miniatyr|SLS:s byggnad i Kronohagen. Svenska litteratursällskapet i Finland r.f. (SLS, ofta kallat Svenska litteratursällskapet) är ett vetenskapligt samfund för finlandssvensk litteratur, kultur och forskning. Det grundades 1885 till minne av Johan Ludvig Runeberg.
Bakgrund Enligt stadgarna skall sällskapet främst verka för att bevara, forska i och förmedla det svenska kulturarvet i Finland, att främja forskning rörande det svenska språket och litteraturen i Finland, samt genom pris och stipendier understöda den finlandssvenska litteraturen.
Svenska litteratursällskapets verksamhetsformer är arkivverksamhet, forskning och forskningsfinansiering, förlagsverksamhet, förmögenhetsförvaltning samt utdelning av priser, stipendier och understöd.
Sällskapets arkiv består av fyra specialarkiv och ett folkmusikinstitut (Finlands svenska folkmusikinstitut), vilka verkar i Helsingfors och Vasa. En del av sällskapets arkiv utgörs även av ett vetenskapligt specialbibliotek med många värdefulla samlingar. Arkiven arbetar för att samla in och bevara material om den svenska befolkningens kultur och historia i Finland.
Sällskapets förlagsverksamhet är den största inom humaniora och samhällsvetenskaper på svenska i Finland och ger ut tidskrifterna Källan och Historiska och litteraturhistoriska studier. Förlagsverksamheten omfattar omkring 15 titlar per år. I sällskapets publikationsserie fanns 2019 över 800 titlar. Utgivningen av böcker är främst vetenskaplig och facklitterär, och fritt tillgänglig digitalt. I utgivningen ingår även kommenterade källutgåvor och historiska verk, och sällskapet är en av de ledande utgivarna av textkritiska utgåvor i Norden.
Sällskapet utdelar årligen ett stort antal pris och stipendier, i synnerhet vid sällskapets årshögtid, som äger rum på Runebergsdagen den 5 februari. Sedan 1971 är Tollanderska priset sällskapets stora pris. Sällskapet ordnar vetenskapliga seminarier och populärvetenskapliga evenemang, till exempel koordineras den finlandssvenska avdelningen Bokbyn vid Helsingfors bokmässa och det finlandssvenska programmet på bokmässan i Göteborg av sällskapets personal.
Svenska litteratursällskapet är en av de stora förvaltarna av allmännyttiga medel i Finland. Medlen har i huvudsak erhållits genom privata donationer. Sällskapet äger och förvaltar omkring 600 fonder, varav en är Svenska kulturfonden. Svenska kulturfonden grundades 1908 av Svenska folkpartiet och donerades till Svenska litteratursällskapet. Avkastningen handhas och delas ut via Svenska kulturfondens egna förtroendeorgan.
Sällskapet har genom donationer erhållit herrgårdarna Storsarvlax i Pernå, Stensböle i Borgå och Strömma i Bjärnå samt Diktarhemmet i Borgå och författargården Abrams i Vörå.
