Junior Eurovision Song Contest (franska: Concours Eurovision de la Chanson Junior), även förkortat JESC, Junior Eurovision eller Junior EuroSong, är en årligt återkommande musiktävling organiserad av den Europeiska radio- och TV-unionen (EBU). Tävlingen har sedan starten 2003 arrangerats i fjorton olika länder, varav sju av dessa arrangerat tävlingen två gånger; Nederländerna (2007, 2012), Ukraina (2009, 2013), Belarus (2010, 2018), Malta (2014, 2016), Polen (2019, 2020), Armenien, (2011, 2022) och Frankrike (2021, 2023).

Tävlingen är mycket lik Eurovision Song Contest, varifrån tävlingens namn härstammar. Varje deltagarnation, som dessutom måste vara medlem i EBU, skickar en artist, 9 till 14 år på dagen då tävlingen genomförs, samt ett 2 minuter och 45 sekunder till 3 minuter långt bidrag, för att tävla mot de andra deltagarnationerna. Tittare från de deltagande länderna har möjlighet att rösta på sina favoritbidrag och står sedan 2008, med undantag för 2016, för 50% av makten, medan en jurygrupp i varje land står för den andra hälften. Vinnaren är det land som skrapat ihop flest antal poäng när alla länders röster är räknade.

Utöver de deltagande länderna har tävlingen sänts i Australien varje år. Andorra, Bosnien och Hercegovina och Finland har också sänt tävlingen, men har ännu inte ställt upp och medverkat. Kazakstan sände tävlingen 2017 och gjorde sin debut i tävlingen 2018. Sedan 2006 kan tävlingen streamas live på internet genom tävlingens officiella hemsida. Australien bjöds in till tävlingen 2015.

Härkomst och historia Idén om att skapa ett Eurovision Song Contest för unga och barn tog fart i och med Danmarks Radios (DR) arrangerande av en musiktävling för barn år 2000 och 2001. Denna musiktävling utvecklades 2002 till en skandinavisk version, MGP Nordic, där Danmark, Norge och Sverige ställde upp. År 2007 kom även Finland med i tävlingen.

EBU snappade upp idén om en musiktävling tänkt för endast barn och unga, och grundade då "Eurovision Song Contest for Children", och lät meddela samtliga EBU-medlemsstater om det nya evenemanget. Så småningom blev Eurovision Song Contest for Children istället Junior Eurovision Song Contest, och 15 länder hade anmält sig till tävlingen. Emellertid skulle dessa 15 bli 16 efter två avhopp och ett nytt land på listan. Danmarks Radio tilldelades rätten att arrangera tävlingen i och med deras erfarenheter av att ha tidigare arrangerat MGP Nordic.

Efter ett lyckat första år lät EBU meddela att en uppföljande tävling 2004 var på gång. Brittiska ITV tilldelades rätten att stå som arrangörer, och tävlingen planerade äga rum i Manchester. ITV valde dock senare att hoppa av värdskapet på grund av ekonomiska svårigheter, och tävlingen skulle därmed inte komma att arrangeras i Storbritannien. Troligen orsakades avhoppet dessutom av det faktum att tittarsiffrorna låg under förväntan för TV-kanalen. Kroatien, 2003 års vinnare, och TV-bolaget HRT hoppade på värdskapet efter att EBU gett dem förslaget att arrangera tävlingen i huvudstaden Zagreb. Olyckligt nog visade sig att HRT "glömt bort" att boka den tänkta arenan, vilket därmed uteslöt Kroatien som värdnation för tävlingen. Det var nu, med fem månader kvar innan tävlingen, som norska NRK kom till undsättning och tog på sig ansvaret att arrangera 2004 års tävling Lillehammer. Sedan 2004 har EBU låtit införa en regel som säger att det måste ske en budgivning TV-bolagen och EBU emellan angående värdskapet, för att undvika att liknande situationer inträffar igen. Belgien lyckades ta hem budgiviningen inför 2005 års tävling, och arrangerade därmed den tredje upplagan i tävlingens historia.

Samtliga upplagor av tävlingen har sänts i 16:9 widescreen och i HDTV. Dessutom har ett officiellt album med de tävlande bidragen producerats varje år. Mellan 2003 och 2006 gavs även en DVD-film av tävlingen ut för varje år, men denna försäljning avslutades på grund av lågt intresse bland konsumenter.

