Desmond Mpilo Tutu (afrikanskt namn: Mpilo), född 7 oktober 1931 i Klerksdorp, Nordvästprovinsen (i dåvarande Transvaal), död 26 december 2021 i Kapstaden, var en sydafrikansk kyrkoledare som var ärkebiskop 1986–1996. Tutu var, näst efter Nelson Mandela, det svarta Sydafrikas mest framstående ledare. Han var en känd motståndare till apartheid och en icke-våldsförespråkare. Han var anglikanska kyrkans förste svarte ärkebiskop, nobelpristagare (Nobels fredspris 1984), samt ordförande i den sydafrikanska sanningskommissionen. Tutu blev, från 1978, utsedd till hedersdoktor vid många universitet.Desmond Tutu – Curriculum Vitae NobelPrize.org. Läst 26 december 2021.
Tidigare år Desmond Mpilo Tutu föddes i Klerksdorp, Transvaal, den 7 oktober 1931, av Zacheriah Zililo Tutu och hans fru Aletta.Allen 2008, s. 20, 30 Tutus familj flyttade till Johannesburg när han var 12 år, fadern var lärare och modern städare och kokerska på en skola för blinda. Under sina första år blev Tutu svårt sjuk i polio, vilket skulle påverka hans hälsa senare i livet.Allen 2008, s. 30
Hans uppväxt genomsyrades av kyrkans liv, bl.a. av munkarna från Community of the Resurrection och speciellt Trevor Huddleston som var hans lärare och senare mentor. Tutu var duktig i skolan och studerade efter grundskolan till lärare. Efter valet 1948, då man började klassificera alla sydafrikaner efter etniskt ursprung och förbjuda äktenskap mellan raserna, drev också chefsideologen Hendrik Verwoerd igenom en kortare skolgång för den svarta befolkningen, kallad bantuutbildningen.Allen 2008, s. 76 Tutu, som inte ville ”samverka till ett sådant nedrigt projekt”, började istället läsa teologi i Rosettenville, Johannesburg, och ordinerades som en anglikansk präst av sin mentor Huddleston 1960.Allen 2008, s. 78 Han verkade som församlingspräst i några år innan han började studera teologi på King's College i London. Där tog han sin magisterexamen och paret Tutu stannade där i fyra år.
Därefter flyttade paret tillbaka till Sydafrika, till Alice i Östra Kapprovinsen där Desmond blev bibellärare på Federal Theological Seminary. Han undervisade i dogmatik, Gamla testamentet och grekiska och blev en förebild för många studenter eftersom de flesta av lärarna var européer eller amerikaner.Allen 2008, s. 124
TEF 1972 blev Tutu Afrikasekreterare i London på Theological Education Fund (TEF), vilket innebar att han skulle bedöma och föra fram rekommendationer om TEF-bidrag för teologiska utbildningsinstitutioner och studenter i hela Afrika söder om Sahara.Allen 2008, s. 145 Han fick därför se hur det gick för många afrikanska länder ett årtionde efter att avkoloniseringen av Afrika inletts. Han gjorde fyrtioåtta besök i tjugofem länder under sina tre år på posten. Genom sina resor fick han se utmaningarna i processen med att skapa nationell identitet, att utveckla ländernas ekonomier och att ena olika folkgrupper som förts samman i nationsgränser som de europeiska statsmakterna tvingat fram.
