Kris är en svensk dramafilm från 1946 med manus och regi av Ingmar Bergman. Filmen innbar Bergmans debut som regissör. Manuset var baserad på den danska radiopjäsen Moderhjertet eller Moderdyret (översatt till Modershjärtat) av Leck Fischer.
Efter framgången med Alf Sjöbergs Hets (1944), för vilken Ingmar Bergman hade skrivit manus, erbjöd filmbolaget Svensk Filmindustri Bergman, som försökte få regissera själv, filmatiseringen av Moderhjertet.Hauke Lange-Fuchs: Ingmar Bergman: Seine Filme – sein Leben, Heyne, München 1988, ISBN 3-453-02622-5, S. 45 u. 268. Bergman hade redan teatererfarenhet, men som filmregissör hade han tidigare endast regisserat slutscenen i Hets.<ref>Bergman: Bilder, s 121-125.</ref>Kris spelades in i juli och augusti 1945 i Råsunda filmstad, med exteriörbilder i Hedemora och Djurgården i Stockholm. Bergman beskrev senare inspelningen som en serie tekniska och personella svårigheter och som sina enda allierade Carl Anders Dymling och Victor Sjöström från Svensk Filmindustri samt hans filmklippare Oscar Rosander. Filmen hade premiär i Sverige den 25 februari 1946 på biografen Spegeln i Stockholm.
Recensionerna var delade och Kris misslyckades hos publiken. Medan Hets givit 838 000 kronor i vinst blev förlusten för Kris 131 000.Jerry Vermilye: Ingmar Bergman: His Life and Films, McFarland & Company, Jefferson (North Carolina) 2006, ISBN 978-0786429592, S. 52. I efterhand beskrev Bergman pjäsen som "publik" och sin film som "dålig i alla avseenden". "Det finns en scen i den som fungerar, det är den i skönhetssalongen. Det är ungefär tvåhundra meter [= ungefär 7 minuter]." (Bergman)Stig Björkman, Torsten Manns, Jonas Sima: Bergman om Bergman, Fischer, Frankfurt 1987, ISBN 3-596-24478-1, s. 29–30. Bland skådespelarna var det endast Stig Olin som regelbundet medverkade i Bergmans senare filmer fram till början av 1950-talet. Inga Landgré gjorde sporadiska framträdanden i Kvinnodröm (1955), Det sjunde inseglet (1957) och Nära livet (1958).
Handling Fröken Ingeborg Johnson bor i en småstad. Hon försörjer sig bland anant genom att ge pianolektioner och på att hyra ut ett rum till den unge veterinären Ulf. Ingeborg har en fosterdotter, Nelly, som varit hos henne sedan hon var liten. Nelly är nu 18 år och uppvaktas av Ulf. Nelly upplever dock Ulf mer som en snäll gammal farbror än som en tänkbar äktenskapspartner. Det skall hållas en välgörenhetsbal på Stadshoteller i den lilla staden, vilket gläder Nelly oerhört. Det skall nämligen bli hennes första bal. Ingeborg har hela tiden stora ekonomiska problem, men lyckas trots dett skrapa ihop pengar och köpa en ny klänning åt Nelly. Nelly har emellertid, utan att Ingeborg vet om det, skrivit till sin riktiga mor Jenny, som har en skönhetssalong i Stockholm. Jenny skickar henne en söt och exklusiv klänning som Nelly använder på balen istället för den som Ingeborg köpt. Samma dag som balen går av stapeln kommer Jenny resande för att hämta hem sin dotter. Ingeborg blir förtvivlad när hon inser att hon måste lämna ifrån sig Nelly. Jenny har en älskare, Jack, en ung skådespelare utan engagemang, en degenererad och desperat människa som Jenny tagit hand om. Jack behandlar Jenny på ett fruktansvärt nedlåtande sätt.
