Skepp till Indialand är en svensk dramafilm från 1947 skriven och regisserad av Ingmar Bergman baserad på pjäsen med samma namn av Martin Söderhjelm, vilken uruppfördes på Svenska Teatern i Helsingfors den 23 oktober 1946 och hade svensk premiär i Katrineholms Folkets Park. I huvudrollerna ses Holger Löwenadler, Birger Malmsten och Gertrud Fridh. Filmen handlar om relationerna inom en familj, ett ämne som Bergman ofta behandlade i senare filmer, och använder andra vanliga grepp från Bergman, såsom den hårda fadersfiguren. Birger Malmsten, som spelar huvudrollen Johannes, medverkade i flera av Bergmans filmer.

Filmen hade premiär den 22 september 1947 på biograf Royal vid Kungsgatan i Stockholm.Dagens Nyheter, 22 september 1947, sid. 30 Filmen deltog i Filmfestivalen i Cannes 1947, där den tävlade om Guldpalmen, som då kallades Grand Prix.

Filmen har visats vid ett flertal tillfällen i SVT, bland annat 1995, 1999, i augusti 2023 och i september 2025.

Handling Johannes Blom är styrman på en stor båt. Efter sju år till sjöss återvänder han hem. När han vandrar i den kvarter han känner från förr, tycker han sig på avstånd känna igen en flicka. Sally! ropar han och upptäcker strax därpå att han tagit fel på person. Johannes möter Selma och Sofie på gatan. Han följer med dem hem och får veta att ett plötsligt gnyende ljud från rummet intill härrör från Sally. Johannes öppnar dörren och finner henne livstrött liggande i sängen. Något medlidande vill hon inte veta av. Johannes uppsöker ensamheten och tänker på tiden innan han gick till sjöss. Hans far Alexander var skeppare på en bärgningsbåt; där bodde han med sin hustru och sin puckelryggige son; tre besättningsmän finns också ombord. Medan Alexander är inne i stan och svirar, oroar sig besättningen över en bärgning av ett vrak. Den mmåste ske inom avtalad tid, om det ska bli några pengar. Johannes bestämmer sig för att sätta i gång jobbet. Ansvaret inför Alexander tar han på sig. Alexander ägnar sig under tiden åt varietésångerskan Sally. I sin lya i stan avslöjar han för henne att han kommer att bli blind. Men blir han bara färdig med bärgningsjobbet, bär det i väg till lata latituder där man kan leva bekymmersfritt. Bärgningsjobbet har just inletts, när Alexander dyker upp tillsammans med Sally. Alexander är rasande över sonens självsvåldighet, men behärskar sig, när han presenterar sitt sällskap. Hon ska bo på båten för att "hjälpa till med maten". Johannes får lämna henne sin sovplats. En manskapskoj räcker gott för både honom och hans puckel.

Johannes gör sig klar att åka in till stan för att ordna pass - han tänker gå till sjöss för att utbilda sig till riktig sjöman - men stoppas av Alexander. I sin desperation super sig Johannes full och gör ett provokativt försök att närma sig Sally, som dock avvisar honom. Jag tänker resa bort med Sally, avslöjar Alexander på kvällen för sin hustru. Henne tänker han överge. Hon förstår, säger hon. Nästa dag ber Johannes Sally om ursäkt. Hon följer med honom till en gammal kvarn, dit han ofta går. De talar länge med varandra. Hon berättar att hon inte är kär i Alexander, att hennes mål är att snärja en storgubbe som kan ge henne ett behagligt liv och att om hon kunde bli kär i någon - skulle det vara i Johannes. De faller i varandras armar.

Tillbaka på båten slår Alexander till Johannes, som genast slår tillbaka. Sally talar om för Alexander att hon tänker överge honom. Han vädjar till henne att stanna. Morgonen därpå är en av besättningsmännen sjuk. I stället för honom ska Johannes gå ner till vraket. Klädd i dykardräkt klättrar han ner i vattnet, medan Alexander sköter luftpumpen. Efter en stund slutar han att pumpa och kastar säkerhetslinan över bord. Fadern hinner dock inte fullfölja mordet på sonen. Hans förehavande upptäcks och han flyr i land. Johannes kan räddas, svårt medtagen. Alexander har barrikaderat sig i sin lya, när polisen anländer och slår sig in genom dörren. Johannes är på plats och försöker tala sin far till rätta. Plötsligt känner Alexander hur det svartnar för ögonen. Han kastar sig ut genom ett fönster. Johannes sitter hos Sally i en loge på varietén, där hon uppträder. Jag ska ta dig härifrån så fort jag kan, säger han. Hon ber honom att inte lova för mycket.

