Jizya (arabiska: جزية, även translittererat jizyah) är en huvudskatt i klassisk islamisk rätt som lades på vissa icke-muslimska undersåtar under muslimskt styre. Skatten hör till rättsinstitutet dhimmah, det vill säga den rättsliga status genom vilken vissa icke-muslimska grupper fick tillstånd att leva under muslimsk politisk auktoritet mot erkännande av denna auktoritet och betalning av jizya.Al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah, s. 221.Al-Nawawī, Minhāj al-Ṭālibīn, s. 312.
I de klassiska rättskällorna behandlas jizya inte enbart som en vanlig skatt. Den är både ett fiskalt instrument, en rättslig markör och en del av ett politiskt system där muslimska och icke-muslimska grupper hade olika rättsliga status. Vissa jurister förklarade den som en ersättning för skydd och säkerhet, medan andra betonade att den uttryckte icke-muslimernas underordning under den islamiska staten. Båda förklaringarna förekommer i den klassiska litteraturen och bör därför nämnas i en neutral framställning.Ibn al-Qayyim, Aḥkām Ahl al-Dhimmah, vol. 1, s. 33.
Den huvudsakliga koraniska grunden för jizya är Koranen 9:29, där det sägs att vissa av Skriftens folk ska bekämpas tills de betalar jizya ʿan yad medan de är ṣāghirūn, det vill säga i ett tillstånd av underkastelse eller förnedrad underordning enligt många klassiska tolkningar.Koranen 9:29.Ibn Kathīr, Tafsīr Ibn Kathīr, vol. 4, s. 272. Ibn Kathīr kopplar versens historiska kontext till expeditionen mot Tabūk år 9 AH och framställer den som ett bud rörande Skriftens folk efter tidigare bud rörande de arabiska polyteisterna.
I klassisk juridisk användning lades jizya i regel på vuxna fria män bland de icke-muslimska grupper som kunde ingå i dhimmah-systemet. Kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka undantogs i flera centrala rättsliga framställningar.Abū Yūsuf, al-Kharāj, s. 135.Ibn Rushd, Bidāyat al-Mujtahid wa-Nihāyat al-Muqtaṣid, vol. 2, s. 166. Andra kategorier, såsom fattiga, blinda, gamla, kroniskt sjuka, munkar och eremiter, behandlades olika av olika jurister.Ibn Qudāmah, al-Mughnī, vol. 9, s. 341.
Etymologi och grundbetydelse
Ordet jizya kopplas i klassiska rättskällor till den arabiska roten för ersättning, betalning eller fullgörande av en skyldighet. Al-Māwardī förklarar ordet på två sätt. Enligt den första förklaringen kallas skatten jizya eftersom den är en form av ersättning eller vedergällning kopplad till betalarnas otro och deras underordnade status. Enligt den andra förklaringen kallas den jizya eftersom den är en ersättning för den säkerhet och det skydd som ges till dem som betalar.
Ibn al-Qayyim återger samma två förklaringar och nämner dessutom en språklig förklaring från Ibn Qudāmah, enligt vilken ordet kommer från betydelsen att betala eller fullgöra något som är skyldigt. Detta visar att den klassiska litteraturen inte ger en enda neutral eller rent administrativ definition av jizya. Begreppet innehåller både fiskal, politisk och religiös innebörd.
Den koraniska frasen ʿan yad i Koranen 9:29 tolkades också på flera sätt. Ibn al-Qayyim återger tolkningar där uttrycket betyder att betalningen sker under underkastelse, att den sker kontant och inte som uppskjuten skuld, eller att den sker direkt från betalarens hand till indrivarens hand. Dessa tolkningar visar att jizya i den klassiska diskussionen inte bara uppfattades som ett ekonomiskt krav, utan också som en symbolisk handling som markerade den politiska relationen mellan den muslimska staten och de skyddade icke-muslimska grupperna.
Rättslig grund
Den viktigaste textuella grunden för jizya är Koranen 9:29. Versen nämner strid mot vissa grupper bland Skriftens folk tills de betalar jizya ʿan yad och är ṣāghirūn. Denna vers blev den centrala utgångspunkten för juristers behandling av jizya, dhimmah och icke-muslimers status under muslimskt styre.
