Artemisia Gentileschi, född 8 juli 1593 i Rom, död 1653/1654 eller senare i Neapel, var en italiensk målare. Gentileschi verkade under ung- och högbarocken, som en av de första kvinnliga europeiska målarna att göra sig ett namn. Hon var en viktig företrädare för den dramatiska realismen hos Caravaggio, i generationen efter honom.

Många av Gentileschis målningar skildrar kvinnor från myter, allegorier och Bibeln. Gentileschi var känd för att kunna skildra kvinnofiguren med stor naturalism och för sin skicklighet i att hantera färg för att uttrycka drama.

Hon var dotter till Orazio Gentileschi. Hennes konstnärskap överskuggades länge av berättelsen om när hon som ung kvinna våldtogs av Agostino Tassi och den efterföljande rättegången mot Tassi. Hennes målningar har länge ignoreras eller felaktigt tillskrivs manliga konstnärer, bland annat hennes far. Men på 2000-talet betraktas Gentileschi som en av de mest progressiva och uttrycksfulla målarna i sin generation.

Biografi

Uppväxt och tidigt måleri Artemisia Gentileschi var äldsta barn och den enda dottern till Prudentia Montone och hennes make, den framstående målaren och caravaggisten Orazio Gentileschi. Modern avled 1605, när Artemisia var tolv år gammal. Hon fick i unga år även se efter tre yngre bröder, samtidigt som hon gick i lära både hos sin far och hos dennes vän, landskapsmålaren Agostino Tassi.

Som ung bestod hennes utbildning av enbart måleri. Det var inte förrän i vuxen ålder som hon lärde sig läsa och skriva.

Hennes far var en efterföljare till konstnären Caravaggio, och det var på så vis hon kom i kontakt med barockens dramatik och uttryck, vilken är typisk för hennes målningar. Gentileschis tidiga målningsstil låg nära hennes fars lyriska tolkning av Caravaggio och dennes chiaroscuro-teknik, vilket också innebar att många av hennes tidiga målningar länge tidigare attribuerats till Orazio Gentileschi.

Detta inkluderar den första versionen av Susanna och gubbarna, den första kända målningen av hennes hand och som hon själv stod modell för. Redan i denna målning har Gentileschi ansetts markera sitt perspektiv som kvinnlig konstnär på den samtida konsten. Vanligen har det här bibliska motivet visat fram en lockande ung kvinna, medan Gentileschi fokuserade på de två männen som tränger sig på och att Susanna säger nej till deras propåer. Männen hänger över en mur, och den ene verkar hotfullt viska till henne; det har tolkats som att de vid hennes vägran kommer att skandalisera henne genom att hävda att de överraskat henne med en älskare.

Tassi och rättegången

Gentileschis tid som målarlärling hos landskapsmålaren fick ett brått slut, efter att hon sjutton år gammal år 1611 blev våldtagen av Tassi. När han därefter – tvärtemot seden vid denna tid – vägrade att gifta sig med flickan, drog Orazio Gentileschi 1612 sin tidigare assistent Tassi inför rätta. Detta resulterade i en sju månader lång rättegång. Under denna fick Gentileschi utstå både anklagelser om promiskuitet, ingående gynekologiska undersökningar och "juridisk" tortyr med motsvarande tumskruvar under sitt vittnesmål för att försäkra sig om att hon talade sanning.

Tassi blev slutligen dömd för våldtäkt, men fick bara ett års fängelsestraff. Varken fängelsestraffet eller förvisningen från Rom verkställdes dock, underlättat av Tassis kontaktnät bland de styrande i staden. Att Tassi ändå blev dömd var en seger för Gentileschi, som därmed kunde tvätt rent sitt rykte och framöver trots allt vara ett lämpligt parti på äktenskapsmarknaden.

Det var även under den här turbulenta tiden (1612–1613) som Gentileschi målade den första versionen av ett av sina mest berömda verk, Judit och Holofernes. Gentileschis tavlor om den bibliska Judit och hennes halshuggning av den assyriske härföraren har setts som hennes symboliska hämnd för Tassis brott.

Detta var en tid då en kvinna inte kunde röra sig fritt i staden Rom.

Flytt till Florens Efter den förödmjukande rättegången gifte sig Gentileschi 1614 med Pierantonio di Vincenzo Stiattesi, en adelsman och konstnär från Florens. De flyttade året därpå till hans hemstad, där deras dotter Prudenzia senare föddes.