Johannes vaknar upp ur sina minnen sju år senare. Han har återvänt till Sally. Han har kommit för att infria sitt löfte, säger han, han älskar henne. Hon värjer sig. Du kommer inte undan, säger han. Skyll dig själv, säger hon. Johannes och Sally går ombord på hans båt. Den lägger ut.Svensk Filmografi 4, s 610f

Rollista

Holger Löwenadler – Alexander Blom, kapten på bärgningsbåt Anna Lindahl – Alice Blom, hans hustru Birger Malmsten – Johannes Blom, deras son, styrman Gertrud Fridh – Sally, varietésångerska Naemi Briese – Selma Hjördis Petterson – Sofi Lasse Krantz – Hans, besättningsman Jan Molander – Bertil, besättningsman Erik Hell – Pekka, besättningsman Åke Fridell – varietédirektör Peter Lindgren – utländsk besättningsman Torsten Bergström – Alexanders kumpan Gustaf Hiort af Ornäs – Alexanders kumpan Gunnar Nielsen – ung man på stranden Torgny Anderberg – ung man på stranden Ingrid Borthen – flicka på gatan Amy Aaröe – ung flicka på stranden Svea Holst - kvinna Kiki – kortvuxen man på varietén Douglas Håge – tullman (bortklippt i den slutliga filmen)

Historia Filmen Det regnar på vår kärlek blev en blygsam kritikerframgång och de kritiker som hade gjort ner Kris ställde sig nu positivt avvaktande och producenten Lorens Marmstedt återkom med ett nytt projekt, återigen för Sveriges Folkbiografer. Det var en pjäs av den finlandssvenske författaren Martin Söderhjelm, Skepp till Indialand. Söderhjelm hade skrivet ett eget filmmanus men det var enligt Bergman oanvändbart: Lorens föreslog att han och jag skulle resa till Cannes. Jag skulle skriva manus och han skulle spela roulette. Dessemellena kunde vi äta och dricka gott och träffa fär ändamålet lämpliga damer. Det blev en bra tid. Jag bodde i ett litet rum högst upp i Hotel Majestic med utsikt mot järnvägen och två brandmurar och skrev som en besatt. På knappt två veckor var manuskriptet färdigt. Då fanns inte många ord kvar av Martin Söderhjelms pjäs. Innan vi visste ordet av var vi i produktion. Jag hade den här gången mot Marmstedts vilja drivit igenom att Gertrud Fridh skulle göra den kvinnliga huvudrollen. Hon var en högt begåvad men fulskön aktris. Lorens blev skärrad nör han såg provfilmen och insisterade på att hon skulle sminkas om. Därigenom kom hon att se ut som ett luder i någon fransk melodram. Precis som i "Kris" finns några partier som visar kraft och vitalitet. Kameran står där den ska, människorna beter sig som de ska. I några korta ögonblick gör jag film.Bergman: Bilder, s 136f.

Filmen spelades in vid Sandrew ateljéer, på Novilla och Gröna Lund på Djurgården i Stockholm och vid Torö i Nynäshamn.

Premiär Före den svenska premiären av Skepp till Indialand skulle filmen visas på Filmfestivalen i Cannes 1947. Bergman skriver i Bilder: Nör jag avslutat "Skepp till Indialand" greps jag av en euforisk känsla av storhet. Jag tyckte den var förkrossande bra, fullt i klass med mina franska idoler. Lorens Marmstedt var ganska positiv i början. Men så reste han till Festivalen i Cannes och visade upp filmen. Han ringde mig i panik och uppmanade mig att klippa fyrahundra meter för att undvika ett fiasko. I min plötsligt något vacklande högfärd meddelade jag att det inte skulle falla mig in att klippa en meter i detta mästerverk.Bergman: Bilder, s 137.

