Östfronten är den allmänna beteckningen på den del av andra världskriget som fördes i Östeuropa, vilket i huvudsak innebär kriget mellan Axelmakterna och Sovjetunionen. Striderna på östfronten inleddes med operation Barbarossa (ty. Fall Barbarossa, jfr Fredrik Barbarossa, "Fredrik Rödskägg") som var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen under andra världskriget. Operation Barbarossa blev inledningen på ett nästan fyra år långt krig mellan Nazityskland, dess allierade (Axelmakterna) och Sovjetunionen (där konflikten är känd som stora fosterländska kriget).

Östfronten var den i särklass största krigsskådeplatsen under andra världskriget och anses allmänt vara den blodigaste konflikten i historien mellan två stater, med totalt minst 30 miljoner dödsoffer eller åtminstone 75 % av samtliga dödsoffer i den europeiska delen av andra världskriget. Cirka 4,3 miljoner av totalt 5,3 miljoner tyska soldater som miste livet i andra världskriget stupade eller dog i kriget mot Sovjetunionen.

Bakgrund Molotov-Ribbentrop-pakten – en icke-aggressionspakt mellan Nazityskland och Sovjetunionen som undertecknades i augusti 1939 ledde till den gemensamma tyska och sovjetiska invasionen av Polen. Vidare invaderade Sovjetunionen Estland, Lettland, Litauen och Bessarabien i Rumänien. Diktaturerna Sovjetunionen och Nazi-Tyskland hade emellertid konkurrerande ambitioner.

Erövringen av Sovjetunionen, skapandet av lebensraum (livsrum) för Tysklands befolkning och kommunismens "förintelse" hade länge varit en av hörnstenarna i Adolf Hitlers program. Enligt Hitlers syn på världen var kommunismen, efter judarna, det största hotet mot tyska folkets överlevnad. Det fanns inte plats för både Tyskland och kommunismen i hans "tusenåriga tredje rike".

Planerna att krossa Sovjetunionen- bolsjevismen (kommunismen) hade Hitler lanserat redan i boken Mein kampf som han skrev under fängelsevistelsen i Landsberg am Lech 1924. Förutom att kommunismen enligt Hitler var en ideologi som saknade existensberättigande ansåg han att slaver däribland ryssar och polacker hade "föroreningar" från judiskt blod via ingifte redan från medeltiden vid Khazarer.

Följaktligen skulle slaverna röjas ur vägen när "livsrummet" för det framtida Tyskland skulle skapas. Det var främst ett utrotningskrig.

Redan den 30 juli 1940 började Hitler planera för ett anfallskrig mot Sovjetunionen. Planen utarbetades av Friedrich Paulus, som senare skulle komma att leda den 6:e tyska armén i slaget vid Stalingrad under 1942–1943. Det ursprungliga datumet för operation Barbarossa sattes till den 15 maj 1941, men i april det året var tyskarna tvungna att invadera Jugoslavien och Grekland vilka besegrades snabbt. Kriget var återigen en stor tysk framgång men det försenade anfallet mot Sovjetunionen med drygt en månad. Nytt anfallsdatum sattes till 22 juni.

Styrkeförhållandena Röda arméns styrkor bestod (den 22 juni 1941) av 190 divisioner, 3 289 851 soldater, 59 787 kanoner och granatkastare, 10 743 flygplan, samt 25 886 stridsvagnar (av vilka 15 687 var utplacerade längs gränsen). De sovjetiska stridsvagnstyrkornas modellfördelning såg ut på följande sätt: T-26 - 9 998 stycken; BT - 7 519; T-28 - 481; T-35 - 59; T-37, 37A, 38 - 5 836; T-40 - 132; T-34 - 1 225; KV - 636. (Källa: "1941 års stridsvagnspogrom" av Vladimir Besjanov, Moskva, 2001). Enligt Besjanov var 15 687 av dessa förlagda vid gränsen. Men vad Röda armén saknade var vapen av mindre kaliber, till exempel gevär, pistoler och automatvapen.

