Gråsparv (Passer domesticus) är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar. Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien, men har även av människan introducerats till Amerika, Afrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har levt nära människor i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer.
Gråsparvens fjäderdräkt är främst grå och brun. Hanen påminner om den närbesläktade pilfinken varför dessa arter ofta förväxlas av gemene man, men gråsparvshanen har en grå hätta (hjässa) medan pilfinkshanens är brun. Gråsparven är en flockfågel och kan även ses i blandflockar med exempelvis pilfinkar. Under hela året är gråsparven social och präglas av flockbeteende.
I Norden och i resten av Västeuropa har gråsparven traditionellt ansetts vara en illavarslande fågel som kunde bringa människor olycka. I Frankrike trodde man exempelvis att det var djävulen som skapat fågeln och på många håll i Sverige fanns det talesätt om att gråsparven framkallade oväder eller dödsfall.
Beskrivning Utseende Gråsparven är en kraftig och kompakt tätting. Den är något större än den närbesläktade pilfinken och saknar pilfinkens svarta kindfläck.Björn Bergenholtz (2011) Känn igen 25 fåglar. . Gråsparven utmärks främst på sitt stora huvud och den kraftiga, koniska näbben. Den är 14–18 centimeter lång från näbb till stjärt, med ett genomsnitt av 16 centimeter. Vingarna är 67–89 millimeter långa, vingspannet 21–26 cm och den väger 24–39,5 gram. Hanar och honor är ungefär lika stora men deras fjäderdräkt skiljer sig tydligt åt i motsats till pilfinken. Gråsparvshanen är betydligt mer kontrastrikt tecknad än honan.
Den adulta hanen har grå hjässa, chokladbrun nacke och huvudsidor, svart eller mörkgrå strupe samt svart haklapp som sträcker sig ned på övre delen av bröstet. På hösten efter ruggningen är haklappen dock täckt av ljusa fjäderbräm och den helsvarta haklappen framträder först på vårkanten på grund av slitage av fjädrarna. Kinderna och undersidan är grå till vitaktiga, beroende på underart (se nedan), medan ovansidan är brunfärgad med längsgående mörka streck. Under vintern har den en tydligt blekare fjäderdräkt och betydligt mindre svart på bröstet.
Honan är oansenligare än hanen och mattare brun, men mycket fint tecknad. Hon är färgad i smutsbrunt och ljusgrått med beigegrått bröst och gråbrunt huvud. Hon saknar hanens bruna nacke och svarta strupfläck. Ovansidan är ljust gråbrun, ryggen randig i svartbrunt och gulbrunt. Det gråbruna huvudet har ett ljust ögonbrynsstreck, som är tydligt framförallt bakom ögat. Näbben är gulaktig, men skiftar färg till svartgrå under häckningstiden.
I alla dräkter har den ett tydligt vitt främre vingband medan det bakre vingbandet endast är antytt. Fåglar som lever i stadsmiljöer och industriområden har ofta en mindre kontrastrik fjäderdräkt sannolikt till följd av den motsvarande mindre färgstarka miljön. Relativt ofta uppträder individer med genetiska färgavvikelser, främst partiell leucism.
Juvenilerna har en fjäderdräkt som påminner om honornas, men är något ljusare och har ljusgul mungipa.
