Kurdistans arbetarparti (kurdiska: Partiya Karkerên Kurdistanê), (turkiska: Kürdistan İşçi Partisi), vanligen omnämnt med sin kurdiska förkortning PKK (Partiya Karkerên Kurdistanê), är en kurdisk organisation i Turkiet som är terroristklassad av Turkiet, Sverige, EU, Nato och USA. Europeiska unionens domstol hade dock i efterhand upphävt EU:s klassning för de år domstolen har granskat, då den fann att beslutet saknade giltigt underlag. Trots EU:s terroristklassificering av PKK, rådde det en diskrepans inom unionen gällande terroristklassificeringen av PKK. Bland annat dömde Belgiens kassationsdomstol att PKK ej bör ha klassificerats som en terroristorganisation.
PKK grundades 1978 och var sedan 1984 den ena parten i ett inbördeskrig mot den turkiska staten som varit olika intensivt under olika perioder och där båda parter har gjort sig skyldiga till angrepp mot civila och andra brott mot mänskliga rättigheter.
Striden gällde mänskliga rättigheter och självstyre för den kurdiska folkgruppen i Turkiet. Kurderna utgör 10–25% av befolkningen och har sedan det moderna Turkiet grundades 1923 utsatts för statlig repression.
PKK:s ideologi var ursprungligen en blandning av revolutionär socialism och kurdisk nationalism och syftade till att grunda en oberoende, marxist–leninistisk stat i området som skulle komma att kallas Kurdistan. Senare övergav man både marxism-leninismen och målet att bilda en egen stat, och arbetade i stället för kurdernas rättighet inom Turkiet. Organisationen hade sedan det grundades letts av Abdullah Öcalan. Sedan 1999 sitter Öcalan fängslad i Turkiet och partiet leddes (2021) i praktiken av Murat Karayilan.
PKK:s väpnade gren kallades fram till 2000 People's Liberation Army of Kurdistan (ARGK) och bytte då namn till Folkets försvarsstyrka (HPG) Namnet PKK används dock oftast både för partiet och dess militära gren.Terrorist Organization Profile – START – National Consortium for the Study of Terrorism and Responses to Terrorism . Läst 21 juni 2021
Vid en presskonferens med det prokurdiska partiet DEM den 27 februari 2025 framfördes ett meddelande där den fängslade Abdullah Öcalan uppmanade PKK:s ledning att upplösa PKK och lägga ner sina vapen. Två dagar senare utropade PKK vapenvila med Turkiet. Den 12 maj 2025 uppges det att PKK har upplösts.. I september 2026 var organisationen dock fortfarande aktiv i förhandlingar med den turkiska staten och deklarerade att man inte tänkte lämna ifrån sig vapnen förrän Öcalan var frisläppt.
Historik
Partiets bakgrund och första tid PKK växte fram som en del av den revolutionära vänsterrörelsen bland studenter i Ankara efter militärkuppen i Turkiet 1971.
Under det tidiga 1970-talet bestod organisationens kärna främst av studenter ledda av Abdullah Öcalan. Ett möte på ett café inte långt från Diyarbakir 25 november 1978 anses vara det datum då organisationen bildades formellt. Bland grundarna fanns förutom Öcalan även den kvinnliga aktivisten Sakine Cansiz.
1970-talets senare del präglades av mycket politiskt våld mellan höger- och vänstergrupper och mellan vänstergrupper och staten. PKK försökte 1979 mörda den kurdiske storjordägaren Mehmet Celal Bucak, som också hade en hög ställning inom det konservativa Rättvisepartiet, med motiveringen att han skulle ha utnyttjat bönderna och samarbetat med den turkiska staten. Turkiska regeringskällor anger att PKK i början av 1980-talet hade mördat ungefär 240 personer vid konflikter med rivaliserande grupper och inom partiet, attacker mot regeringstjänstemän och raider mot byar på den kurdiska landsbygden där man utövade våld mot stammedlemmarnas fruar och barn.
Efter den turkiska statskuppen 1980 började staten använda hårdare metoder mot PKK. Många medlemmar, däribland Sakine Cansiz, dömdes till långa fängelsestraff i Diyarkarirs fängelse där 34 fångar dog av tortyr mellan 1981 och 1989 och hundratals fick bestående skador. PKK svarade med att den 10 november 1980 genomföra ett bombdåd mot det turkiska konsulatet i Strasbourg, tillsammans med den armeniska radikalistgruppen ASALA. Ingen skadades, men en talesman för grupperna presenterade dådet som början på ett "fruktbart samarbete".
