Denna artikel handlar om det ekonomiska systemet planekonomi. För skivbolaget med samma namn, se Planekonomi (skivbolag).
Planekonomi eller planhushållning är ett ekonomiskt system där staten planerar och styr ekonomin.Statsvetenskaplig Lexikon - Kjell Goldman, Mogens N Pedersen och Oyvind Osterud, sid 201 "planekonomi"NE.se - "planekonomi" Planekonomin bygger på att följa administrativa eller politiska riktlinjer för hur samhällets ekonomi ska utvecklas.Prismas nya uppslagsbok, sidan 562, uppslagsordet "planekonomi" Ordet anses ha myntats av Dag Hammarskjöld.Nobelprize.org om Hammarskjöld
Det är de styrande politikerna, myndigheterna eller folket direkt som bestämmer planerna beroende på teoretisk eller praktisk inriktning. I dessa bestäms vilka varor och tjänster som skall finnas och vilka priser som skall gälla. Även inriktningen på forskning, lantbruk och utbildning har i det tidigare kommunistiskt styrda Östeuropa bestämts av centralmaktens planering."Tidens Världshistoria". Stockholm, (1987) Sidan 231ff Som regel avses med begreppet centraliserad (statlig) ekonomisk styrning. I det socialistiska tänkandet ingår planekonomin som central del.Lilla Focus, sidan 670, uppslagsordet planhushållning
Planekonomi finns i flera varianter. Statssocialistiska ekonomer förespråkade nationalisering av samtliga produktionsmedel. Planekonomin ersätter då marknaden, medan det finns andra former där planekonomi istället fungerar som ett komplement till marknadsekonomin.Statsvetenskaplig Lexikon - Kjell Goldman, Mogens N Pedersen och Oyvind Osterud, sid 201-202 "planekonomi"
Lenin insåg tidigt problemen med att få planekonomin att fungera i det tidiga Sovjetunionen, då landet var mycket underutvecklat samt var kraftigt försvagat efter första världskriget och ryska inbördeskriget. Därför införde han under sina sista år vid makten den så kallade Nya ekonomiska politiken (NEP) som innebar att bönderna fick sälja en del av sitt överskott på en privat marknad. Då Stalin trädde till makten, 1927, gick dock hela Sovjetunionen över till femårsplaner och jordbruket kollektiviserades. Även utvecklingen i fascismens Italien (särskilt under 1930-talet) och i Nazityskland (med bland annat "fyraårsplaner") ledde till en viss statlig styrning inbegripande nationaliseringar, även om fascismen fortfarande stödjer privategendomens och kapitalismens existens.Ze'ev Sternhell, Mario Sznajder, Maia Ashéri, The Birth of Fascist Ideology: From Cultural Rebellion to Political Revolution, Priceton, New Jersey 1994, s 82.
Centralplanering Planekonomi uppfattas normalt som motsatsen till marknadsekonomi. Då tänker man enbart på hur staten upprättar ramarna för företagens ekonomiska aktiviteter. Planekonomi förstås då som en genomgripande central styrning av en stor del av de ekonomiska aktiviteterna i samhället. Planekonomi tillämpas emellertid även inom företag som verkar inom kapitalismen. Själva idén med att etablera företag är att ställa flera ekonomiska aktiviteter under gemensam ledning för att möjliggöra planerad överföring av resurser från en till en annan. I stora företag kan denna planering till sina metoder likna den samhälleliga planekonomin.
Om en interventionistisk modell ska ersätta kapitalismens horisontella relationer med en central styrning måste den omfatta ett system för att kontinuerligt avgöra vilket ekonomins slutresultat bör vara. Det kräver i sin tur information både om konsumenternas preferenser och om alternativkostnaderna för olika produkter. För att avgöra om detta slutresultat är möjligt med tanke på tillgången på arbetskraft, naturresurser och fasta produktionsmedel måste en beräkning göras av den bruttomängd av varje produkt som krävs som insats i ekonomin. Slutligen inbegriper planekonomi ett incitamentssystem som garanterar att produktionen sker planenligt och att informationen om konsumentpreferenserna levereras till planerarna.
