Operation Weserübung ( eller Fall Weserübung) var kodnamnet för Tysklands invasion av Norge och Danmark den 9 april 1940. Det uttalade militära målet med invasionen var att ta kontroll över de norska hamnarna innan Storbritannien kunde göra det och därmed förhindra en sjöblockad och säkra järnmalmstransporterna från Kiruna via Narvik. Danmark ansågs av general von Falkenhorst som nödvändigt för att säkra som en transportväg.
Såväl Norge som Danmark hade förklarat sig neutrala, men detta hade ingen betydelse för tyskarna. Medan Danmark kunde överrumplas och besegras utan något större motstånd, kunde Norge försvara sig, dock utan framgång. Deltagande förband i Operation Weserübung var ett flertal tyska enheter.
Strategiska överväganden År 1939 föreslog storamiral Erich Raeder att Tyskland skulle invadera Norge i syfte att anförskaffa säkra hamnar utom räckvidd för brittiskt flyg och med direkt tillträde till Nordsjön. Generalstaben i Kriegsmarine opponerade sig starkt, och det slutade med att Raeder höll med om att den bästa lösningen var att "status quo", med ett neutralt Norge, bibehölls."COMMAND DECISIONS", CENTER OF MILITARY HISTORY DEPARTMENT OF THE ARMY WASHINGTON, D.C., 2000. URL s. 57,58 "During the review of Studie Nord the Naval Staff once more argued strongly against an operation in Norway. It did not believe a British occupation of Norway was imminent, and it considered a German occupation without any previous action having been taken by the British as a strategically and economically dangerous venture that would result in loss of the security afforded by the territorial waters of a neutral Norway. At the end, Raeder agreed that the 'best' solution was preservation of the status quo."
En anledning till att Norge var viktigt för både Tyskland och Storbritannien, var att järnmalmstransporten måste gå från Kiruna via Narvik till Tyskland under den period av året då Bottenviken var täckt med is (under den isfria perioden kunde de använda hamnen i Luleå). När Wehrmacht senare kunde säkra kontrollen över de franska järngruvorna minskade Narvik i strategisk betydelse.
I november 1939 föreslog dåvarande marinministern Winston Churchill en minering av de norska vattnen för att tvinga ut järnmalmstransporterna på Nordsjön där de kunde genskjutas av Storbritanniens flotta. Förslaget förkastades av dåvarande premiärministern Neville Chamberlain och lord Halifax på grund av rädslan för reaktionerna bland de neutrala staterna, såsom USA. Efter att vinterkriget brutit ut mellan Sovjetunionen och Finland hade den diplomatiska situationen förändrats.
Britterna antog en attackplan där de skulle låtsas sända trupp genom Norge och Sverige för att hjälpa Finland, men egentligen avsågs att gå igenom Norge och ockupera Luleå, Kiruna, och Gällivare i norra Sverige."COMMAND DECISIONS", CENTER OF MILITARY HISTORY DEPARTMENT OF THE ARMY WASHINGTON, D.C., 2000. URL s. 59 "The British plan which was adopted was more modest. While ostensibly intended to bring Allied troops to the Finnish front, it laid its main emphasis on operations in northern Norway and Sweden. The main striking force was to land at Narvik and advance along the railroad to its eastern terminus at Lulea, occupying Kiruna and Gallivare along the way. By late April two Allied brigades were to be established along that line.""COMMAND DECISIONS", CENTER OF MILITARY HISTORY DEPARTMENT OF THE ARMY WASHINGTON, D.C., 2000. URL s. 66,67 "The British held back two divisions from France, intending to put them into the field in Norway, and planned to expand their force eventually to 100,000 men. The French intended to commit about 50,000. The British and French staffs agreed that the latter half of March would be the best time for going into Norway;" Den allierade invasionen beordrades den 12 mars, och tysk signalspaning fångade upp ett radiomeddelande som satte den 14 mars som deadline för invasionsförberedelserna, vilket visade dem att de allierades operation var under genomförande."COMMAND DECISIONS", CENTER OF MILITARY HISTORY DEPARTMENT OF THE ARMY WASHINGTON, D.C., 2000. URL s. 67,68 "The objectives were to take Narvik, the railroad, and the Swedish ore fields;" "an intercepted radio message setting 14 March as the deadline for preparation of transport groups indicated that the Allied operation was getting under way. But another message, intercepted on the 15th, ordering the submarines to disperse revealed that the peace [in Finland] had disrupted the Allied plan." I och med att Finland och Sovjetunionen slöt fred drabbades de allierade planerna av ett bakslag, men Hitler blev, på goda grunder, övertygad om att de tänkte försöka igen och beordrade den tyska invasionen att säkra malmtrafiken.
