningar och hans teorier om ”dialektisk gemenskap” grundad på ”dialektiska relationer”.Katalog der Deutschen Nationalbibliothek 1951 mottog han Hansischer Goethe-Preis och 1953 fick han det tyska boksällskapets fredspris. 1958 dog hans fru Paula och samma år vann han Israel Prize. 1963 vann han Erasmuspriset i Amsterdam. Den 13 juni 1965 avled Buber i sitt hem i Talbiyeh-kvarteren i Jerusalem. Fram till dess hade han goda kontakter med gamla vänner från Prag såsom filosofen Felix Weltsch, som ledde veckobladet Selbstwehr i Prag, men även Max Brod och Hugo Bergman.
Jag och Du För att till fullo kunna förstå innebörden av Jag och Du och Jag och Det, måste vi anta axiomet att världen är tvåfaldig i sin hållning. Finns det ett jag måste det finnas ett Du, finns det gott måste det finnas ont och så vidare. Världen är så att säga tvåfaldig. Världen är tvåfaldig för människan eftersom människan har en tvåfaldig hållning. Människan kan, enligt Buber, utifrån sin tvåfaldiga hållning uttala två grundord. Grundorden utgör förutsättningen för hela vår världsbild och perception. Grundordet är inte enstaka ord utan ordpar. Det ena grundordet är ordparet Jag – Du. Det andra grundordet är ordparet Jag – Det. Det kan även bytas ut mot Han eller Hon utan att innebörden i grundordet ändras.
Jaget i de båda grundorden ser väldigt olika ut beroende på vilket grundord man uttalar. Det finns inget Jag för sig utan endast i relation till antingen Du, Det, Han eller Hon. När en människa säger Jag menar hon något av Jaget i någon av grundorden. Buber menar till och med att:
”den som uttalar ett grundord träder in i ordet och är däri.” (Jag och Du s. 8)
I det autentiska mötet ”Jag” och ”Du” är den andre inte ett objekt för min erfarenhet. Han är ett subjekt som deltar i att skapa mitt ”Jag”, liksom jag deltar i att skapa detta ”Du”.
Här bör man betona betydelsen av erfarenheten. Erfarenheten, enligt Buber, för icke världen till människan. Den för henne endast till en värld som består av Det, Honom och Henne. Genom att vi erfar världen har vi redan i erfarenheten tagit ett steg bakåt, allt för att kunna titta på världen. Dock angår vi i det ögonblicket inte världen eftersom världen inte har någon del i erfarenheten. Världen låter sig erfaras men den påverkas inte.
På samma vis kan vi erfara våra medmänniskor. Vi kan ta ut färgen på vår väns hår, hennes längd och vikt. Vi kan även erfara vår käras godhet och ärlighet. Detta är att erfara en annan människa. I samma stund som jag dissekerar min vän och plockar ut egenskaper i densamme betraktar jag henne som ett Det. Den personen blir för mig inget annat än ett ting i min värld som jag kan lära känna och begagna. Står jag inför ett Du och säger grundordet Du till henne, så är hon inte ett ting bland alla andra. Hon är inte en punkt intecknad i rummets och tidens nät. Den människa till vilken jag säger Du kan inte vara för mig en erfarenhet. I det att jag säger Du träder jag in i en relation. En relation som kännetecknas av att Jag möter Du och Du möter Jag. De möts på sin vandring och i mötet upphör all erfarenhet.
- Vad lär man alltså känna av Duet? - Ingenting alls. Ty man kan inte lära känna det. - Vad vet man alltså om Duet? - Bara allt. Ty man vet inte längre något enskilt om det. (Jag och Du s. 17)
Man kan alltså inte plocka isär och erfara Duet, men samtidigt kan jag veta allt om det. Mötet leder till relationen. Relationen är omedelbar. Omedelbar som i förutsättningslöst, öppensinnligt och totalt fördomsfritt. Mellan Jag och Du finns ingen förkunskap och ingen fantasi. Detta kan endast ske då man kastar sig ur isoleringen och in i helheten. Endast där varje medel fallit bort sker mötet. Det sanna mötet kan alltså närmast liknas vid en symbios även om detta är en alltför grov förenkling. Jag och Du träder in i en sfär där Kosmos, Eros och Logos sammanfaller och utgör rummet för mötet. Ett tidlöst rum som inte har några anspråk på den andre över huvud taget. Det farligaste med att tänka sig en symbios är just att den bilden tenderar till att upplösa Jaget och för all del även Duet. Detta är inte vad Buber menar utan han menar att Jaget som person med allt vad det innebär fortsätter att existera med sin integritet och mått av privat sfär. I viss mån sönderfaller visserligen jaget i Jag och Du, men det uppstår inte en sammanfogning av de två. Istället föregår sönderfallet jagupplevelsen. Det är endast i mötet med den andre som jag kan uppleva grundordet Jag i min relation till Du. Då mötet ägt rum träder relationen in i bilden. Relationen förutsätter distans och vice versa. Nästa stycke behandlar begreppen distans och relation i syfte att utröna definition och mening med de båda i denna filosofiska kontext.
Det mellanmänskliga Det sociala är icke att förväxla med det mellanmänskliga. Författaren talar om situationer i sitt liv där man varit social med människor men egentligen aldrig sedd. Ta exemplet då du marscherar i ett demonstrationståg tillsammans med två kamrater. Ni har en slags social samvaro då ni vandrar i tåget tillsammans med hundratals andra. Relationen mellan dig och dina två kamrater är på intet sätt jämförbar med ”relationen” till de övriga i tåget. Plötsligt passerar ni ett kafé. På tröskeln till Kaféet står en god vän som du fikade med bara för några dagar sedan. Genast lyfts du som person ur skaran av människor och in i ett rum där du och den andre existerar på ett plan som i sin tur icke är jämförbart med varken tåget eller dina två kamrater. Båda blir medveten om den andre och därför förhåller sig så till honom att han icke behandlar den andre som ett objekt, utan som en partner i ett livsskeende. Den avgörande skillnaden ligger alltså i att inte vara objekt för varandra.