From Elvis in Memphis är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 35:e album och det utgavs av RCA Victor i stereo (LSP 4155) den 2 juni 1969. Det var – borträknat gospelalbumet How Great Thou Art (1967) – hans första rena studioalbum på sju år, sedan Pot Luck (1962). Inspelningarna ägde rum i Memphis på American Sound Studio under januari och februari 1969 och resulterade i två album – förutom From Elvis in Memphis även Back in Memphis. Det var första gången som Elvis Presley spelade in i sin hemstad sedan övergången till skivbolaget RCA 1955.
Albumet kan ses som något av ett comeback-album, inspelat kort efter att Elvis Presleys karriär fått ny fart genom musikshowen – senare kallad 68 Comeback Special – som sändes på amerikansk tv i december 1968. Det markerade en nystart i hans karriär efter många år som nästan uteslutande ägnats åt filminspelningar och utgivningar av soundtrackalbum.
Albumet fick goda recensioner vid utgivningen och har i efterhand hyllats som ett av Elvis Presleys bästa. Det rankades av tidskriften Rolling Stone år 2003 som nummer 190 på listan över de 500 bästa albumen genom alla tider. Det har setts som ett album utan några egentligen svaga låtar, och utgörs av en blandning av pop, rock, soul, country och blues. Med på albumet finns också "In the Ghetto", som tillsammans med "Any Day Now" gavs ut på singel och nådde tredje plats i USA på Billboard Hot 100, första plats på konkurrerande Cashbox-listan, och blev en internationell framgång. Vid samma tillfälle spelades också "Suspicious Minds", "Don't Cry Daddy" och "Kentucky Rain" in, vilka utkom på singel efter "In the Ghetto" och nådde första, sjätte respektive sextonde plats på Billboards singellista.
I USA nådde From Elvis in Memphis plats 13 på Billboards albumlista, och plats 9 på Cashbox albumlista. I Storbritannien placerade sig albumet på förstaplatsen på UK Albums Chart. Albumet certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) i januari 1970 för en försäljning i USA av 500 000 exemplar.
Bakgrund Elvis NBC-TV-special – senare känd som '68 Comeback Special – sändes i USA den 3 december 1968. Programmet gav inledningsvis bara en blygsam skjuts åt Elvis Presleys skivförsäljning, även om han med singeln "If I Can Dream" nådde högre på listorna än på flera år. Däremot innebar TV-exponeringen en nystart som återupprättade hans plats som en ledande kraft inom amerikansk musik och kultur. Detta behövde följas upp och förstärkas, vilket kom att ske på två plan.
miniatyr|vänster|stående=0.7|Elvis Presleys manager, Tom Parker, 1969. Elvis Presleys manager, Tom Parker, hade slutit avtal med International Hotel i Las Vegas om att Elvis efter många års bortovaro från livescenen skulle framträda där med premiär den 31 juli 1969. Elvis behövde också spela in nytt material – och rätt sorts material – till ett album och några singlar. Detta måste ske innan han reste till Hollywood för att i mars spela in sin sista kontrakterade spelfilm, Change of Habit. Inspelningarna kom denna gång inte, som brukligt, att ske i RCA:s studio i Nashville, utan i stället i American Sound Studio i Memphis – första gången som Elvis spelade in i sin hemstad sedan han lämnat Sun Records 1955.
I början av januari 1969 åkte producenten Felton Jarvis från Nashville till Graceland i Memphis för att diskutera med Elvis och planera för det nya årets kontraktsenliga inspelning, schemalagd till Nashville senare under månaden och tänkt att producera ett nytt album och två singlar åt RCA. Några från Elvis innersta krets var också på plats, däribland Marty Lacker och George Klein, och gemensamt övertygade de Elvis om att denna gång spela in i Memphis i Chips Momans American Sound Studio.