Axelmakternas styrkor bestod av 166 divisioner, 4 306 800 soldater (inklusive Tysklands allierade från Italien, Rumänien och Ungern), 42 601 kanoner och granatkastare, 4 846 flygplan, samt 4 171 stridsvagnar. De tyska pansartrupperna fördelade sig på följande modeller: Pz-I - 180 stycken; Pz-II - 746 (plus 85 IIFL); Pz-35(t) - 187 (tjeckisk); Pz-38(t) - 772 (tjeckisk); Pz-III - 965; Pz-IV - 439; 230 ledningsstridsvagnar; 227 rumänska tanks samt en strategisk reserv på omkring 450 stridsvagnar.

Wehrmacht förfogade över ca 500 000 bilar och 600 000 hästar. Tyskarna hade ett övertag gentemot Sovjet vad gäller handeldvapen och ammunition.

Krigsförloppet

Tysk offensiv

Längs hela den tysk-sovjetiska gränsen från Östersjön i norr till Svarta havet i söder angrep tyska styrkor sovjetiska flygbaser, gränsposteringar, strategiska installationer och politiska centra för att bana fri väg för tyska styrkor den 22 juni 1941.

Den sammanlagda tyska invasionsstyrkan torde ha uppgått till 3,4 miljoner man, 67 % av alla marktrupper som Nazityskland för tillfället förfogade över. Därutöver deltog också stora styrkor från Italien, Rumänien och Ungern, totalt närmare 4 miljoner man. Hela fronten var cirka 3 000 km bred och uppdelad på tre armégrupper. Armégrupp Nord skulle erövra Baltikum, Armégrupp Mitte skulle anfalla i riktning mot Moskva och Armégrupp Süd skulle invadera Ukraina. Den europeiska delen av Sovjetunionen försvarades av cirka 2,6 miljoner sovjetiska soldater. Operation Barbarossa hade nu inletts; det som i sovjetstaten kom att bli känt som Det stora fosterländska kriget. Genom uttalanden av Hitler om "förbund" tillsammans med det faktum att Tyskland hade vissa förband (som inte aktivt deltog i operationen) på finskt territorium vid tiden för anfallet, provocerades Sovjetunionen till krigshandlingar även mot Finland som därigenom 25 juni drogs in i fortsättningskriget.

Kriget var för Tysklands del inledningsvis mycket framgångsrikt. Det sovjetiska försvaret blev helt överraskat och redan första dagen förstörde Luftwaffe över 1 200 ryska flygplan, mestadels redan på marken. Det sovjetiska flygvapnet, som hade varit världens största, var lamslaget och tyskarna uppnådde luftherravälde, vilket de skulle ha i flera år framåt.

När de tyska pansarstyrkorna anföll bröts nästan hela den sovjetiska fronten, förutom på de södra delarna där sovjeterna erbjöd segt motstånd. Den första dagen avancerade tyskarna 80–95 km. Eftersom sovjeterna spridit ut sina stridsvagnar bland infanteriet blev de lätta byten för de tyska pansarvärnskanonerna. Bara under de tre första veckorna hade Sovjet förlorat 3 500 stridsvagnar och mer än 6 000 flygplan. När fronten brutit samman avancerade tyskarna i ett rasande tempo. Den 26 juni gick tyskarna mot Minsk, de hade avancerat 300 km på fem dagar. I striderna så gott som utplånades 32 sovjetiska divisioner och tyskarna tog 324 000 krigsfångar, och 2 500 stridsvagnar förstördes eller erövrades. Bara under krigets första två veckor togs mer än en miljon sovjeter till fånga inklusive civila. Ett viktigt mål för tyskarna var Ukraina. Det skulle både göra Tyskland helt självförsörjande på livsmedel och ta ifrån Sovjetunionen dess viktigaste jordbruksområden. Bara under krigets första månad förlorades över 6 000 sovjetiska stridsvagnar. Från den 22 juni till 18 juli hade axelmakterna förlorat 110 000 man. Det tyska flyget hade förlorat 1 280 flygplan, det var mer än vad man hade förlorat i flygkriget mot Storbritannien från augusti till september 1940, och mer män än kriget i väst 1939–1940.

Blixtkrig, Blitzkrieg, ledde till snabba framstötar och sovjetiska arméer blev inringade och kapitulerade i hundratusental i bland annat Minsk (300 000 fångar) i juli och Smolensk (ca 300 000 fångar) i augusti. Att Stalin beordrade att reträtter och kapitulationer var förbjudna underlättade inte Röda arméns försvarsstrid. Efter den tyska krigsmakten följde Einsatzgruppen från SS för att avrätta judar, kommunister, politiska kommissarier och andra, för nazisterna, icke önskvärda element.