Väpnat uppror från 1984 Med början under 1984 förändrades PKK gradvis till att bli en paramilitär organisation som vände sig direkt mot den turkiska staten. Enligt PKK-medlemmar berodde den nya inriktningen till stor del på den hårda behandlingen av politiska fångar i Diyarbakirs fängelse.
Den 15 augusti 1984 attackerade PKK två turkiska gendarmeriposteringar nära gränsen till Irak och Syrien. Två gendarmer dödades och ytterligare personer skadades. Detta var inledningen till ett inbördeskrig mellan PKK och Turkiets armé. PKK attackerade både civila och militära mål och den turkiska armén genomförde massiva operationer som inte bara vände sig mot PKK utan mot civila kurdiska aktivister och journalister och mot den kurdiska civilbefolkningen. Båda sidor i konflikten har gjort sig skyldiga till massakrer av civila och andra brott mot mänskliga rättigheter.
PKK inrättade träningsläger i Syrien och baser i Qandilbergen i den kurdiska delen av Irak, och periodvis har kriget mellan PKK och Turkiet förts inne i Irak.
I mars 1993 och december 1995 utlyste PKK ensidigt vapenvila med det uttryckliga syftet att åstadkomma en politisk lösning på konflikten, men utan att regeringen accepterade att inleda förhandlingar. I båda fallen återupptogs striderna efter några månader.
Öcalan fängslas 1999 År 1999 greps Öcalan, rannsakades och dömdes till döden, ett straff som senare omvandlades till livstids fängelse som en del av Turkiets strävan efter medlemskap i EU.". The new Courier n°1. Han sitter fortfarande (2026) fängslad på fängelseön Imrali i Marmarasjön. Efter att han fängslats utbröt våldsamma protester.
Efter att Öcalan fängslats följde en period av splittring och osäkerhet inom PKK, och flera ledande personer lämnade partiet. Öcalan kvarstod som den högste ledaren men ledningen för den löpande verksamheten övertogs av Murat Karayilan. 2002 ändrades organisationens namn till KADEK och 2003 till Kongra-Gel, 2005 återtog man det tidigare namnet PKK. 2008 inrättades ett kollektivt ledarskap bestående av Karayilan, Cemil Bayik och Fehman Husseyin.
Vapenvila och fredsförhandlingar Efter att han fängslats deklarerade Öcalan att han övergav idén om väpnad kamp och PKK utlyste en ny vapenvila som varade fram till 2003 eller 2004.Sedan återupptog PKK den väpnade kampen, men på en betydligt lägre nivå än under 1990-talet.
Hemliga fredsförhandlingar mellan PKK-ledare och turkiska myndigheter påbörjades 2009 men avbröts 2011.
I mars 2013 utlyste Öcalan vapenvila efter förhandlingar med Recep Tayyip Erdoğans regering. Förhandlingarna bröt samman och striderna återupptogs i juli samma år.
Syrienkriget och krig inne Turkiets kurdiska städer Under senare delen av 2014 belägrades staden Kobanê i den kurdiska delen av Syrien av Islamiska staten, vilket ledde till att stora delar av staden förstördes och att omkring 200 000 människor flydde till Suruç på andra sidan gränsen mot Turkiet. 1500 kurder från Turkiet gick över gränsen till Syrien för att stödja PKK:s syrisk-kurdiska motsvarighet YPG i kampen mot IS. Turkisk militär stängde gränsen och hindrade ytterligare turkiska kurder att gå in i Syrien. Detta, och anklagelser om att Turkiet genom att vägra stödja Kobane i stället hjälpte IS, utlöste massiva och delvis våldsamma protester bland kurder i Turkiet och Europa. MInst 40 personer dödades vid dessa oroligheter. PKK hade inledningsvis stött och uppmuntrat protesterna men efter några dagar upphörde våldsamheterna efter att Öcalan uppmanat till detta.
