Akropolis, Aten

Akropolis är en akropol, en antik del av staden Aten beläget på en cirka 150 meter hög klippa i Plaka, Atens historiska centrum.

Akropolis är 350 meter lång till sin längsta kant, 156 meter högt och 170 meter brett, även om dess form är ojämn och irreguljär. Ursprungligen var delar av klippan över trettio meter höga och krönta av en ringmur, men klippans höjd har ökat med tiden på grund av konstant bebyggelse. Även den södra sidan är markerad av klippiga utbuktningar och branta sluttningar. Klippformationen är en heterogen blandning av sedimentära bergarter som utgörs av skiffer, sandsten, märgel och konglomerat. Akropolisklippan utmärker sig med en kuperad terräng. Akropolis utmärker sig med flera historiskt, arkeologiskt och arkitektoniskt viktiga byggnader som kan dateras tillbaka till 400-talet f.Kr. Platsen med dess monument utgör en temenos, en avgränsad landyta tillägnad en kult eller hjälte, där de största helgedomarna på Akropolis är tillägnade gudinnan Athena som var stadens skyddsgudinna.

Etymologi Ordet Akropolis härrör från grekiskans ἄκρον (akron; högsta punkt) och πόλις (polis; stad) vilket kan tolkas som "stadens högsta punkt". Konceptet av en "akropolis", det vill säga befästa kullar med tempel och administrativa byggnader, var inte unikt för Aten, utan flera andra antika grekiska stadsstater hade en "akropolis". På svenska brukar dessa dock kallas akropoler, medan det egentliga grekiska ordet "Akropolis" reserveras till akropolen i Aten, då den var den främsta av akropoler i både storlek och kulturell betydelse. (se Akropol).

Historia

Mykensk tid Atens Akropolis har använts av människor ända sedan den yngre stenåldern, ca 3000 f.Kr., vilket påvisas av arkeologiska fynd. Akropolis befästes av mykeerna ca år 1270 f.Kr. som lät resa en ringmur runt bergskrönet. Denna ringmur byggdes med en mykensk byggstil som kallas cyklopiskt murverk där man bygger med massiva irreguljära kalkstenar som är grovt monterade på varandra. Det finns även arkeologiska lämningar som tyder på att en megaron kan ha anlagts ungefär samtidigt som när ringmuren restes. De kvarlevande resterna från den mykenska perioden som kan ses än idag på Akropolis är delar av muren öster om Propyléerna. Senare, under den mykenska perioden, 1600–1000 f.Kr., fick klippan stor betydelse som ett av de centra som anlades runt om i det mykenska Grekland. Förutom att vara en befästning utgjorde Akropolis en kultplats. Efter det mykenska samhällets tillbakagång och antagna kollaps runt år 1190 f.Kr. upphörde all nybyggnation på Akropolis. Denna period kallas ibland för "Greklands mörka århundraden" eller "de mörka århundradena" (ett begrepp kritiserat av moderna historiker) på grund av otillräckligt källmaterial.

Arkaisk tid Inte mycket är känt om Akropolis utformning innan den arkaiska perioden. I mitten av 500-talet f.Kr. tog tyrannen (envåldshärskaren) Peisistratos (ca 607-527 f.Kr.) makten över Aten. Hans regeringstid som började 561 f.Kr. präglades av storskaliga tempelbyggen och en utveckling av handel och ekonomi som möjliggjordes av hans fredsinriktade utrikespolitik. Han instiftade dessutom de stora panateniska festspelen, även kallade Panathenaia. Tillgängligheten till Akropolis förbättrades genom byggandet av en stor ramp som var ämnad för stadens invånare och förenklade transporten av djur som offrades på diverse altare uppe på Akropolis.

Han uppförde även en entrébyggnad, en så kallad propylaea, samt ett tempel kallad "Förparthenon" som var beläget under det nuvarande Parthenon och sägs ha varit smyckad med reliefer av ormar.

Ett tempel uppfördes under arkaisk tid tillägnat gudinnan Athenas aspekt Athena Polias, stadens skyddsgudinna. Templet brukar kallas "Det gamla templet (till Athena Polias)", Arkhaios naos (grekiska för 'uråldrigt tempel'), eller "Dörpfeldtemplet" (efter arkeologen Wilhelm Dörpfeld som grävde ut templet 1885). Templet tros ha byggts till sin slutgiltiga form omkring 529–520 f.Kr., men arkeologiska fynd tyder på att det funnits tempel på samma plats sedan tidigare. Dessa arkeologiska fynd utgörs av stora stolphål från de massiva träkolonnerna som en gång burit upp takkonstruktionen av den antika tempelbyggnaden. Då det fortfarande är oklart hur många reinkarnationer av det gamla Athena Polias-templet som en gång stått på Akropolis, visar dessa stolphål att minst en föregångare en gång funnits på platsen. Den centrala kultbilden i det gamla templet ska ha varit en xoanon, en uråldrig olivträstaty avbildande Athena Polias som årligen under festivalen Panathenaia fick nya kläder av äkta textil. Utanför templet till Athena Polias stod ett altare placerat mot öst som utgjorde centrum för kulten kring Athena. Altaret användes främst under de Panatheneiska festspelen, då offerdjur skulle offras till gudinnan. Den panatheneiska processionen avslutades med att vävnaden, peplos, byttes på den heliga kultstatyn av Athena Polias som stod i det gamla Athenatemplet.