1972 reste Tutu till Zaire där överste Joseph-Désiré Mobutu hade tagit makten och med västvärldens stöd skapat en enpartistat och propagerat för en inhemsk afrikansk kultur. Två år senare kommer han samtidigt som den stora boxningsmatchen mellan Muhammad Ali och George Foreman som Don King kallade för The Rumble in the Jungle. Han tyckte den protestantiska kyrkan agerade passivt, den ”tycks ha förlorat all känsla för sin profetiska kallelse”.Allen 2008, s. 149
Det andra land Tutu besökte var Nigeria, Afrikas jätte. Efter självständigheten 1960 betraktades Nigeria som det största hoppet för en postkolonial framgång med en stark ekonomi och välskötta offentliga finanser. Men efter regionala motsättningar, inbördeskrig och militärregim av general Yakubu Gowon var Tutus slutsatser blandade. ”Nigeria är ju egentligen inte en nation utan flera, och utgör ett strålande exempel på hur Afrika våldtogs av kolonisatörer som tvingade fram en styckning av kontinenten på grund av sin glupande girighet.”Allen 2008, s. 151
De svåra sociala förhållandena väckte reflektioner om hur prästutbildningarna verkligen svarade mot Afrikas behov. När han besökt Nairobis värsta slumområden frågade han sig:
1975 blev Tutu som första svarta präst vald till domprost i Johannesburg. Knappt ett år senare blev han vald till biskop i Soweto.Allen 2008, s. 164, 177
SACC Tutu blev verkställande ledare för South African Council of Churches (SACC) 1978, vilket var en ekumenisk organisation för olika kyrkliga samfund.Allen 2008, s. 195 Det var i Sydafrikas integrerade kyrkor, som de anglikanska, kongregationalistiska, metodistiska och presbyterianska, som svarta och vita kunde diskutera landets framtid. Ändå var de vita i samfundens beslutsorgan proportionerligt mycket större till antalet än antal vita medlemmar i kyrkorna. Däremot var SACC mer representativt än både kyrkorna och parlamentet. SACC hade mellan 12 och 15 miljoner anhängare, medan parlamentet bara företrädde 4 miljoner vita i en befolkning på 25 miljoner.Allen 2008, s. 197 Tutu ersatte John Rees som hade förvandlat SACC från en organisation med sex anställda till en med 70 anställda. När Tutu började satte han sin prägel på SACC genom att införa dagliga obligatoriska bönestunder för personalen, regelbundna bibelstudier, mässa varje månad samt tysta retreater. Tutu ville visa att SACC inte var en sekulär sammanslutning.
På SACC utvecklade han en ledarstil som han skulle fortsätta att använda sig av under resten av sin livsgärning. Han utsåg en erfaren ledningsgrupp som klarade av att ta initiativ och han delegerade många av de enskilda arbetsuppgifterna till denna grupp, utom sådant som att författa predikningar och tal och skriva de viktigaste breven.
En av de mest kontroversiella frågorna som kyrkorna hade att ta ställning till var om en väpnad kamp av befrielserörelserna var berättigad. Tutus inställning till våld låg i linje med SACC:s hållning, där man kombinerade förståelsen för de skäl som fanns för att ta till vapen med ett konsekvent fördömande av allt våld, vilken sida det än kom från, och en uppmaning till de unga vita män som stod i beredskap att värvas till det militära att de skulle fundera på att vapenvägra.Allen 2008, s. 201 Det verktyg Tutu kom att fastna för i den fredliga kampen mot apartheid var ekonomiska påtryckningar i form av sanktioner och uteblivna investeringar. Sydafrika var Afrikas kraftcentrum när det gällde gruvindustrin, och industrin över huvud taget, och landet var beroende av internationell handel och investeringar. År 1978 investerade utländskt kapital till ett värde av över 26 miljarder dollar i landet. Av detta kapital kom 40 procent från Storbritannien, 20 procent från USA, 10 från Västtyskland. Det var förbjudet i antiterrorlagen att uppmana till något som ”inverkade menligt på någon industri eller något företag […]”. Istället vädjade Tutu både i utlandet och i Sydafrika om ”politiska, diplomatiska och särskilt ekonomiska påtryckningar gentemot Sydafrika”, påpekade att antiterrorlagarna förespråkade ett minimistraff på minst fem års fängelse för ekonomisk sabotage och överlät åt åhörarna att själva dra slutsatserna.Allen 2008, s. 205 Frågan om sanktioner ledde till flest meningsskiljaktigheter och till djup splittring, både i kyrkorna och i andra apartheidfientliga organisationer som höll sig till lagen och hade stöd bland vita. Nästan utan undantag stödde de svarta sanktionerna medan de vita motsade sig dem.Allen 2008, s. 336