De allierades nya anfallsplan var de kombinerade Wilfred och Plan R 4. Det övergripande syftet var att provocera fram en tysk reaktion genom minläggning i norska vatten, och så fort Tyskland reagerade, eller gav sken av att reagera, skulle brittisk trupp ockupera Narvik, Trondheim och Bergen samt även anfalla Stavanger i syfte att förstöra Sola flygplats utanför Stavanger. Olyckligtvis för de brittiska planerna blev inte minorna lagda förrän morgonen den 8 april, vid vilken tidpunkt tyska flottstyrkor redan seglade upp för Norges kust."COMMAND DECISIONS", CENTER OF MILITARY HISTORY DEPARTMENT OF THE ARMY WASHINGTON, D.C., 2000. URL s. 68
Bakgrund/Förberedelser Raeders lägesrapport till Hitler den 10 november 1939 miniatyr|Storamiral Erich Raeder. Det första steget till invasionen av Norge togs av storamiral Erich Raeder i dennes rapport till Adolf Hitler den 10 november 1939. I sin rapport slog han fast att Storbritannien skulle belägras genom ett oinskränkt ubåtskrig. Raeder förde fram sin åsikt om att erövrandet av den nederländska kusten inte var lika strategiskt viktig som den norska kusten, som möjligtvis kunde erövras med sovjetisk hjälp. Särskilt nämndes Trondheim som en viktig hamn.
Vinterkriget och dess följder för Skandinavien Situationen i de skandinaviska länderna förändrades kraftigt efter det rysk-finska vinterkrigets utbrott den 30 november 1939. Medan de skandinaviska staterna den 7 december förklarade sig icke-krigförande i frågan, såg de västallierade sin chans att öka sitt inflytande i området genom att aktivt stötta Finland. På Winston Churchills förslag ville de skicka trupper och utrustning till Finland via Norge och Sverige. Den tänkta rutten var över Narvik och därifrån på malmbanan via Kiruna och Gällivare till Östersjöhamnen Luleå och därifrån vidare österut mot Finland. Planen genomfördes dock aldrig eftersom Norge och Sverige inte släppte in främmande trupper på sitt territorium.
Quislings besök i Berlin För Hitler fick Norgefrågan ny aktualitet genom den norske tidigare försvarsministern Vidkun Quislings besök i Berlin i december 1939. Quisling var partiledare för det lilla och obetydliga partiet Nasjonal Samling, ett parti som utrikesavdelningen på Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) under ledning av Alfred Rosenberg redan före kriget varit i kontakt med. På Rosenbergs förordning ordnades ett möte mellan Quisling och Raeder den 11 december 1939. Den 12 december informerade Raeder Hitler om Quislings besök och rekommenderade att han skulle träffa den norske politikern för att själv skaffa sig en bild av läget. Den 14 december 1939 genomfördes det första mötet mellan Hitler och Quisling, samma dag beordrade Hitler Oberkommando der Wehrmacht (OKW) att börja arbeta med Norgeproblemet.
Altmarkaffären miniatyr|Döda tyskar förs i land från Altmark Altmark var ett militärt stödskepp till den tunga kryssaren Admiral Graf Spee, som hade sänkt flera brittiska handelsskepp i Sydatlanten. Altmark plockade upp överlevande från de sänkta skeppen och skulle föra tillbaka dessa till Tyskland. Hon gick norr om de brittiska öarna och kom den 14 februari in på norskt territorialvatten, där hon undersöktes tre gånger av norska neutralitetsvakter som tog de tyska sjömännens ord på att det inte fanns några oegentligheter ombord.