På balen lyckas Jack få Nelly att dricka sprit och blir sedan närgången mot henne. Ulf blir vittne till detta och lycka "rädda" Nelly. Hon uppträder mycket chockerande under balen, och "hela stan" pratar efteråt om vad som försiggått. Nelly beslutar sig för att följa med sin mor och börja arbeta på skönhetssalongen. Jack stryker hela tiden omkring Nelly och försöker förföra henne med sin dekadenta charm. Till slut lyckas han en kväll i skönhetssalongen och Jenny blir vittne till vad som sker. Jack, som länge hotat att ta livet av sig utan att någon tagit honom på allvar, gör nu slag i saken och går ut på gatan och skjuter sig. Nelly blir chockad och återvänder till Ingeborg. Som en trofast vän som aldrig gett upp hoppet träder Ulf in vi hennes sida och nu accepterar Nelly honom. Ingeborg, som lider av en obotlig sjukdom, har i sin läkare haft en trogen vän under Nellys frånvaro. Även nu står han trofast vid hennes sida. Livet i den lilla staden flyter lugnt vidare.Svensk Filmografi 4, s.512f
Rollista Inga Landgré – Nelly, 18 år Stig Olin – Jack, skådespelare Marianne Löfgren – Jenny, Nellys mor, Jacks älskarinna Dagny Lind – fröken Ingeborg Johnson, Nellys fostermor Allan Bohlin – Ulf, veterinär, inneboende hos fröken Ingeborg Ernst Eklund – Ingeborgs farbror Edvard, läkare Signe Wirff – Jessie, Ingeborgs moster Svea Holst – Malin, städerska hos Ingeborg Arne Lindblad – borgmästaren Julia Cæsar – borgmästarinnan Siv Thulin – biträde i skönhetssalongen Anna-Lisa Baude – kund i skönhetssalongen Karl Erik Flens – Nellys balkavaljer Margit Andelius – stadskamrerns fru på balen Dagmar Olsson - sångerska på balen Erik Forslund - herre på festen på Statt Wiktor ”Kulörten” Andersson, Gus Dahlström, John Melin, Holger Höglund, Sture Ericson, Ulf Johanson - musikanter på Statt Monica Schildt - en dam John W. Björling, Per Hugo Jacobsson - män Carin Cederström, Mona Geijer-Falkner - två damer i sovkupén Nils Hultgren - en herre på gatan
Om filmen right|thumb|200px|Fotografen Gösta Roosling och Ingmar Bergman (till höger) under inspelningen. Leck Fischer var en dansk författare som inte bara skrev ett antal pjäse, som med stor framgång spelats även i Sverige och filmats i Danmark, utan under åren 1941-50 flitigt medarbetade som manuskriptförfattare inom dansk film. Teaterpjäsen Moderhjertet, som senare omarbetades till hörspel och som sådant uppfördes i dansk radio 1946, men vare sig i sin teater- eller radioversion blivit tryckt, hade som Modershjärtat och i regi av Edvin Ingberg sin inofficiella urpremiär 1943 vid en av Svenska Teaterns i Helsingfors föreställningar för de finlandssvenska truppförbanden vid fronten på Karelska näset. Den officiella urpremiären följde 4 januari 1944 under teaterns fortsatta turné i finska landsorten.Svensk Filmografi 4, 1940-1949, Svenska Filminstitutet Stockholm 1980, ISBN 91-85248-14-2, s. 513f
Svensk Filmindustri köpte filmrätten till Fischers pjäs, som nu av författaren döptes om till Moderdyret, i april 1944. Först planerade man en annan regissör för filmen, men i början av juni 1945 fick Ingmar Bergman uppdraget att utarbeta ett filmmanuskript, med vilket han skulle få debutera som filmregissör. Bergman har i sin memoarbok Laterna Magica skildrat hur SF-chefen Carl Anders Dymling kom till honom i Helsingborg sedan alla tillfrågade tackat nej till att regissera:En dag hamnade en pjäs på mitt skrivbord. Den hette Moderdyret och var skriven av en dansk fäsör. Dymling föreslog att jag skulle skriva ett manus på pjäsen. Blev manuskriptet godkänt, skulle jag få göra min första film. Jag läste pjäsen och fann den gräslig. Om man frågat, hade jag med all säkerhet filmatiserat telefonkatalogen. Således skrev jag manuskriptet på fjorton nätter och fick det godkänt. Filmen skulle göras under sommaren 1945. Så långt var allt gott och väl. Jag var sinnesförvirrad av glädje och såg naturligt nog inte realiteterna. Det resulterade i att jag föll huvudstupa i varje grop som andra och jag själv hjälptes åt att gräva. (---) Vad jag inte visste var att man ämnade framställa en billig B-film, där man huvudsakligen kunde använda