Ejder (Somateria mollissima) är en stor och tung dykand som mäter 60–70 cm. Den har en karaktäristisk huvudprofil med kilformad näbb som är fjäderklädd på sidorna. Den adulta hanen (guding) i praktdräkt är kontrastrik, med svart hjässa, övergump och buk, blek näbbspets, ljusgrön nackfläck och är i övrigt vit, med rödrosa anstrykning på bröstet. Den adulta honan (åda) är året runt brunvattrad, från gråbrun till rödbrun eller sandfärgad beroende på underart och den har vitkantad mörk vingspegel. Ejdern har en komplicerad ruggningsstrategi varför den i eklipsdräkt har mycket skiftande dräkt i svart, brunt och vitt.
Ejdern är en kortflyttande flyttfågel som häckar i norra Europa, nordöstra Sibirien, norra Nordamerika och arktiska delen av Atlanten. Den flyttar i stora flockar och övervintrar ofta i könsseparerade flockar. Den förekommer främst i marina miljöer men besöker invatten tillfälligtvis. Ejdern lever mest av kräft- och blötdjur som den dyker efter eller snappar på måttligt djup. Under häckningstiden tar den även insekter.
Arten är till största delen kolonihäckare och kan samlas i mycket stora och täta kolonier. Honorna är ofta mycket trogna den plats där de kläcktes och återvänder dit för att häcka. Ejdern placerar sitt bo nära vattnet och fodrar redet med dun. Honan lägger vanligtvis fyra till sex grågröna ägg som hon ruvar i 25–30 dagar. Snart efter äggläggningen lämnar hanen häckningsplatsen och ger sig ut till havs där den lever i flockar med nästan enbart hanar. Ejderhonor uppvisar flera kooperativa häckningsstrategier och flera honor tar ofta hand om ungarna gemensamt.
Ejderdun är mycket lätt och har god isoleringsförmåga och saluförs som det finaste dunet på marknaden. Ejdern har ett mycket stort globalt utbredningsområde och en stor population varför den kategoriseras som livskraftig av IUCN, men anses vara starkt hotad i Sverige där den minskat kraftigt, troligen till följd av tiaminbrist.
Utbredning och taxonomi Ejdern häckar utmed Europas, Nordamerikas och östra Sibiriens norra kuster, och södra Grönlands kust. Den häckar i arktiska och nordliga tempererade regionen. I Europa häckar ejdern främst utmed Islands, norra Storbritanniens, Sveriges, Norges, södra Finlands och Europeiska Rysslands kuster, så långt österut som till Novaja Zemlja. I mindre utsträckning häckar den i Estland, Danmark, Tyskland och Nederländerna, och sällsynt i Frankrike.M. Desholm, T.K. Christensen, G. Scheiffarth, M. Hario, Å (2002) Status of the Baltic/Wadden Sea population of the Common Eider Somateria m. mollissima. Wildfowl & Wetlands Trust Wildfowl, vol.53, sid:167-203 Den första häckningen i Nederländerna konstaterades 1906 och från och med slutet av 1950-talet har populationen uppgått till flera tusen häckande par, medan det i Tyskland häckar runt ett tusental par. I Tyskland och Nederländerna häckar arten främst i Vadehavet som också är en mycket viktig rastplats och övervintringsområde. Det nordöstsibiriska häckningsområdet sträcker sig från ett isolerat område kring Nysibiriska öarna och vidare från Lenas delta till Berings sund och söderut till norra Kamtjatka och nordöstra Ochotska havet.
Merparten av den globala populationen är flyttfåglar men de flyger inga längre sträckor. Under vintern förekommer den då så långt söderut som till New Jersey, södra Alaska, västra Medelhavet och södra spetsen av Kamtjatka.del Hoyo et al., 1992 Ibland till och med så långt söderut som norra Japan. För nominatformen sker övervintringen i södra Östersjön, runt de danska öarna och i Nordsjön. Underarten sedentaria, och förmodligen även faeroensis, är stannfåglar och Cramp & Simons 1977 uppger att fåglar som häckar i Danmark, Tyskland, västra Sverige, och Nederländerna är stannfåglar eller partiella flyttfåglar medan häckpopulationerna i norra Norge, östra Sverige, Finland och Baltikum är flyttfåglar.Cramp & Simmons (1977) Handbook of the Birds of Europe and Middle East and North Africa. Vol. 1, Oxford University Press, sid:722 Under vintern uppehåller sig ejdern ofta ute på öppna havet, ofta i stora flockar. Merparten av hanarna flyttar under sommaren, honorna under sensommar-förhöst och ungfåglarna flyttar sist. Mot våren sträcker ejdrarna ofta snabbt i slutet av mars eller i början av april, då gärna i medvind.