miniatyr|stående 1.4|Chips Moman (sittande) och studiomusikerna The Memphis Boys från American Sound Studio. Stående från vänster: Mike Leech (bas), Gene Chrisman (trummor), Reggie Young (gitarr), Bobby Emmons (orgel), Bobby Wood (piano). Bilden togs år 2009 i samband med att de erhöll en utmärkelse för tillkomsten av Elvis Presleys Billboard-etta "Suspicious Minds". Chips Moman grundade American Sound och satte samman ett husband bestående av några av de mest eftertraktade studiomusikerna i Memphis. Det var en liten studio i ett nedgånget område i södra Memphis, som under de senaste arton månaderna hade producerat en mängd hitlåtar av artister som The Box Tops, Dionne Warwick, Wilson Pickett, Dusty Springfield, Neil Diamond och B. J. Thomas. Uppgifterna om antalet hitlåtar som spelades in i American Sound Studio under denna period varierar mellan olika källor – från ett sextiotal till över 160 under knappt två år – men samstämmigt framhålls att studion hade en anmärkningsvärt hög träffsäkerhet på listorna under slutet av 1960-talet.
Marty Lacker hade nyligen börjat arbeta som produktionsassistent vid American Sound, medan George Klein var en populär diskjockey i Memphis som hade startat ett litet skivbolag och hade kontakter med Chips Moman. De hade båda goda relationer med honom, och det hade också Red West, som nu tillbringade tid på Graceland och som länge haft kontakt med Moman både som låtskrivare och som tillfällig inspelningsartist.
Eftersom Lacker visste att American Sound vid denna tid var den hetaste inspelningsplatsen i Memphis, föreslog han att de skulle glömma Nashville och prova något nytt. Klein understödde Lacker och man argumenterade för att de gjorde fantastiska inspelningar där som kunde ge Elvis ett nytt fräscht sound. Chips Moman hade också några utmärkta låtskrivare och så var det bekvämt eftersom det låg så nära Graceland. Elvis lät sig övertygas, och producenten Felton Jarvis stod som alltid på hans sida. Förutsättningen var dock att Moman och RCA kunde komma överens, och att Moman kunde ta emot dem med kort varsel. Lacker kontaktade Moman, som för att kunna ta emot Elvis tvingades boka om ett antal planerade sessioner, däribland en med Neil Diamond. Klein menade dock att det var han som kontaktade Moman, och kanske gjorde de det båda två.
Albumet, inspelningssessionerna och musikerna miniatyr|vänster|stående=0.7|Reggie Young (2010), gitarrist i The Memphis Boys. En tiodagarssession upprättades med start den 13 januari 1969. Det var denna typ av oförutsedda och oplanerade händelser som Tom Parker hade försökt skydda sig – och sina intressen – mot. Inspelningarna var heller inte konfliktfria, eftersom både RCA och Parker satte upp hinder och restriktioner kring förlagsrättigheterna, något som Moman kraftigt motsatte sig. I likhet med Steve Binder före honom kunde Chips Moman bidra till att utveckla Elvis talanger, och han var också – liksom Binder – inte villig att följa Parkers regler. Elvis skulle delvis som en följd av detta aldrig mer komma att arbeta med Moman. Felton Jarvis såg positivt på inspelningssessionen, som han trodde skulle vara bra för Elvis. Han ansåg sig vara bra på att samarbeta och trodde sig kunna producera också i Memphis, särskilt om han fick ta med sig sin ljudtekniker Al Pachucki. Chips Moman kom dock att leda inspelningarna.
Kärntruppen av studiomusiker på American Sound Studio, som formade rytmsektionen, bestod av Bobby Emmons och Bobby Wood på klaviatur, Reggie Young på gitarr, Gene Chrisman på trummor samt Tommy Cogbill och Mike Leech på bas. De fick senare namnet The Memphis Boys. De hade tagit intryck av vad svarta musiker gjorde och spelade i en stil inom rhythm and blues som kombinerade element från både den svarta och den vita traditionen i det som kom att kallas soul. De förknippades med "the Memphis Sound", en genre som konkurrerade med "Motown-soundet" från Detroit. Betoningen i bandet låg på bas och pianoburna gospelackord, men deras stil hade även tydliga countryinslag, och de spelade, utöver soul, också rock och pop. Musikerna hade dessutom större frihet än normalt och kunde utan någon större tidspress utarbeta egna arrangemang och bakgrunder. Utöver The Memphis Boys kallades vid behov John Hughey in för att spela steelgitarr och Ed Kollis för att spela munspel. Även Ronnie Milsap deltog på vissa spår på piano och stämsång.