Historik Bakgrund och bildande miniatyr|C. G. Estlander (1834–1910), professor i estetik och modern litteratur vid Helsingfors universitet 187–1898, var en av de grundande medlemmarna av Svenska litteratursällskapet och dess första ordförande. Han var samhälleligt engagerad och verksam i flera andra samfund och föreningar såsom Finska konstföreningen. I sin ungdom hade han en fennomansk utblick, men blev mera svenskvänlig med tiden. Han såg det svenska språket och samhörigheten med Sverige som en förutsättning för att det finländska samhället skulle bevara en västerländsk kultur och rättstradition. Grundandet av Svenska litteratursällskapet i Finland var ett led i en språkligt nationell och liberal rörelse. Sällskapet grundades 1885 i Helsingfors på initiativ av Carl Gustaf Estlander, Axel Olof Freudenthal och Axel Lille. Antalet pådrivare var dock betydligt större, särskilt Ernst Lagus och Max af Schultén har utpekats som tidiga initiativtagare. Lagus representerade den svensksinnade studentungdomen å sin sida medan af Schultén tillhörde en äldre generation konstitutionella svekomaner. Bakgrunden till litteratursällskapets bildande låg i 1880-talets uppvaknande svenska opinion i Finland som i sig berodde på politiska och kulturella förändringar i det finländska samhället. Den politiska situationen i landet präglades av oro, samtidigt som det förelåg en fara för storkrig ute i Europa. Den finländska samhällseliten hade sedan länge drivit frågan om en ny kulturell identitet för Finland, en identitet som byggde på det finska språket och den finska kulturen. Vid Helsingfors universitet fanns sedan länge det antikvariska, folkloristiska, språkliga, historiska och geografiska intresset för det finska som Henrik Gabriel Porthan hade understött. Den akademiska ungdomen var på många sätt en pådrivande faktor i denna utveckling, och universitetet i Helsingfors var en central skådeplats för språkpolitiken. miniatyr|Axel Olof Freudenthal (1836–1911), var professor i svenska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet 1878–1904. Han var en av grundarna av Svenska litteratursällskapet, medlem av dess styrelse 1885–1908 och styrelsens vice ordförande 1885–1894. Freudenthal var svekoman och opponerade sig starkt mot tidens fennomani. Han förordade såsom August Sohlman ordet "finländare" som beteckning för både svenskspråkiga och finskspråkiga i Finland.
Grundläggningen av ett svenskt litteratursällskap 1885 kan med rätta ses som ett led i mobiliseringen av de svenskspråkiga i Finland. Estlander ville vid förverkligandet av projektet inkludera en så bred bas som möjligt. Denna syn stöds av att ivriga svenskhetsförkämpar ingick bland de sjutton undertecknarna. Bland dessa märks förutom lantdagsmännen Viktor Öhberg och Viktor Magnus von Born även Fredrik Elfving, sedermera professor i botanik. Alla dessa kan karakteriseras som radikala svenskhetsmän vars syn på språkfrågor inte delades av Estlander själv. Den som står i största kontrast mot Estlander var Freudenthal. Estlander och Freudenthal har ofta beskrivits som företrädare för två olika samhällsstrategier för de svenskspråkiga i Finland. Estlander anses vara kultursvenskhetens främsta förespråkare, medan Freudenthal stod för den så kallade bygdesvenskheten. Utmärkande för bygdesvenskheten var tanken att en allians mellan det finlandssvenska borgerskapet och bondebefolkningen var nödvändig. Kultursvenskheten å sin sida sökte föra en rikspolitik utan större fokusering på att överbrygga samhällsklyftor inom det svenska Finland. Estlander hade en mera kosmopolitisk utblick på samhället än Freudenthal och var mera isolerad i förhållande till den svenska befolkningens helhetsvillkor. Hans kulturella ambitioner riktade sig huvudsakligen mot att bibehålla en svensk bildad klass i Finland. Men det var denna bildade klass som skulle vidmakthålla den svenska allmogens villkor, enligt Estlander. Estlanders framträdande roll i litteratursällskapet var självfallen då han var en av de mest auktoritativa gestalter bland de svensksinnade i Finland under hans samtid. Freudenthal övertog däremot retroaktivt denna roll för en stor del av den finlandssvenska samlingsrörelsen under 1900-talets första decennier.
miniatyr|J. L. Runeberg och Z. Topelius, två av Finlands mest kända 1800-talsförfattare. Runeberg utsågs till SLS beskyddare en tid efter sin död, medan Topelius uttryckte sina reservationer efter sällskapets grundande.