Underarter Ejdern brukar delas in i sex underarter och denna mängd gör den unik bland änderna. De flesta underarter har väl definierade utbredningsområden men för populationerna i Nordsjön och Arktiska havet finns det ett antal alternativa indelningar. Clements et al. 2023 behandlar alla sex som monotypiska underartsgrupper:Clements et al., 2023 Speciellt den östsibiriska taxonet v-nigra har diskuterats som kandidat för artstatus. Vidare betraktas v-nigra ofta som ursprungsformen av ejder. thumb|220px|S. m. dresseri, adult hane i häckningsdräkt, Gloucester Harbor, Massachusetts, USA. Notera gul näbb, mycket breda och långa näbbkilar, väl synligt "segel", grönt under hjässan och avsaknad av svart V-teckning under hakan. europeisk ejder’’Sverigelistan med underarter’’, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 S. m. mollissima – nominatformen som häckar i nordvästra Europa och österut till Novaja Zemlja och övervintrar i stor utsträckning i Östersjön men även så långt söderut som till södra Frankrike och mer sällsynt utmed Italiens kust Paolo Cavallini (1988) Notes on the feeding ecology of two common eiders, Somateria mollissima, in central Italy, Bolletino di zoologia, vol.55, sid:323-325 S. m. faeroeensis – häckar på Färöarna och i norra Skottland och verkar vara en stannfågel S. m. v-nigra (skrivs ibland v-nigrum och kallas ibland stillahavsejder) – häckar i ett isolerat utbredningsområde i nordöstra Sibirien, från Nysibiriska öarna till Berings sund, Alaska och nordvästligaste Kanada; övervintrar i östra Berings sund, främst kring Aleuterna men dess totala övervintringsområde är inte känt S. m. dresseri – häckar i nordöstra Nordamerika, från Labrador till Maine, och övervintrar längs Kanadas kuster och USA:s östkust så långt söderut som till Long Island S. m. borealis – häckar i den arktiska delen av Atlanten, från Baffinön och Grönland förbi Island till Frans Josefs land. De västliga populationerna av denna underart övervintrar utanför sydöstra Kanada och södra Grönland. Islands häckpopulation är stannfåglar medan häckningspopulationen på Svalbard övervintrar på Island och utanför norra Norges kust. S. m. sedentaria – häckar vid kusten, och på öar från Hudson Bay till Jamesbukten i Kanada; stannfågel och troligtvis hybridiserar den med borealis vid nordvästra änden av Hudson BayMendall H. L. (1980) Identification of eastern races of Common Eider, I: Reed A, (red) Eider Ducks in Canada, Canadian Wildlife Service Report Series Number 47
Tidigare behandlades häckningspopulationen i Norge som underarten norwegica men förs idag oftast till mollissima.Hellquist, 2013, sid:36-45 Populationerna på södra och östra Grönland, Island, Svalbard och Franz Josefs Land som idag ofta förs till borealis kategoriseras ibland som den egna underarten islandica, ibland som en övergångszon mellan borealis och mollissima och ibland som underarten mollissima.
Förekomst i Sverige Ejdern häckar allmänt vid Sveriges havskuster. Den är bunden till kusterna och häckar där från söder till norr. Största beståndet finns i Stockholms skärgård.