miniatyr|stående=0.8|Ronnie Milsap, som på vissa spår deltog på piano och stämsång. De tio inbokade dagarna blev dock färre – endast den 13–16 januari och 20–23 januari – eftersom man tvingades göra ett uppehåll till följd av att Elvis hade drabbats av en förkylning som övergick i laryngit. De två januariveckorna resulterade ändå i nitton färdiga masterinspelningar. Eftersom man hade mer som man ville spela in, återvände Elvis till studion för sex dagar till den 17–22 februari, vilket gav ytterligare tretton masterinspelningar. Sammanlagt spelades alltså 32 mastrar in (borträknat jammet "It's My Way (of Loving You)" / "This Time" / "I Can't Stop Loving You", vilket utkom först 1993) – den mest produktiva studiosessionen i Elvis karriär dittills.
Låtarna gavs ut på två album, From Elvis in Memphis och uppföljaren Back in Memphis. Sessionen resulterade också i fyra framgångsrika singlar – "In the Ghetto", "Suspicious Minds", "Don't Cry Daddy" och "Kentucky Rain" (placeringarna #3, #1, #6 och #16 på Billboards singellista). Inspelningarna var de sista som gav Elvis en serie av topp 10-hitlåtar. De resterande låtarna från sessionen släpptes på andra album under de följande åren.
När låtarna till det första albumet skulle väljas ut var det Chips Moman som gjorde urvalet. Han valde tolv låtar som han ansåg vara de mest samtida inspelningarna. "Suspicious Minds", "Kentucky Rain" och "Don't Cry Daddy" sparades dock till singelutgivning framöver. En av de låtar som Moman hade tagit med var "Mama Liked the Roses", som han, i likhet med "Suspicious Minds", ägde rättigheterna till. Men till följd av bråket om upphovsrättigheter togs den bort från albumet och ersattes med "Power of My Love".
From Elvis in Memphis är i hög grad ett comebackalbum, där Elvis återigen försökte skapa musik som väckte intresse. Albumet, liksom singeln "In the Ghetto", släpptes till goda recensioner och båda belönades med guldskivor.
Komposition, stil och texter miniatyr|stående=1.1|Elvis Presley (höger) och hans manager överste Tom Parker vid filminspelningen av Change of Habit, någon månad efter inspelningarna på American Sound.
"Long Black Limousine", skriven av Vern Stovall och Bobby George, inledde inspelningarna på American Sound Studio måndagen den 13 januari 1969. Vern Stovalls egen version var den första som släpptes följt av en inspelning av Gordon Terry och därefter av flera andra countrysångare. I sin ursprungliga form var det en ren countryballad, och ingen av versionerna blev någon större framgång på listorna. År 1968 gav den afroamerikanske pop- och soulsångaren O. C. Smith ut en kraftigt omgjord version, där han sänkte tempot och ändrade ackordstrukturen. Det var den versionen som Elvis baserade sin egen tolkning på.
Låtens text är en melodramatisk berättelse om en kvinna som lämnar småstaden för storstaden i jakt på framgång, med löftet att en dag återvända rik i en fin bil – men som uppfyller sin dröm på ett tragiskt sätt genom att återvända hem i en "lång svart limousin" till sin egen begravning. Låten har tolkats som profetisk i relation till Elvis egen begravning åtta år senare.
Elvis omvandlade countryballaden till en soulbetonad version, sjungen med stark inlevelse, medveten om att han hade fått chansen att återta något av sin tidigare position. Inspelningen har av flera bedömare beskrivits som en av Elvis mest känslomässigt laddade, med en intensitet och en känsla av förlust och förtvivlan som har jämförts med "It Hurts Me" och "If I Can Dream".
Vid inspelningen lämnade producenten Chips Moman åtta takter i mitten öppna för att senare fyllas med blås- och sångpålägg. I slutet av den nionde tagningen, när musiken tonar ut, utbrister Elvis i skratt. Tagningen valdes ändå till master, men misstaget rättades till genom ett nytt sångpålägg som gjordes tidigt på morgonen den 22 januari.