I Florens förknippades Gentileschi med Medicéernas hov, och hon fick bland annat Cosimo II de' Medici som mecenat. 1616 målade hon en Allegori över lutning, för en serie av fresker som hyllade Michelangelos liv i Casa Buonarroti. Hon hade även nära samarbete med stadens konstakademi – Accademia delle arti del disegno – där hon 1616 blev invald som första kvinna.

Under tiden i Florens började Gentileschi utveckla sin egen konstnärliga stil. Samtida kvinnliga bildkonstnärer tvangs ofta begränsa sig till stilleben och porträtt, men Gentileschi specialiserade sig på historiskt måleri. Denna konstgenre fokuserade på scener från Bibeln, historien i allmänhet eller mytologiska teman; genren var vid denna tid den högst skattade.

Samtidigt var Artemisia Gentileschi en hustru, och mellan 1613 och 1618 födde hon sammanlagt fem barn. Endast hennes dotter Prudenzia, född 1617 och med namn efter Gentileschis egen mor, kom att leva in i vuxen ålder. Prudenzia och en annan dotter kom att ägna sig åt måleri.

Senare år I slutet av 1610-talet hade Gentileschi en amorös affär med den florentinske adelsmannen Francesco Maria Maringhi. Runt eller strax efter 1620 flyttade Gentileschi tillbaka till Rom, och i mitten av årtiondet hade hon separerat från sin make. Under en kort tid bodde hon i Venedig, och åtminstone från 1630 bodde hon i Neapel. Där fortsatte även Gentileschis brevväxlingar med vännen Galileo Galileo, som hjälpte henne att 1635 slutligen få Cosimo II de' Medici att betala för Judit och Holofernes.

1638 anlände Gentileschi till London, där hon återförenades med sin far Orazio. Han hade blivit hovmålare vid Karl I:s hov, och fader och dotter samarbetade troligen i utförandet av takmålningarna i Great Hall i Queen's House i Greenwich. Fadern avled 1639, varefter Artemisia Gentileschi bodde kvar i London ytterligare ett par år.

Därefter återvände Gentileschi 1640 eller 1641 till Neapel, där hon kom att måla flera versioner av den bibliska historien om David och Batseba. Föga är känt om Gentileschis sista år, men enligt ett nyligen funnet dokument var hon vid liv 1654. Vissa anser att hon kan ha avlidit 1656, ett år då ett kraftigt utbrott av pesten i princip halverade staden Neapels befolkning.

Konstnärskap Stil Gentileschi utförde kraftfulla och lidelsefulla scener, vars psykologiska element träffande stegras till dramatik. Hon är känd för sina målningar av kvinnliga hjältar, fyllda och spänningar och dramatik. Av hennes cirka 60 målningar fokuserar ett 40-tal på kvinnliga figurer, ofta med biblisk eller mytologisk inramning.

Gentileschi höll kvar vid Caravaggios chiaroscuro-stil långt efter att hennes far hade övergett den. I Neapel däremot målade hon, påverkad av den där rådande stränga fromheten, så gott som uteslutande konventionella, sakrala bilder. Hon var dock högt skattad i staden och kunde här etablera en framgångsrik konstnärsateljé.

Gentileschi målade ofta in sig själv i de kvinnliga gestalterna i tavlorna, delvis på grund av en brist på andra modeller.

Tavlor med Bibelns Judit

I många av sina mest kända tavlor ägnade sig Gentileschi åt Bibelns Judit, en ung änka som räddar sin belägrade stad Betylya från den assyriska armén genom att halshugga generalen Holofernes. Judit har genom historien beskrivits som en ärbar kvinna, en förförisk femme fatale och en tapper hjältinna, och hon har porträtterats i målningar av bland andra Botticelli, Caravaggio, Rembrandt och Klimt.

Hon ägnade ämnet minst fem olika målningar, där tre visar upp Judit och hennes kammarjungfru med det avhuggna huvudet (utförda cirka 1618, 1624 och 1639). Denna scen, som även Orazio Gentileschi avbildat, antyder bara det våld som kvinnorna ägnat sig åt.