SLS tog på många sätt intryck av Finska litteratursällskapet (Suomen kirjallisuuden Seura, SKS). SKS, grundat 1831, spelade en väsentlig roll i dåtidens akademiska liv och hade ett nätverk av medlemmar över hela landet. Några av SLS grundande medlemmar var sedan långtida medlemmar i SKS. Liksom SKS byggdes det svenska litteratursällskapet upp som ett medborgarsamfund med bred folklig förankring. Detta drag lever i dag kvar främst i form av för alla medlemmar öppna årsmöten. Föreningarnas roll i storfurstendömet Finland var speciell, då dylika samfund i Ryssland fungerade mera som styrorgan för undersåtarnas samhälleliga aktiviteter. I Finland fanns det sedan länge en strävan att fylla föreningarna med ett konkret innehåll för medborgarpåverkan nerifrån. miniatyr|Avtäckningen av Runebergsstatyn i Esplanadparken den 6 maj 1885, J. L. Runebergs dödsdag. SLS höll sitt konstituerande möte nästa dag, den 7 maj. Svenska litteratursällskapets första sammankomst var ett medborgarmöte den 5 februari 1885 på Societetshuset (idag Helsingfors stadshus). Vid mötet utsågs Estlander enhälligt till uppgiften att leda förhandlingarna av de 120 församlade männen och kvinnorna på plats. Uppbådet av folk hade arrangerats genom anmälningslistor som spridits i Helsingfors och i andra städer runtom i landet. Datumet valdes eftersom det var Johan Ludvig Runebergs födelsedag. Stiftarna ville nämligen från början, enligt Freudenthal, "antyda företagets fosterländska riktning." Till sällskapets benämning fogades meningen "stiftat till åminnelse av Joh. Ludv. Runeberg". Runeberg, som hade dött 1877, åtnjöt hög status tack vare hans fosterländska diktverk, såsom Fänriks Ståls sägner. Runeberg hade diktat på svenska men hans verk översattes även till finska. Valet av Runeberg som samfundets beskyddare var inte okontroversiellt. Det kritiserades i den finsksinnade tidningspressen för att lägga beslag på "gemensamhetsskalden" för det svenska. Även tongivande svenska författare som Zacharias Topelius var till en början kritiska till litteratursällskapets grundande.
Samfundet tog även vissa intryck från Svenska Akademien, däribland systemet med numrerade stolar för styrelseledamöter. Styrelsen utgjordes dock av ett mindre antal ledamöter, 12 stycken. Den första styrelsen som utsågs bestod av:
Stol 1: Carl Gustaf Estlander (1885–1910) Stol 2: Axel Olof Freudenthal (1885–1908) Stol 3: Jakob Johan Wilhelm Lagus (1885–1891) Stol 4: Magnus Gottfrid Schybergson (1885–1923) Stol 5: Fridolf Vladimir Gustafsson (1885–1899) Stol 6: Johan Gustaf Frosterus (1885–1893) Stol 7: Reinhold Theodor Hausen (1885–1917) Stol 8: Per Kasten Samuel Antell (1885–1889) Stol 9: Carl Synnerberg (1885–1899) Stol 10: Gustav Elis Lagerblad (1885–1917) Stol 11: Robert Alfred Renvall (1885–1892) Stol 12: Fredrik Emil Wolmar Elfving (1885–1903) Styrelseledamöter och funktionärer erhöll länge ingen lön för sitt arbete inom litteratursällskapet, och därav rekryterades dessa medlemmar ur den ledande akademikerkåren från Helsingfors universitet, med professorstjänst eller annan anställning. Detta blev ett traditionellt och seglivat förhållande långt in på 1900-talet. Den representativa fördelningen av övriga styrelsemedlemmar är belysande för grundtankarna bakom litteratursällskapets grundande. Det första valet ska ha utfallit enligt ett förslag av Estlander. Förankringen i universitetsvärlden var stark. Förutom ordföranden och vice ordföranden ingick ytterligare tre professorer i humanistiska ämnen. Dessa var Gustafsson, Schybergson och Lagus. Botanikern Elfving fick en stol och pedagogerna Frosterus samt Synnerberg, skolstyrelsens överinspektörer, fick även poster i styrelsen. Arkiv- och biblioteksväsendet representerades slutligen av statsarkivarien Hausen och Renvall från universitetsbiblioteket.
Arbetet var ett ideellt hedersuppdrag och förutsatte att ledamöterna hade fasta tjänster med inkomster. Medlemmarna var helt enkelt sådana som kunde leva på sina universitetslöner. Förankringen till universitet var och har hållits stark genom åren, vilket även märks av att litteratursällskapets ordinarie sammankomster infaller med universitetets läsår, från september till maj.
Organisationens historia Litteratursällskapets första program utformade en association som dels bar drag av medborgerlig organisation, dels av en vetenskaplig akademi. Syftesformuleringen i §1 av SLS första stadgar av den 11 juni 1885 lydde enligt följande: "§1 Sällskapet har till uppgift