Nobels fredspris En av den norska Nobelkommitténs medlemmar, Egil Aarvik fick två nomineringar till fredspriset gällande Tutu under 1984. Den första kom från Einar Lunde, en norsk tv-journalist i Sydafrika som besökte Vaaltriangeln, där mycket av våldet ägde rum. Han intervjuade bland annat en äldre kvinna som sett polisen döda barn och när Lunde kom tillbaka till Norge för att redigera materialet började han gråta. Eftersom han hade gått i skolan tillsammans med Aarviks söner, ringde han Aarvik och föreslog att SACC skulle få priset. Den andra var Gunnar Lislerud, en norsk biskop som varit missionär i Sydafrika. Sydafrika var på gränsen till inbördeskrig och SACC var en av mycket få antiapartheidorganisationer som inte hade bannlysts av regeringen, och ett fredspris skulle göra det svårt för regeringen att ingripa mot Tutu och SACC, tyckte Lislerud.Allen 2008, s. 245
Paret Tutu var i New York när priset kungjordes och motiveringen var att Tutu var ”en samlande ledargestalt i kampen för att lösa Sydafrikas apartheidproblem med fredliga medel.” Både P.W. Botha och hans utrikesminister R.F. (Pik) Botha svarade med ”ingen kommentar”. Under presentationen i universitetsaulan i Oslo blev lokalen bombhotad. Kungen viftade undan det hela men polisen utrymde salen. Efter 80 minuter återupptogs ceremonin men då var orkestern försvunnen. Då bad Tutu att alla sydafrikaner skulle gå upp på scenen och sjunga ”Nkosi Sikelel' iAfrika”, som senare blev Sydafrikas nationalsång.
Biskop och ärkebiskop I februari 1985 installerades han som biskop i Johannesburgs stift.Allen 2008, s. 256 Han bjöd in präster, lekmän och utomstående experter till stiftets sammanträden för att veta mer om vad som hände i de svarta förstäderna. Tutu blev ombedd att tala vid många begravningar under denna tid och eftersom begravningarna var de enda möjligheter svarta sydafrikaner hade att ge uttryck för sina politiska ambitioner lockade de tusentals unga. Det blev en ond cirkel eftersom begravningarna ofta ledde till att det blev sammandrabbningar mellan polis och stenkastande ungdomar, vilket ledde till fler dödsfall och begravningar.
1987 valdes Tutu till ärkebiskop i Kapstaden, vilket fick stor uppståndelse i media eftersom den anglikanska kyrkan fortfarande betraktades som det engelska etablissemangets kyrka.Allen 2008, s. 308, 313 Hans dagsschema kunde börja med enskild bön klockan 4 på morgonen och klockan 5 en halvtimmes rask promenad. Efter en dusch gick han vid sex ner till sitt tjänsterum för andlig läsning och arbete. Halv åtta gick han till kapellet och höll morgonbön med prästerna. Halv nio åt han frukost med sin fru Leah, ofta ett glas apelsinjuice. Därefter hade han halvtimmeslånga möten under förmiddagen för att klockan ett ha enskild bön i kapellet. Sedan åt han lunch och sov middag en timme. Mötena började igen klockan tre och mot slutet av eftermiddagen bad han aftonbön i kapellet tillsammans med prästerna. Klockan sju åt han middag och tittade på kvällsnyheterna och lade sig ofta vid 9-tiden och somnade efter att ha bett completorium.Allen 2008, s. 320
Vägen till frihet Tutu kom att ingå i en grupp kyrkledare som ofta kallades in för att medla i konflikter på gatorna. Några av gruppens övriga medlemmar var Allan Boesak, ledare för Dutch Reformed Mission Church och Stephen Naidoo, katolsk ärkebiskop. De tre utgjorde ett starkt team, Boesak var politisk intelligent, Naidoo var en duktig förhandlare och Tutu en mycket duktig talare som först tände och samlade folkmassorna och sedan hjälpte dem att kanalisera sin vrede i kreativ, fredlig handling.Allen 2008, s. 330