Två andra tavlor, Judit dräper Holofernes (1612–1613) och Judit och Holofernes (ibland omnämnda som versioner av samma målning) sju-åtta år senare, visar istället fram själva halshuggningen. De har jämförts med Caravaggios tolkning av samma motiv; hos Caravaggio skär Judit av halsen på armlängds avstånd, med ett lugnt koncentrerat ansiktsuttryck, medan tjänarinnan Abra nyfiket tittar på. I Gentileschis tolkningar av scenen visar de två kvinnorna fram mycket mer aggressiva poser, med uppkavlade ärmar inför den blodiga uppgiften. Abra trycker ner den druckne Holofernes, samtidigt som Judit med vänster hand håller fast i hans huvudhår och med sin högra hand i berått mod skär av hans hals med hans eget svärd. Blodet sprutar från Holofernes' hals, och i den senare versionen av målningen blodar den ner både Judits klänning och de vita lakanen. Under århundraden sågs denna behandling av ämnet som rått och opolerat, bland annat på grund av det föga "kvinnliga" beteendet. Samtidigt är det ett mer realistiskt framvisande av två kvinnor som utför ett mord.

På museer Omkring 60 av målningar som tillskrivs Artemisia Gentileschi finns bevarade, spridda på olika håll.

I februari 2020 förvärvade Nationalmuseum i Stockholm målningen Den heliga Katarina av Alexandria av Gentileschi. På National Gallery i London är Gentileschi en av åtta kvinnliga konstnärer, att jämföra med de över 700 manliga målarna i museets samlingar. I Nasjonalmuseum i Oslo finns den troligen största samlingen av Gentileschis verk utanför Italien.

Eftermäle Under sin levnad var Gentileschi högt skattad. Hon arbetade för ett antal olika europeiska kungahus (inklusive Filip IV av Spanien) och ledde en stor konstnärsateljé med olika assistenter. Efter sin död negligerades hon länge av konsthistorikerna, och först 1916 lyftes hon åter fram i samband med en uppmärksammad text om far och dotter Gentileschi av Caravaggio-kännaren Roberto Longhi.

Första under andra delen av 1900-talet "återupptäcktes" hon och hennes konst, även om våldtäkten emot henne 1611 ofta har präglat tolkningarna av hennes liv och verk. Detta förstärktes efter att Longhis hustru Anna Banti skrev en populärt hållen roman om Gentileschi där sensationalism och våldtäkt var fokus. Först under 1970- och 1980-talet kom en grupp av feministiska konsthistoriker att värdera Gentileschi som en stor konstnär i egen rätt.

Hennes bilder av utsatta, hämnande eller beslutsamma kvinnor uppmärksammades under Metoo-kampanjen, och Gentileschi har beskrivits som en tidig feministisk ikon.

På senare år har Gentileschis verk ställts ut i en mängd olika sammanhang. 2023 arrangerade Museum of Fine Arts i Houston en "dubbelutställning", där man ställde Gentileschis tolkning av Judit med den mer moderna versionen av den samtida amerikanska konstnären Kehinde Wiley.

Nedslagskratern Gentileschi på planeten Venus och asteroiden 14831 Gentileschi är båda uppkallade efter Gentileschi.

Bildgalleri (kronologiskt ordnat)

Referenser Noter

Allmänna källor

Vidare läsning Christiansen, Keith, Orazio and Artemisia Gentileschi. New York: Metropolitan Museum of Art 2001. Garrard, Mary D., Artemisia Gentileschi: the image of the female hero in Italian baroque art. Princeton: Princeton University Press 1991. Garrard, Mary D., Artemisia Gentileschi around 1622: the shaping and reshaping of an artistic identity. Berkeley: University of California Press 2001. Vreeland, Susan, Artemisias passion. Stockholm: Pan 2004 (skönlitterär skildring av konstnärens liv) Burton, Nina Den nya kvinnostaden – Pionjärer och glömda kvinnor under tvåtusen år Albert Bonniers Förlag 2005 Gerlings, Charlotte, 100 Berömda Konstnärer, London: Arcturus Publishing Limited 2007

Externa länkar

Kategori:Konstnärer från Rom Kategori:Födda 1593 Kategori:Avlidna 1653 Kategori:Italienska barockmålare Kategori:Kvinnor Kategori:Representerade vid Nationalmuseum Kategori:Italienska målare under 1600-talet

Kategori:Projekt Kvinnliga huvudpersoner