Ett centralt instrument för att maximera konsumentnyttan i förhållande till resursåtgången är produktionsfaktormatrisen, en kvadratisk matris med lika många rader och kolumner som antalet artiklar som ekonomin producerar. Varje matriselement ai,j anger hur många enheter av produkt j som det behövs för att producera en enhet av produkt i. De sammanlagda resurser som krävs för produktionen av produkten i ges då av ekvationen
xi = ai,1 x1 + ai,2 x2 + ai,3 x3………. + ai,n xj + li ,
där li betecknar den mänskliga arbetstid som tillförs i detta produktionssteg. (I planekonomiska modeller används nästan uteslutande mänsklig arbetstid som grundläggande räkenskapsenhet och värdemätare. Det innebär att ekonomisk effektivitet uttrycks som arbetstidsminimering och att andra prestandamått, såsom miljöhänsyn, räknas om i denna enhet. Arbetstiden har alltså en särställning i ekvationen. Detta gäller okvalificerat arbete. För kvalificerade arbeten kan förfaras som med varor och tjänster i övrigt, till exempel så att produktionsfaktorsmatrisen inbegriper även de resurser som behövs för att skapa kompetensen.)
Med matrisbeteckningar kan hela ekvationssystemet, för ekonomins samtliga produkter, skrivas
X = A·X + L
där X och L är kolumnmatriser och A en kvadratisk matris.
Lösning av denna ekvation ger X uttryckt i L, det vill säga en lista över hur stort bruttoarbetsinnehåll varje produkt har per enhet. Detta är alltså kostnaden, uttryckt i en gemensam enhet. Denna lista används för att sätta priser på produkterna. Matrisen A används även för att beräkna de mängder av samtliga insatsvaror som krävs för att uppfylla konsumentönskemålen och avgöra var det finns resursbegränsningar.
I en dynamisk ekonomi måste matrisen A uppdateras kontinuerligt. Särskilt ofta måste nyberäkning ske av produktionsvolymerna av de enskilda produkterna för att anpassa dem till förändrade konsumentpreferenser. Beräkningarna blir mycket omfattande. Alla artiklarna måste redovisas en och en i produktionsfaktormatrisen, inte aggregerat. Så skedde inte i Sovjetunionen, där den centrala planeringsmyndigheten, Gosplan, kunde redovisa resursrelationerna för bara 2000 produkter årligen, och andra ämbetsverk och ministerier kunde göra beräkningar på 200 000 produkter, samtidigt som Sovjetekonomin producerade 24 miljoner artiklar.
Det skulle inte vara möjligt att på rimlig tid exakt lösa ett fullständigt ekvationssystem med så många rader och kolumner som produkterna i en verklig fredstida ekonomi. Åtskilliga av matriselementen är emellertid lika med noll. (I varje enskild produktionsprocess krävs det ju inte direkt insats av precis varenda en av de övriga miljontals produkterna.) Med iterativa metoder skulle man med dagens beräkningsteknik kunna få approximativa lösningar som ständigt vore aktuella. Ett särskilt problem i sammanhanget är att lagra matriser med många miljoner gånger många miljoner element. Det är möjligt idag, men var det inte på den tiden när Sovjetunionen officiellt tillämpade planekonomi.
Argument mot planekonomi Statsvetaren Bo Rothstein skriver i Politik som organisation att Adam Smiths teori om att staten som central aktör varken kan få eller hantera den informationsmängd som skapas i ett fritt ekonomiskt system dominerar den nationalekonomiska vetenskapen. Prisbildningen i kapitalism speglar vad enskilda aktörer värderar varorna och tjänsterna till. Utan denna fria prisbildning anser man att statlig planering kommer att ge upphov till ekonomisk misshushållning och slöseri av resurser. Man menar att det bara finns vissa fall då staten är en mer lämplig producent än marknaden, exempelvis vid tillverkning av kollektiva nyttigheter, som emellertid också kan tillverkas privat men finansieras offentligt.Bo Rothstein - Politik som organisation, sid 50-51,
Friedrich Hayek kritiserade planhushållning i sitt verk Vägen till träldom och menade att planhushållning inte var förenligt med demokrati. Han menade att en samhällsomfattande ekonomisk plan skulle bli svår att pröva effektivt i ett parlament eftersom ändringar av den kan förstöra hela planen. Därför blir parlamentets beslutsfattande endast en formalitet eftersom parlamentet endast har att ta ställning till planen som helhet. Hayek ansåg därmed att den reella makten i ett sådant system koncentreras till regeringen och planeringsbyråkratin.