För britterna var Altmark ett svårt problem. Om det visade sig att det inte fanns några fångar ombord skulle de ha framstått i dålig dager. Men om det istället fanns fångar ombord kunde de kräva ett svar från den norska regeringen om varför de tillät tyska krigsfartyg på eget farvatten.
Utanför Jæren den 16 februari mötte Altmark flera brittiska jagare och hon tvingades söka skydd i Jøssingfjorden. En brittisk bordningsaktion kom inte igång omedelbart då den hindrades av två norska kanonbåtar som hävdade att skeppet redan blivit genomsökt. Men efter att ha fått nya instruktioner av amiralitetet på kvällen om att skeppet skulle bordas och eventuell norsk eld besvaras, inleddes aktionen. Efter bajonettstrider där sju tyska sjömän dödades fritogs de 300 fångarna.
Detta blev den avgörande faktorn för ett tyskt ingripande i Norge. Tyskarna kunde inte längre lita på Norges neutralitet och man bedömde att man var helt beroende av järnmalmen som skeppades ut i Narvik.
Invasionsplan miniatyr|Karta över Danmark och Norge. På grund av Storbritanniens flottas överväldigande dominans till sjöss så var hemlighållandet av operationsplanerna av yttersta vikt. För att kunna lura motståndarnas underrättelsetjänst måste de deltagande örlogsfartygen, armén, Luftwaffe och besättningarna på de försörjande handelsskeppen hållas ovetande om planerna. Hemlighållandet gick så långt att man inte ens informerade Luftwaffes överbefälhavare Hermann Göring. Den grundläggande strategin var att få operationen att se ut som ett fredligt besättande av länderna för att med vapenmakt skydda dess neutralitet. Nödvändiga krav skulle skickas till de danska och norska regeringarna vid början av ockupationen. I den senare delen av operationen skulle den fredliga ockupationen visa sig vara en osäkerhetsfaktor, då de tyska styrkorna var tvungna att låta motståndarna skjuta första skottet om det rådde ovisshet om vilka avsikter motståndaren hade.
Huvuddelen av den operativa planen bestod av landsättningar från flygplan, krigsfartyg och andra fartyg på sju olika platser i Danmark och Norge på en bestämd dag (Wesertag), i skydd av nattens mörker vid en bestämd tid (Weserzeit). I Danmark skulle också Kampfgruppen från armén landsättas sjövägen vid Middelfart, Nyborg, Korsør, Köpenhamn och Gedser. Samtidigt skulle en infanteridivision och en med pansar förstärkt motoriserad skyttebrigad överträda gränsen till Danmark på bred front. Ockupationen av Danmark (kodnamn: Weserübung Süd) var enligt ledarna i generalstaben nödvändig för att kunna genomföra en lyckad operation i Norge (Weserübung Nord).
För invasionen av Norge skulle krigsfartygen anlöpa Narvik, Trondheim, Bergen, Kristiansand, Egersund, Arendal och Oslo. Stavanger skulle tas från luften och säkras med soldater från handelsskepp. Uppdraget var att inta de norska städerna och befästa dessa för att kunna försvara sig mot brittiska motattacker. Nästa mål var att inta den norska arméns övningsplatser då dessa också fungerade som mobiliseringsplatser.
Genomförandet av operationen Invasionen av Danmark miniatyr|Karta över Danmark.
De tyska förberedelserna hade inte gått obemärkta förbi den danska regeringen, men av rädsla för att provocera tyskarna hade man inte vidtagit några åtgärder. Man hade inte mobiliserat eller byggt fortifikationer utan förlitade sig på sin nonaggressionspakt med Tyskland.
Klockan 04.00 den 9 april 1940 ringde den tyske ambassadören i Danmark, Renthe-Fink, till den danske utrikesministern Munch och krävde ett omedelbart möte. När de möttes 20 minuter senare berättade Renthe-Fink att tyska trupper var på väg in i Danmark för att skydda dem mot ett franskt eller engelskt angrepp. Han krävde också att allt motstånd skulle upphöra annars skulle Köpenhamn bombas.