Filmen hade svensk premiär den 22 september 1947 på biografen Royal i Stockholm. Premiäraftonen var inte utan dramatik: Den svenska premiären blev ett remarkabelt evenemang. Kopian hade av tidsnöd inte kontrollerats. Den transporterades direkt från laboratoriet till maskinrummet på Royal. Det fanns på den tiden inga förhandsvisningar för filmkritikerna som alltså var samlade till den första premiärföreställningen. Jag var också där tillsammans med Gertrud Fridh och Birger Malmsten. Det visade sig nu att det hänt en olycka med kopians ljudspalt. Man hörde inte dialogen, Jag ringde till maskinrummet för att få maskinisten att ändra ljudstyrkan. Det medförde att man hörde sämre. Till denna olycka fogades att tredje och fjärde akten förväxlats vid nerpackningen. Fjärde akten kom alltså först. När aktförväxlingen blev uppenbar bultade jag på dörren till maskinrummet men maskinisten hade låst in sig. Efter långvariga förhandlingar genom den stängda järndörren förmådde jag honom att stoppa mitt i fjärde akten för att börja om med den tredje. Premiär fest på Gondolen. Det är enda gången i mitt liv jag blivit berusad över gränsen till medvetslöshet. Jag vaknade i en trappuppgång på Artillerigatan. Samma morgon skulle jag ta flyget till Göteborg för en förberedande generalrepetition på Stadsteatern. Jag tog mig ut till Bromma flyplats i ett ömkligt skick. I väntsalen satt Hasse Ekman, fräsch och väldoftande med en underskön Eva Henning vid sin sida. Han läste recensioner. Han tröstade mig med några ord som hans far Gösta Ekman brukade använda efter sina många fiaskon: "Det kommer en tidning i morgon också!"Bergman: Bilder, s 137ff.

Artur Lundkvist skrev i BLM att "Det är en film med styrka och talang, men som helhet inte vidare lyckad."Bonniers litterära magasin nr 8 1947

Kritik Nils Beyer i Morgon-Tidningen ansåg att Bergmans film överglänste Söerhielms pjäs på flera sätt: Martin Söderhielms 'Skepp till Indialand' var en dålig pjäs. Men det fanns ett motiv i den, och det är detta motiv Ingmar Bergman i sin manuskriptbearbetning tagit fasta på och vidare utvecklat, så att filmen blivit betydligt bättre än pjäsen. Han har inte bara 'filmatiserat' handlingen på det gamla vanliga sättet, att han satt bilder i stället för ord. Det i och för sig tacksamma motivet med bärgningen av det sjunkna fartyget har inte alls intresserat honom. Det är nästan ännu mera stiliserat än på teatern. Men i stället har han gett handlingen en helt ny dramatisk poängtering. (-) Och dessutom har Ingmar Bergman sett möjligheter, som Martin Söderhielm låtit ligga outnyttjade (man fattar det inte nu efteråt) framför allt episoden vid dykningen, där fadern slutar pumpa för att ta livet av sonen. Hur dramatiskt är inte detta i jämförelse med skottlossningen i teaterstycket!Morgon-Tidningen 23 september 1947

Signaturen "C B-n" (Carl Björkman) i Dagens Nyheter var mer imponerad av pjäsen än av Bergmans film eller filmatisering av samma pjäs: Jag måste säga att pjäsen gjorde ett långt mera samlat intryck än filmen. Bland annat därför att den så intensivt koncentrerades till själva bärgningsfartyget med all dess skröplighet i nattmörket. Drömmen om Indialand blev på något sätt både vackrare och starkare när de avtecknade sig mot denna grå bakgrund av hopplös dysterhet. Filmen däremot är så splittrad; Indiadrömmen blir bara en episod, som skulle ha glivit omärkligt förbi om den inte associerat till filmens titel. (-) Fast då och då glimtar det ju också här så Ingmar Bergmanskt om enstaka scener. Så snart han får tala om teater får han så ömma och ironiska tonfall, och skickligt förstår han att utnyttja detta att hans Sally kommer från varietén; gudarna vet om inte det bästa i filmen är scenerna just från den lilla scenen, och dess environer. Där gör Ingmar Bergman sånt som fransmännen brukar tycka om att göra. (-) Denna dåliga film - dålig genom manuskriptets splittring och banalitet -spelades utmärkt, om också över lag starkt spänt; det var en film utan leenden och där både den lyckliga och den olycklig erotiken exekverades som i kramp.Dagens Nyheter 23 september 1947

Musik i filmen "Cabaretvisa (Kom hem, du vackra gosse)", kompositör Erland von Koch, text Gardar, sång Gertrud Fridh

DVD Filmen gavs ut på DVD 2007.

Anmärkningar

Referenser Noter

Tryckta källor

https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Skepp_till_Indialand&action=edit&section=8#

Externa länkar