Ibn Kathīr kopplar versen till Profetens expedition mot Tabūk år 9 AH och anger att den rör Skriftens folk efter tidigare uppgörelser med de arabiska polyteisterna. I den exegetiska traditionen fungerar versen därför inte endast som en allmän skattebestämmelse, utan som en del av ett bredare regelverk om krig, underkastelse, skydd och politisk auktoritet.
Hadith- och rättslitteraturen innehåller också rapporter om tidig praxis. Ibn Rushd återger rapporten att Muʿādh skickades till Jemen och instruerades att ta en dinar, eller motsvarande i Maʿāfirī-tyg, från varje vuxen betalningsskyldig person.Ibn Rushd, Bidāyat al-Mujtahid wa-Nihāyat al-Muqtaṣid, vol. 2, s. 167. Han återger även rapporter om ʿUmars nivåer på fyra dinarer eller fyrtio dirham, och om ʿUthmān b. Ḥunayfs graderade nivåer på fyrtioåtta, tjugofyra och tolv dirham.
Dessa rapporter användes av jurister för att diskutera om jizya hade en fast minimisumma, en fast maximal summa, en graderad skala eller en nivå som kunde bestämmas av den politiska ledaren. Ibn Rushd förklarar uttryckligen att skillnaderna mellan rättsskolorna berodde på olika rapporter om tidig praxis och på att det inte fanns en enhälligt accepterad profetisk rapport som fastställde en enda exakt nivå för alla fall.
Dhimmah och rättslig status
Jizya är nära knuten till dhimmah. I klassisk islamisk rätt betecknar dhimmah den rättsliga status som vissa icke-muslimska grupper kunde få under muslimsk politisk auktoritet. Genom denna status fick de tillstånd att bo i muslimskt territorium och utöva sina egna religiösa och sociala ordningar i viss utsträckning, men under villkor som markerade muslimsk politisk och rättslig överhöghet.
Al-Nawawī definierar dhimmah-avtalet som ett tillstånd att bo i islams område mot betalning av jizya och underkastelse under islamisk rättslig dom. Han anger också att avtalet sluts av imamen eller dennes ställföreträdare. Detta innebär att jizya i denna formulering inte är en frivillig avgift, utan ett villkor för en underordnad men erkänd rättslig status.
Det är därför missvisande att beskriva jizya enbart som en ”skyddsavgift” utan att nämna underordningsdimensionen. Det är också missvisande att beskriva den enbart som godtycklig plundring utan att nämna att jurister behandlade den som en rättsligt reglerad skatt inom dhimmah-systemet. De klassiska källorna innehåller båda elementen: skydd och underordning.
Vem var betalningsskyldig?
Den grundläggande betalningsskyldiga gruppen var vuxna fria män bland de icke-muslimer som omfattades av dhimmah. Ibn Rushd sammanfattar den gemensamma grunden genom att säga att jurister var överens om att jizya inte läggs på kvinnor, barn eller slavar, och att den betalningsskyldiga kategorin därför definieras genom manlighet, vuxen ålder och frihet.
Abū Yūsuf säger på liknande sätt att jizya läggs på män bland de skyddade grupperna, inte på kvinnor och barn. I hans diskussion nämns judar, kristna, zoroastrier, ṣābiʾa och sāmirah som grupper som kunde omfattas av skatten. Al-Nawawī anger också att kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka inte betalar jizya.
I flera rättsskolor var alltså kön, ålder, frihet och förstånd centrala kriterier. Detta betyder att jizya inte var en allmän skatt på varje icke-muslimsk individ, utan en skatt på en särskild rättslig kategori. Samtidigt var den inte heller en frivillig avgift, utan en skyldighet för dem som omfattades av den betalningsskyldiga kategorin.
Undantagna grupper och meningsskiljaktigheter
Kvinnor, barn, slavar och sinnessjuka undantogs i flera centrala framställningar. Däremot fanns det oenighet om andra grupper. Frågor uppstod om fattiga, gamla, blinda, kroniskt sjuka, funktionshindrade, munkar, eremiter och personer som inte kunde arbeta.
Abū Yūsuf undantar den fattige som lever av allmosor, den blinde som saknar arbete eller handel, den funktionshindrade som är beroende av andra och munkar som lever på allmosor. Däremot kräver han betalning från rika munkar och eremiter. Detta visar att Abū Yūsufs behandling är socialt graderad: fattigdom och beroende kunde vara grund för befrielse, men religiös avskildhet i sig befriade inte nödvändigtvis den som hade egendom.