företagets kontraktsanställda skådespelare. Efter åtskilligt tjatande fick jag tillstånd att göra en provfilm med Inga Landgré och Stig Olin. Gunnar Fischer var fotograf. Vi var jämnåriga, entusiastiska och trivdes bra tillsammans. Det blev en lång provfilm. Då jag sett den, visste min entusiasm inga gränser. (---) Medan jag skummade av självförtroende, passade man på att byta ut Gunnar Fischer mot Gösta Roosling, en ärrad samuraj, som vunnit berömmelse med ett antal kortfilmer, som visade vida himlar med vackert belysta moln. Han var en typisk dokumentärfilmare och hade nästa aldrig arbetat i ateljé. Då det gällde ljussättning var han relativt oerfaren, dessutom föraktade han spelfilm, dessutom vantrivdes han inomhus. Från första ögonblick avskydde vi varandra. Eftersom vi båda var osäkra dolde vi vår osäkerhet under sarkasm och oförskämdhet.Bergman: Laterna Magica, s. 81f
Problem hopade sig raskt:De första inspelningsdagarna var mardrömslika. Jag insåg snabbt att jag hamnat i en apparat, som jag ingalunda bemästrade. Jag insåg också att Dagny Lind som jag bråkat mig till för huvudrollen inte var filmskådespelerska och saknade erfarenhet. Jag begrep med isande klarhet att alla begrep att jag var inkompetent. Jag mötte deras misstro med förolämpande vredesutbrott. Resultatet av våra bemödande var bedrövligt. Dessutom var det fel på kameran, en del av scenerna var oskarpa. Ljudet var dåligt, man kunde med svårighet urskilja skådespelarnas repliker. Bakom min rygg pågick en intensiv aktivitet. Ateljéledningen ansåg att filmen skulle läggas ner eller att regissören och huvudrollsinnehavaren skulle bytas ut. Då vi slitet i tre veckor fick jag ett brev från Carl Anders Dymling som befann sig på semester. Han skrev att han sett materialet, att han inte tyckte det var särskilt bra men lovande. Han föreslog att vi skulle börja om från början. Jag anammade tacksamt hans förslag utan att se den fallucka som ännu så länge bar upp min magra kropp.Bergman: Laterna Magica, s. 82f
Förutom Dymling kom Victor Sjöström till Bergmans hjälp. Han förklarade för Bergman att han måste arbeta enklare, inte göra så krångliga scenerier som varken Bergman eller Roosling kunde klara av.Bergman: Bilder, s. 125 De planerade utomhusscenerna i Hedemora spolierades på grund av dåligt väder och under tre veckor lyckades filmteamet endast göra fyra scener av planerade tjugo. Efter en arbetsolycka, då en passare föll från en tre meter hög ställning, ville den övriga personalen avbryta inspelningen men Bergman vägrade. Återstoden av inspelningsperioden utmärktes av dålig stämning mellan regissör och de övriga.Bergman: Laterna Magica, s. 86f
Mottagande Bergmans första film splittrade kritikerna. Några tyckte mycket om filmen och såg den som något nytt och djärvt inom svensk film, andra tyckte att det var bland det sämsta de sett.Det enkla dramat återges i ett sugande tempo och med ett överflöd av intensivt stämningsskapande detaljer. Filmen rymmer scener, som utan vidare måste sägas stå på höjden av vad man har sett presteras i filmväg. Dit hör kanske framför allt de inledande scenerna, särskilt Jacks ankomst till landsortsstaden, hans möte med Jenny på hotellrummet och hans exaltation under och efter småstadsbalen. Den enda invändning man möjligen skulle vilja göra mot filmen gäller kompositionen. Ingmar Bergman har slösat. Och han har slösat allra mest i början. Sådant kan hämma sig. Och det är inte utan att ingressens våldsamt laddade och fräna scenföljder lovar mer än fortsättningen kan hålla. Bergman har haft en viss svårighet att få till en stegring ända fram till finalen. Men har har nästan lyckats, och man kan tryggt säga att ingen kunde ha lyckats bättre. Regissörens val av skådespelare är på sitt sätt lika beundransvärt som deras egna spelprestationer. (-) Gösta Rooslings distinkta och orädda foto och Erland von Kochs diskreta och suggestiva musikbeledning är också värda beröm. "Kris" är med andra ord en upplevelse. Man är tacksam för att det görs sådan film. Och att den görs i Sverige. – Signaturen "U. Sm." i Svenska Dagbladet.Svenska Dagbladet 26 februari 1946, s 15