I december 2015 utlyste Turkiet 24 timmars utegångsförbud i ett antal distrikt och städer i sydöstra Turkiet och påbörjade militära operationer inne i städerna, något som Amnesty International betecknade som "kollektiv bestraffning". Under flera månader pågick gatustrider mellan den turkiska armén och PKK tillsammans med "civilförsvarsenheterna" YPS, med gatubarrikader, sönderbombade byggnader och hundratals döda, varav många civila. Hela stadsdelar jämnades med marken och uppskattningsvis 300 000 människor tvingades lämna sina hem. Turkiska staten och PKK skyller ömsesidigt på varandra för våldet och förödelsen.
Tiden efter kuppförsöket i Turkiet 2016 Efter det misslyckade kuppförsöket mot president Erdogan i juli 2016 har regeringen gripit tusentals oppositionella kurder med anklagelser om samarbete med PKK, vilket definieras som terrorism. Erdogan har också hävdat att PKK samarbetar med Gülenrörelsen som beskylls för att ligga bakom kuppförsöket.
I maj 2019 inledde Turkiet en stor offensiv mot PKK:s baser i Irak och "oskadliggjorde" enligt egen uppgift 43 PKK-medlemmar.
Vid en presskonferens med det prokurdiska partiet DEM den 27 februari 2025 framfördes ett meddelande där den fängslade Abdullah Öcalan uppmanade PKK:s ledning att upplösa PKK och lägga ner sina vapen. Två dagar senare utropade PKK vapenvila med Turkiet.
Den 12 maj 2025 uppges det att PKK har upplösts I september 2026 var organisationen dock fortfarande aktiv i förhandlingar med den turkiska staten och deklarerade att man inte tänkte lämna ifrån sig vapnen förrän Öcalan var frisläppt.
Mål, strategi och partisyn PKK:s ideologi var ursprungligen en blandning av revolutionär socialism och kurdisk nationalism och syftade till att grunda en oberoende, marxist–leninistisk stat i området som skulle komma att kallas Kurdistan. Gruppen fokuserade tidigt på den stora kurdiska befolkningen i sydöstra Anatolien.
Kurdisk nationalism I sitt grundningsmanifest från 1978 deklarerade PKK målet att etablera en oberoende kurdisk stat.
På en extraordinär partikongress 2000 ändrades organisationens uttalade mål från nationell frigörelse till upprättandet av en demokratisk republik i Turkiet, vilket innebar att man formellt övergav strävandena efter en enad oberoende kurdisk stat.
Feminism PKK såg redan från början kvinnors frigörelse som en central fråga, och under 1980- och 1990-talen blev frågan om jämställdhet mellan könen central i Öcalans ideologiska arbete.
Kvinnorörelsen inom PKK organiserades av bland andra Sakine Cansiz. År 1993 bestod uppskattningsvis en tredjedel av PKK:s väpnade styrkor av kvinnor. Det fanns dock oenighet inom organisationens huvudsakligen manliga ledarskap om vilken roll kvinnorna skulle ha, och kvinnor hänvisades ofta till politisk verksamhet i städerna i stället för att ingå i gerillan. Den militära organisationen präglades också till stor del av traditionella "feodala" och patriarkaliska föreställningar. Detta kritiserades av Öcalan, som 1997-1999 menade att partiets manliga ledare satt fast i gamla föreställningar.
Efter sitt fängslande 1999 utvecklade Öcalan sin syn på kvinnoförtrycket. 2008 skriver han om situationen i det samtida kurdiska samhället:
”Situationen för kvinnorna och barnen är katastrofal. De så kallade hedersmorden är ett uttryck för detta elände. Kvinnorna blir måltavlor för ett arkaiskt hedersbegrepp som reflekterar hela samhällets degenerering”
2013 publicerades Öcalans bok "Liberating life: Woman´s revolution" där han skriver om kvinnoförtryck ur ett historiskt perspektiv. Han menar att kvinnans förslavning under mannen var det första steget i klass-samhällets formering:
"Klass och könsförtryck utvecklas tillsammans, maskuliniteten har skapat det härskande könet, den härskande klassen och den härskande staten."
Från marxism-leninism till demokratisk konfederalism
När PKK grundades var partiet uttalat marxistiskt. Från mitten på 1980-talet tog Öcalan tydligt avstånd från den "reellt existerande socialism" som representerades av Sovjetunionen och argumenterade för en "ny socialism" som inte byggde på stark statsmakt utan tvärtom skulle innebära att staten skulle försvinna genom en underifrån kommande samhällsomvandling.