Den 16 juli föll även Smolensk och 300 000 man och mer än 3 000 stridsvagnar och 3 000 fältkanoner gick också till spillo. Tyskarna var bara 320 km från Moskva, målet för armégrupp Mitte. Dock hade armégrupp Süd stora svårigheter och avancerade inte lika snabbt som armégrupp Mitte vilket oroade Hitler en aning. Ett annat problem som uppstod nu var att de var så pass långt borta från sitt hemland, Tyskland. Vapentransporterna och mattransporterna tog nu bara längre och längre tid att få fram. Efter bara tre månader krig hade Sovjet förlorat nästan tre miljoner man, likväl dök hela tiden nya sovjetiska arméer upp från ingenstans, men fortsatte ändå att kämpa, vilket förvånade omvärlden.

I mitten av augusti hade armégrupp Nord erövrat Baltikum och inledde ett stort anfall mot Sovjetunionens andra stad, Leningrad. Man lyckades dock inte erövra staden, men Leningrad var inringat och i början av september inleddes belägringen av Leningrad som skulle vara i nästan 900 dygn. På andra håll fortsatte de tyska framgångarna. De tyska styrkorna ryckte fram så snabbt att såväl infanteri som underhållstrupper i augusti började få problem att hinna med pansartrupperna och de mekaniserade förbanden, vilket började orsaka problem för tyskarna.

I augusti bestämde Adolf Hitler att en stor kraftansträngning skulle göras på det södra frontavsnittet genom att styrkor från den centrala armégruppen skulle gå runt Dnepr-träsket för att omringa de sovjetiska styrkorna och därmed erövra hela Ukraina och nå Kaukasus. I Kaukasusområdet fanns stora oljeresurser och utan dem skulle Sovjetunionens situation vara desperat. Dessutom skulle oljekällorna ge tillräckligt olja till tyska industrin. I september blev en jättelik sovjetisk armé inringad vid Kiev och kapitulerade. Tyskarna tog 665 000 krigsfångar. Av dessa tillfångatagna skulle bara 20 000 överleva.

Orsaker till de inledande framgångarna Det finns flera orsaker till varför det gick så bra för tyskarna i början av kriget på östfronten.

Sovjeternas trupper var placerade alldeles för långt fram. Deras positioner var mer offensiva än defensiva, vilket berodde på den sovjetiska doktrinen, som förutsåg att alla fiender skulle besegras vid gränsen varpå man skulle förfölja in på fientligt territorium. Stalin hade vägrat att mobilisera hela armén för krig. När tyskarna väl kom, fanns ofta inte tillräckligt med motstånd på plats. Stalin hade många små trupper, men få stora. Små trupper var lätta byten för de gigantiska tyska trupperna som kom in i landet. Sovjet gjorde om samma misstag som fransmännen hade gjort året innan, med utspridda stridsvagnar längs hela fronten. Vidare var de sovjetiska trupperna inte helt utrustade och saknade framförallt de logistiska resurser som krävdes för modern krigföring med resultat att de flesta stridsvagnarna förlorades på grund av haverier och bränslebrist. Flygplatserna var för få med följd att flygplanen var parkerade vinge vid vinge. Att några dessutom låg nära gränsen gjorde inte saken bättre. De sovjetiska truppernas placering tydde på att de skulle gå till attack, inte försvara något (en minoritet av moderna historieskrivare menar att Stalin planerade ett erövringståg i Europa i syfte att sprida kommunismen till fler länder). Ytterligare en anledning till tyskarnas snabba frammarsch var att Stalin hade vägrat att ge order till sin armé att börja gräva ner sig och förbereda sig för ett försvarskrig. På vissa gränsavsnitt beordrade man till och med att taggtråden skulle tas ner. Broar hade inte minerats, vilket ledde till att de förblev intakta i anfallets inledningsskede, vilket gynnade de framryckande tyskarna.

Belägringen av Leningrad

miniatyr|300px|Tysk offensiv 1941 mot Sovjetunionen.