Från det att tävlingen sändes för första gången till och med 2007 utsågs vinnaren med hjälp av enbart telefonröstning i varje land, som delade ut 1-8, 10 och 12 poäng (baserade på telefonrösterna). Till 2008 års tävling ändrades detta och varje lands poäng avgjordes med hjälp av 50% telefonröstning och 50% juryröstning. Telefonröstning möjliggörs efter att det sista bidraget framförts på scen, med undantag för mellan 2006 och 2010 då det var möjligt under hela programmet Under 2007 och 2008 års upplagor donerades vinster, i form av pengar, gjorda på telefonröstningen till Unicef.

Före 2007 resulterade ett eventuellt val av de deltagande ländernas TV-bolag att inte sända tävlingen live i en bötfälla. Från och med 2008 har denna regel tagits ur bruk och deltagarnationerna är inte längre tvungna att sända tävlingen live, utan tillåts numera att istället sända den på vid ett mer "passande tillfälle".

I dokumentären Sounds Like Teen Spirit: A Popumentary (2008) får man följa flera av deltagarna i 2007 års tävling från den nationella uttagning till dess att de intar den stora scenen och framför sitt bidrag framför miljoner tittare runtom i Europa. Dokumentären visades på bland annat Toronto International Film Festival 2008 och hade sin premiär i Gent, Belgien och Limassol, Cypern där 2008 års tävling arrangerades.

Format Tävlingsformatet har förändrats relativt lite sedan den första upplagan av tävlingen; varje bidrag måste framföras live av artisten, men förinspelad bakgrundssång är tillåten. EBU menar att syftet med programmet är att "främja ungas talang inom popmusik genom att uppmuntra tävlan bland [...] deltagarna".

Programmet sändes fram till 2015 alltid på en lördagskväll i november eller december. Sedan 2016 sänds tävlingen istället under samma period fast på en söndagseftermiddag, eftersom det ska "passa de unga tittarna bättre". Programmet varar mellan 2 och 3 timmar.

Traditionellt sätt inleds tävlingen med en öppningsceremoni dit alla de tävlande artisterna välkomnas, därefter, några dagar senare, sänds själva showen som består av de tävlande ländernas och artisternas framförande av bidragen på scen, en snabbgenomgång på låtarna, en eller två mellanakter (medan rösterna räknas) och därefter omröstningen där vinnaren koras.

Sedan 2008, med undantag för 2016, avgörs resultatet med hjälp av 50% tittarröster och 50% juryröster. Mellan 2003 och 2007 användes enbart telefon- och SMS-röstning som röstningsmetod, och folket stod därmed för 100% av makten. De tio bidrag som skrapat ihop flest tittar- och juryröster, land för land, tilldelas poängen 1-8, 10 och 12. Dessa poäng läses upp i direktsändning av en poänguppläsare, 9 till 14 år gammal, som varje sändande TV-station valt ut. Efter att samtliga länder lagt sina röster koras det land mest flest totalpoäng till vinnare.

Sedan 2013 delas priser ut till vinnaren, tvåan och trean i tävlingen,, något som tidigare enbart delats ut till vinnaren.

Till skillnad från sin modertävling, Eurovision Song Contest, tilldelas det vinnande landet inte automatiskt rätten till att få organisera nästkommande års evenemang, utan har istället första tjing på att få lägga fram ett bud till EBU. Anledningen till detta är att man "inte vill sätta press på de tävlande barnen". Den principen slopades emellertid inför 2018 års tävling, då EBU lät meddela att den skulle hållas i Belarus trots att 2017 års tävling inte hade avgjorts vid tidpunkten.

Tävlingen har i de flesta fall presenterats och letts av två programledare; en man och en kvinna. Det har dock skett undantag, bland annat ledde en kvinnlig programledarduo tävling 2006, och under 2014 och 2015 års tävling leddes evenemanget av enbart en kvinna ) Programledarnas uppgift är att leda tittarna genom programmet, prata med artisterna i greenroom samt att leda omröstningen.