Den svenske statsvetaren Herbert Tingsten övergav socialdemokratin och blev motståndare till planekonomi. I sitt verk Demokratiens problem argumenterade Tingsten bland annat för att det skulle bli väldigt enkelt att tysta oppositionella tidningar i en planekonomi eftersom de styrande skulle ha makt över papperstilldelningen.Reidar Larsson - Politiska ideologier i vår tid, sid 37.
Nationalekonomer inom den österrikiska skolan menar att en planekonomi aldrig kommer att fungera, eftersom den inte har en marknad för produktionsmedel. Planekonomin kan därför inte ha några priser, och därmed inget sätt att uppskatta kostnader. Utan detta blir bokföring omöjligt; planekonomin kan alltså inte veta om dess planer har lyckats eller inte, eftersom den inte vet om den gör en vinst, eller en förlust, när den beslutar att producera något. Planekonomi är enligt dessa ekonomer snarare ekonomiskt kaos än planering, då avskaffar man alla sätt att veta huruvida en plan är framgångsrik eller inte.
Decentraliserad planekonomi Flera frihetliga socialister menar att planekonomins praktik i det närmaste går att likna vid dagens rådande kapitalism, där beslut om varor och tjänster visserligen inte sker politiskt så som den klassiska definitionen, men likväl av en centralmakt. Man har därför kommit med andra teorier om planekonomi, ofta kallat decentraliserad planekonomi, där man mer inriktar sig på en direktdemokratisk styrning av produktionen på ett lokalt plan. Detta praktiserades bland annat i vissa delar av Spanien under det spanska inbördeskriget. Arbetarråd och direktdemokrati har visat sig kunna förenas med denna form av ekonomisk planering. Rådssocialisten Cornelius CastoriadisCornelius Castoriadis: Arbetarråd och ekonomi i ett självförvaltat samhälle. Lund 2007., de skotska ekonomerna Cockshott/CottrellCockshott/Cottrell. Planhushållning och direktdemokrati. Manifest 2002. samt den frihetlige socialisten Michael AlbertMichael Albert: Parecon - deltagarekonomi. Ordfront 2004. är några av teoretikerna på området. Vissa av dessa idéer har kommit till praktisk användning i samtiden, exempelvis i EZLN:s Chiapas och i Hugo Chavez Venezuela.
Planekonomin i praktiken
Planekonomin förekommer och har funnits i flera varianter, den mest extrema kom till under Stalintiden i Sovjetunionen.Bra böckers lexikon, uppslagsordet planhushållning, s 261 Även de fascistiska staterna genomförde och använde sig av planekonomin.Tidens Lexikon, sidan 2128, uppslagsordet "Planhushållning" Sedan Sovjetunionen föll ihop har planhushållning som ekonomiskt och politiskt system tappat en stor del av sin attraktionskraft. Ingen centralplanerad stat har förenat borgerlig demokrati med planekonomi. De flesta av de tidigare praktiserande planekonomiska staterna är numera kapitalistiska stater av västerländsk ortodox ekonomisk modell.
Planekonomi är alltså inte nödvändigtvis en naturlig del av socialismen. Under femtiotalet ansågs till exempel det socialistiska Jugoslavien använda kapitalistiska element (se marknadssocialism) samtidigt som det kapitalistiska Japan använde sig av planekonomi. Även andra nationer har, främst under krigstid, använt sig av planekonomi. Under 1900-talet har det dock varit en utbredd uppfattning att den ekonomiska politiken varit ett ideologiskt kännetecken på en politik; ju högre grad av statlig intervention och ju lägre grad av västerländsk kapitalism desto längre till vänster placeras partiet i regel.
Varianter