Fjäderdräkt och ruggning thumb|220px|Gråsparvshonathumb|200px|Äldre bounge Den postjuvenila ruggningen är fullständig och börjar vid sex till åtta veckors ålder. Ruggningen avslutas innan hösten med mer ogynnsamt väder börjar, och kan beroende på tidpunkt för ungens födelse förkortas från genomsnittliga 82 till 64 dagar. De adulta fåglarnas årliga ruggning är också fullständig. I Centraleuropa äger denna ruggning rum under juli eller augusti. Vid fara eller stress har gråsparvar också en benägenhet till skräckruggning. Gråsparvens fjäderdräkt består före ruggningen av 3 200 fjädrar, som väger sammanlagt 1,4 gram. Omedelbart efter ruggningen har den ungefär 3 600 fjädrar och en vikt på 1,9 gram. För att vårda sin fjäderdräkt tar fåglarna sandbad, som skyddar mot fjäderparasiter.HBV Band 14/1; P. d. domesticus; Mauser; s. 60fManfred Giebing: Der Haussperling, Vogel des Jahres 2002
Flyktmönster Gråsparvar flyger snabbt och rätlinjigt, relativt lågt och oftast bara från boplatsen till ett närbeläget träd eller buskage. Då kan de uppnå hastigheter på närmare 60 kilometer i timmen. Distansflygningen är lätt vågformig med fallande glidfaser. Flykten har dock mindre utpräglade vågtoppar och dalar än hos finkarterna.HBV Band 14/1; P. d. domesticus; Verhalten; s. 95–105
Läte thumb|Sjungande hane Ett ihärdigt, tjattrande kvitter framförs i olika tonlägen, ofta kollektivt av en samling gråsparvar. Gråsparvens sång framförs endast av hanen och består av ett monotont, relativt högljutt, rytmiskt "tjilp" (oftast enstavigt, även "sjilp", "tjuip", "tjirp", ibland även tvåstavigt som "tjirrip" eller "tjirrep"). Tonhöjden och arrangemanget av beståndsdelarna varierar mycket mellan individer. Under sången förstoras haklappen. Analyser har visat att dessa ljudyttringar är komplext komponerade och kan ge uttryck för såväl individuella kännetecken som olika stämningar. Som andra sociala fåglar har gråsparvar många kontaktläten. Det vanliga varningslätet vid fiender från luften är strukturellt avvikande i jämförelse med andra tättingar och består av ett vekt, drillande "dryyy". Detta läte används även gentemot större arter som konkurrerar om föda, exempelvis måsar. Lätet som används för att varna för markbundna fiender är ihållande nasala rop som "kev kev" eller "terrettett".
Hanar och honor bjuder upp till parning med svaga, utdragna och nasala ljud. Honorna använder ett tillbakahållet "djie", medan hanens parningsläte är ett viskande "iag iag". Därutöver finns det några andra situationsavhängiga läten, vars varaktighet, övertonsgradering och -modulation kan vara ganska olika utformade.
Gråsparvar kan också härma, bland annat har man påvisat att de nyttjar starars och skators alarmläten. Dessutom visar nyare forskning att de kan förstå andra fågelarters alarmläten. Denna förmåga till härmning är idag relativt okänd men under 1700-talet var det inte ovanligt att lära ut sånger till uppfödda fåglar. Det finns ett ansenligt antal berättelser och belägg för att gråsparvar som uppföds i sällskap med exempelvis kanariefåglar lär sig deras drillar perfekt, även om de imiterar detta med sitt råa och högljudda läte.HBV Band 14/1; P. d. domesticus; Stimme; s. 61–67HBV Band 14/1; P. d. domesticus; Verhalten; s. 105–115
Utbredning thumb|350px|Gråsparvens utbredningsområde. Förekomst som härrör från introduktion anges i ljusare grönt.thumb|left|Gråsparven har introducerats till Australien. Denna hane är fotograferad i Victoria, Australien. Det ursprungligen palearktiska och orientaliska utbredningsområdet har utökats till nästan hela jorden efter mitten av 1800-talet. Från Europa och större delen av Asien och Nordafrika har gråsparven avsiktligt införts av människan till Nord- och Sydamerika, Australien, Sydafrika och Nya Zeeland, delvis med motiveringen att gråsparven matar sina ungar med insektslarver av arter som ofta har ansetts vara skadedjur. På grund av människans avsiktliga införsel till nya regioner och artens förmåga att leva i människornas närhet är den en av de mest spridda fågelarterna i världen. Idag saknas gråsparven endast i polarområdena, delar av norra Sibirien, större delen av Kina, Japan och Sydostasien, västra Australien, tropiska Afrika och Sydamerika och den nordligaste delen av Amerika.
Utbredningsområdets norra gräns varierar mellan 60:e och 70:e breddgraden. På södra halvklotet bebor gråsparven landmassorna till de sydligaste utlöparna, med undantag av Antarktis. Endast i västra Australien försöker man konsekvent förhindra en kolonisering.