Trots att Junior Eurovision Song Contest härstammar från bland annat Eurovision Song Contest återfinns ett antal skillnader tävlingarna emellan. Scenframträdandet får max bestå av åtta personer, till skillnad från sex personer som tillåts i modertävlingen. Från och med 2005 till 2015 tilldelades varje deltagande nation 12 poäng automatiskt för att undvika att någon deltagare skulle hamna på noll poäng, något som dock inte inträffat även utan denna regel. Trots dessa 12 poäng likställdes det ofta att sluta på 12 poäng var lika med att sluta på 0, i och med att man inte tilldelats ett enda poäng från någon annan deltagarnation.

Bidragsrestriktioner

Den låt som väljs ut av den nationella TV-stationen måste framföras till största del på det officiella språk som talas i landet. Låten får dock innehålla som max 40% engelskspråkig text. Samma regel rådde i Eurovision Song Contest mellan 1966 och 1998, med undantag för mellan 1973 och 1976. Man måste enligt regelverket ha bott i det land man representerar i minst två år på dagen då tävlingen avgörs.

När tävlingen startades 2003 var den öppen för deltagare mellan 8 och 15 år gamla, för att inför 2007 ändras till att vara öppen enbart för barn i åldrarna 10 till 15 år. Numera måste deltagare vara mellan 9 och 14 år för att vara med och tävla, något som introducerades till 2016 års upplaga av tävlingen.

Ingen av de tävlande låtarna får ha getts ut eller spelat någon gång tidigare, och måste vara mellan 2 minuter och 45 sekunder, och 3 minuter långa. Mellan 2003 och 2006 fick man som deltagande artist inte ha varit aktiv inom musikbranschen före sin medverkan i tävlingen. Denna regel slopades 2007, och även redan erfarna, unga artister fick plats i tävlingen. Norska NRK reagerade starkt kritiskt mot detta beslut och hoppade av tävlingen.

Sedan 2008 har det varit tillåtet för vuxna att involvera sig i låtskrivandet och komponerandet av bidragen. Tidigare var man som låtskrivare i tävlingen tvungen att vara mellan 10 och 15 år gammal.

Organisation Tävlingen produceras årligen av den Europeiska Radio- och TV-unionen (EBU). Sedan 2003 har sex olika personer haft det högsta ansvaret över tävlingen och därmed arbetat som exekutiv producent; Svante Stockselius (2003–2010), Sietse Bakker (2011–2012), Valdislav Jakovlev (2013–2015), Jon Ola Sand (2016-2019), Martin Österdahl (2020-2024) och Gert Kark (sedan 2025). Den exekutiva producentens uppdrag är att bland annat leda styrelsen (som bland annat stiftar tävlingsreglerna), avgöra vilket TV-bolag som ska få arrangera nästkommande upplaga av tävlingen, samt att överse produktionen i sin helhet.

Styrelsemötena tenderar att inkludera även delegationscheferna ifrån varje lands delegation. Deras jobb är att upprätthålla samtal och förbindelser mellan EBU och det TV-bolag de representerar. Dessutom bör de se till att de deltagande artisterna aldrig lämnas ensamma utan någon vuxen, eftersom ett syfte med tävlingen är att "skapa en laganda bland deltagarna för att utveckla deras erfarenheter samt för att ge dem en känsla av gemenskap"."

Nedan listas samtliga exekutiva producenter utsedda av EBU sedan tävlingens första upplaga (2003).

Land Namn År Svante Stockselius 2003–2010 Sietse Bakker 2011–2012 Vladislav Jakovlev 2013–2015 Jon Ola Sand 2016–2019Martin Österdahl2020-2024Gert Kark2025-

Deltagande länder

300px|mini|De deltagande länderna:

Enbart aktiva medlemsstater i EBU tillåts ställa upp i tävlingen, men länder även utan medlemskap har rätt att sända tävlingen både live och i efterhand. Undantagen är Kazakstan och Australien, som bjudits in av EBU till att medverka även om de båda länderna endast är associerade medlemmar i EBU.

De deltagande nationerna i tävlingen tenderar att ändras drastiskt varje år. De ursprungliga skandinaviska TV-bolagen (DR, NRK och SVT) hoppade av tävlingen 2006 eftersom de fann sättet artisterna behandlades på oetiskt, och återupptog istället MGP Nordic, som tidigare lades på hyllan då Junior Eurovision Song Contest startade. Ett land av de totalt 41 som ställt upp minst en gång i tävlingen har ställt upp varje år sedan starten; Nederländerna.

Nedan listas samtliga deltagarnationer samt deras respektive debutår.