Utseende thumb|Nominatformens olika dräkter. Ejdern är en av de största dykänderna och mäter 60–70 cm. Den är kraftigt byggd med kort hals, stort huvud utan knöl och en lång kilformad näbb som är fjäderbeklädd på sidorna, från näbbasen fram till näsborrarna. Ejderns huvudprofil är karaktäristisk och näbben bildar en rak linje mot pannan, speciellt hos nominatformen mollissima medan andra underarter som borealis kan uppvisa en mer markerad panna, se nedan. De fjäderklädda näbbsidorna lämnar två bara kilar som sträcker sig upp mot ögat från övernäbben. Dessa kilar sväller hos hanarna i varierande utsträckning under parbildning och häckning och krymper sedan igen. Kilarnas form är karaktäristisk för vissa underarter. Precis som andra havsfåglar har ejdern saltkörtlar för att kunna göra sig av med saltet i det vatten som det dricker, se ekologi. Beroende på salthalt i vattnet där de lever så blir dessa körtlar olika stora vilket delvis kan förklara skillnad i huvudprofil mellan olika underarter. Exempelvis har norska häckfåglar mer markerad panna än danska, eftersom de lever i saltare vatten, vilket också syns på skelettet. Detta var anledningen att Brehm 1831 beskrev den norska populationen som den egna underarten norwegica. Även brittiska ejdrar har en mer markerad panna än de som lever i Östersjön, medan mer arktiska populationer har en mindre markerad panna då salthalten i havet minskar på grund av smältvatten. Det ska tilläggas att salthalten i vinterkvarteret spelar lika stor roll. Även de uppsvällda näbbkilarna förändrar fågelns profil varför en markerad panna syns bättre utanför häckningstiden då de krympt tillbaka igen. Honor hos alla underarter har en mer markerad panna än hanen på grund av avsaknaden av näbbkilarna.
Vingarna är breda, korta och små i förhållande till kroppen. Vingspannet ligger på 95–105 cm.Svensson et al., 2009, sid:36-37 Ejdern väger 1.915–2.218 kg.Brazil, 2009, sid:64-65 Underarterna faeroensis, dresseri, borealis och norska mollissima är de minsta med en maximal vinglängd på 30 cm, medan svenska mollissima har ett maxmått på 31 cm och sedentaria och v-nigra, som är största har ett maxmått på 32 cm. Den liggande ejdern kan ibland resa två små "segel" på ryggen. Detta är ejderns nedre skapularer med utsvängda ytterfan vilka är vita hos den adulta hanen och mörktecknade hos subadulta hanar. Form och tendens till att lyfta dessa ytterfan skiljer sig åt hos de olika underarterna, se nedan. Ejderns kroppsstorlek i förhållande till dess relativt små vingar och dess begränsade bröstmuskelmassa gör att den ligger nära gränsen för flygförmåga vid vindstilla förhållanden.Magella Guillemette, Jean-Francois Ouellet (2005) Temporary flightlessness in pre-laying Common Eiders Somateria mollissima: are females constrained by excessive wingloading, or by minimal flight muscle ration?, Ibis, vol.147, sid:293-300
En adult hane i praktdräkt är typisk och kontrastrik med svart hjässa, övergump och buk. Näbbfärg och benfärg varierar hos underarterna från grågrön till orange och gul. Näbbspetsen är blek. Nacken är ljusgrön och har oftast upptill en vit glipa. Resten av kroppen är vit, med rödrosa anstrykning på bröstet. Adult hane i eklipsdräkt är mindre kontrastrik, mörkare och saknar det gröna nackpartiet. Honan är rostgrå och brun med svart tvärvattring och dess vingspegel kantas av två vita band som syns som två tvärstreck på den liggande fågeln. Juvenilen påminner om honan men saknar den vitkantade vingspegeln och är diffusare tecknad och har ett ljust ögonbrynsstreck.
De arktiska underarterna behåller sin praktdräkt längre än populationer längre söderut, ofta till slutet av juli hos borealis. Underarten mollisima som häckar i Sverige och dresseri ruggar vanligtvis till eklipsdräkt i början av juni och borealis behåller eklipsdräkten längre än mollissima, ibland till slutet av oktober, men individuella variationer är stora hos båda underarter. Svenska häckfåglar bär ofta praktdräkt från början av oktober, men vissa individer kan bära eklipsdräkten ända till midvintern. Honornas partiella ruggning verkar genomföras innan häckningen.
Morfologiska skillnader hos underarterna Ejderns sex underarter skiljer sig utseendemässigt främst på ben- och näbbfärg, näbb- och huvudform, förekomst av grönt längs hjässan, mörk V-teckning på hakan, näsborrens placering och förekomst av så kallade "segel" vilket är ejderns nedre skapularer med utsvängda ytterfan som kan resas på den liggande fågeln och då liknar två små segel på ejderna rygg.