På Iberiska halvön, Balkanhalvön och i delar av Nordafrika lever gråsparven tillsammans med den närbesläktade spanska sparven, som dock inte är en lika utpräglad kulturföljare.HBV Band 14/1; P. domesticus; Verbreitung der Art; s. 46–48
Förekomst i Sverige Gråsparven uppträder i större delen av Sverige, utom i fjälltrakterna. Den var tidigare mer vanligt förekommande men efter att jordbruksarealerna minskat i Sverige under senare delen av 1900-talet har gråsparvens antal gått ner, men uppgår ändå till ungefär 1 miljon individer.Sveriges ornitologiska förening - Gråsparv , läst 2007-10-16
Flyttning I Europa är gråsparven nästan uteslutande stannfågel, i liten omfattning även kortflyttare. Orter i Alpområdet som inte bebos av människor året runt utryms på senhösten eller vintern även av gråsparven. Den asiatiska underarten P. d. bactrianus är däremot flyttfågel och övervintrar i Pakistan och Indien vilket utgör en flytt på 2 000 kilometer. Underarten P. d. parkini, som huvudsakligen hör hemma i Himalaya, är partiell flyttare.HBV Band 14/1; P. d. domesticus; Wanderungen; s. 73–75Jochen Hölzinger: Die Vögel Baden-Württembergs; Band 3/2; s. 504–516
Efter den första häckningsbosättningen är gråsparvarna av nominatformen mycket trogna sin hemort. Aktionsradien under häckningstiden kan för stadspopulationer utgöras av endast 50 meter. Ungfåglar sprider sig planlöst och ansluter sig närmast på sensommaren till växande flockar. Även en del av de adulta fåglarna ansluter sig till dessa höstflockar, som sprider sig i häckningsplatsernas omgivning, för att utnyttja det utbud av föda som finns där. Efter att flockarna upplösts återvänder de adulta fåglarna oftast redan under tidig höst till sin ursprungliga häckningsplats.HBV Band 14/1; P. d. domesticus; Fortpflanzung; s. 79–89
Systematik Den taxonomiska inordningen av sparvfinkarna Tidigare trodde man att familjen sparvfinkar var nära besläktad med de afrikanska vävarna, och placerade därför sparvfinkarna som underfamilj (Passerinae) i familjen vävare. Jämförelser mellan DNA-sekvenser hos olika arter har visat att sparvfinkarna utgör en egen utvecklingslinje och behandlas därför som en självständig familj (Passeridae) av många auktoriteter.
Artens uppkomst Johnston och Kitz förmodade 1977 att arten gråsparv som uttalad kulturföljare utvecklades i och med att människan blev bofast och började bedriva jordbruk för omkring 10 000 år sedan i västra Asien. Summers-Smith kom däremot 1988 till slutsatsen att gråsparven skulle vara en av de många eurasiska arterna av släktet Passer, som uppkom under pleistocen från en ursparvfink, som bebodde områden i östra Medelhavsområdet och tropiska Afrika, vilka var förenade genom Nildalen eller Östafrikanska gravsänkesystemet. De framlade teorin att hanen av denna ursparv redan hade en svart haklapp, vilket är karakteristiskt för alla nutida palearktiska och orientaliska sparvfinkar. Denna ursparvfink bredde ut sig såväl västerut som österut i det eurasiska stäppbältet. Genom istäckets upprepade fram- och tillbakabildning blev olika populationer periodvis isolerade, vilket ledde till anpassningsutvecklingar och uppdelning i de nutida arterna.
Många indicier talar för att arten uppkom vid denna väsentligt tidigare tidpunkt. Det tidigast daterade fossilfyndet av gråsparv (dessa är relativt sällsynta) dateras till 400 000 år sedan och upptäcktes i en grotta vid Betlehem i Palestina. Detta fossil uppvisar fler likheter med gråsparven än med de nutida afrikanska sparvfinkarna. Detta tillsammans med ytterligare ett yngre fossil från samma område indikerar att denna förfader till gråsparven levde i närheten av människorna redan under paleolitikum.