Al-Nawawī återger en strängare shāfiʿitisk ståndpunkt. Enligt den är kroniskt sjuka, mycket gamla, blinda, munkar, lönearbetare och fattiga personer som inte kan förtjäna sitt uppehälle fortfarande betalningsskyldiga, även om betalningen kan skjutas upp när personen saknar medel. Ibn Qudāmah återger en annan ståndpunkt och säger att ingen jizya tas från den mycket gamle och svage, den kroniskt sjuke, den blinde eller den vars sjukdom hindrar honom från strid, samtidigt som han nämner den motsatta shāfiʿitiska uppfattningen.
Ibn Rushd sammanfattar oenigheten genom att säga att jurister skilde sig åt om kategorier som sinnessjuka, funktionshindrade, äldre, munkar och fattiga. Han förklarar att dessa frågor hörde till juridisk slutledning och analogi snarare än till en entydig explicit text.
Ibn Ḥazms avvikande uppfattning
Alla jurister följde inte majoritetens begränsning till vuxna fria män. Ibn Ḥazm intog en avvikande ståndpunkt och menade att jizya var skyldig för fri och slav, man och kvinna, när personen hörde till den kategori som omfattades av skatten.Ibn Ḥazm, al-Muḥallā bi-l-Āthār, frågan om att jizya är bindande för fri, slav, man och kvinna, s. 415.
Denna uppfattning är viktig för en neutral artikel, eftersom den visar att det inte är helt korrekt att säga att ”islamisk rätt” utan undantag befriade kvinnor och slavar. Den vanligare ståndpunkten i de citerade rättskällorna befriade dem, men Ibn Ḥazm företrädde en annan läsning.
Vilka religiösa grupper omfattades?
De centrala grupperna i klassisk diskussion var judar och kristna, det vill säga Skriftens folk. Zoroastrier, ofta kallade magier i de klassiska källorna, behandlades också som en grupp från vilken jizya kunde tas. Abū Yūsuf nämner judar, kristna, zoroastrier, ṣābiʾa och sāmirah i sin behandling av skyddade grupper.
Jurister diskuterade även gränsfall: vilka grupper som kunde få dhimmah, vilka som kunde behandlas analogt med Skriftens folk, och vilka som inte kunde omfattas av denna status. Dessa frågor skilde sig mellan rättsskolor och perioder. En neutral beskrivning bör därför undvika att framställa jizya som en skatt på ”alla icke-muslimer” utan kvalifikation. Den lades på sådana icke-muslimska grupper som rättsligt kunde omfattas av dhimmah enligt respektive juristisk ordning.
Belopp och graderade nivåer
Jizyas belopp var inte enhetligt fastställt i alla rättsskolor. Abū Yūsuf anger en tredelad årlig nivå: fyrtioåtta dirham för den välbärgade, tjugofyra dirham för den med medelinkomst och tolv dirham för fattiga arbetande män. Denna ordning visar att jizya kunde behandlas som en progressiv skatt där betalningsförmåga spelade roll.
Ibn Rushd återger flera olika uppfattningar. Han nämner Māliks behandling av ʿUmars ordning som fyra dinarer för personer som handlade med guld och fyrtio dirham för personer som handlade med silver, med tillägg av proviant och tre dagars gästfrihet. Han nämner att al-Shāfiʿī ansåg minimum vara en dinar men inte fastställde ett absolut maximum. Han nämner också en ståndpunkt där beloppet lämnas till imamens bedömning, samt den ḥanafītiska graderingen tolv, tjugofyra och fyrtioåtta dirham.
Ibn Rushd förklarar att skillnaderna beror på olika rapporter om tidig praxis. Han nämner Muʿādh i Jemen, ʿUmar och ʿUthmān b. Ḥunayf som exempel på olika förebilder för beloppsbestämning. Hans slutsats är att det inte finns en enda enhälligt accepterad profetisk rapport som fastställer en universell summa för alla fall.
Därför är det missvisande att säga att jizya alltid var ”låg” eller alltid ”hög” utan att ange tid, plats, rättsskola och betalningskategori. De klassiska källorna visar olika modeller: fast minimibelopp, graderade nivåer, avtalade nivåer och politisk-administrativ bedömning.
Betalningsformer