Utöver dessa monumentala byggnader uppförde Peisistratos flera små byggnader varav vissa tjänade funktionen som skattkammare. Dock finns det idag nästan inget bevarat av de tidiga templen. Arkeologiska fynd så som votivgåvor med inskriptioner visar att kulten kring gudinnan Athena har långa anor.

Efter den grekiska segern i slaget vid Marathon år 490 f.Kr. påbörjades konstruktionen av ett nytt monumentalt tempel på den plats där Parthenon sedan skulle komma att uppföras. Arkeologiskt material i form av ofärdiga kolonntrummor som sedan återanvändes i Akropolis mur tyder på att detta tempel inte hann färdigställas innan den persiska förstörelsen av Aten år 480 f.Kr. Det är därför omdiskuterat hur mycket av templet som stod kvar efter branden 480 f.Kr. i samband med plundringen. Parthenon byggdes upp igen mellan 447 och 438 f.Kr. Det gamla Athenatemplet, som också förstördes av perserna, återuppbyggdes inte och ingen ny byggnad uppfördes ovanför. Enligt historikern Gloria Ferrari stod det gamla Athenatemplets ruiner kvar som krigsmonument tillägnat minnet av persernas förstörelse samt atenarnas självgodhet. Andra menar att ruinerna förstördes under en brand 406 f.Kr. Arkeologen Henrik Gerding menar däremot att Erechtheion ersatte det gamla Athena Polias-templet som hade raserats, och att utrymmet som tidigare varit templet, söder om Erechtheion, som en utökad samlingsplats för den stadigt växande folksamlingen vid den panataneiska processionen.

Klassisk tid Innan det avgörande slaget vid Plataiai 479 f.Kr. sägs det att de grekiska allierade styrkorna ingick en ed, kallad eden vid Plataiai, där de bland annat kom överens om att inte återuppbygga de tempel och dylikt som bränts ner under persernas fälttåg förrän perserna hade blivit besegrade. De ruiner som stod kvar skulle bli monument för grekernas ståndaktighet och persernas barbari.

Det är dock omdebatterat huruvida denna ed faktiskt avlagts eftersom inga samtida källor nämner den, det närmsta exemplet vi kommer är Theopompos som kritiserar eden runt 300 f.Kr.

Ferrari menar genom att hänvisa till Lykurgos av Atens tal på Leokrates rättegång att atenarnas moral och pliktkänsla tyder inte bara på att en sådan ed ska ha avlagts utan även att atenarna stått fast vid den och på så vis inte återuppbyggt Athena Polias tempel. Då Lykurgos var samtida med kriget skulle ruinerna av Athena Polias tempel dessutom stått kvar vid den här tidpunkten argumenterar Ferrari, vilket i sin tur tyder på sanningshalten i Lykurgos ord – varför argumentera om något som hade kunnat motbevisas av att endast titta upp mot Akropolis?

Den atenske politikern Kallias ska ha förhandlat med den persiske storkonungen och dessa förhandlingar ska ha mynnat ut i ett fredsfördrag, den s.k. Kalliasfreden 449 f.Kr. Huruvida detta fördrag existerade eller inte är en tvistefråga. Fördraget nämns först av Isokrates ca 380 f.Kr., nästan hundra år efter att eden ska ha svurits.

Efter Kalliasfreden inleds ett storskaligt byggprogram av Perikles (ca 495–429 f.Kr.) som beordrade uppförandet av ett flertal byggnader. Den påföljande perioden, den knappt tjugoåriga fredstiden mellan Kalliasfreden och peloponnesiska krigets utbrott 431 f.Kr., kallas ibland för Atens guldålder, med vilken förknippas Perikles påkostade byggprojekt. Det var en tid av atensk dominans i den grekiska världen, och de stora arkitektoniska satsningarna finansierades delvis med hjälp av intäkter, och i vissa fall tribut under hot, från det Delisk-attiska sjöförbundet, en försvarsallians i vilken ingick många grekiska stadsstater, med Aten som dominerande aktör. Detta blev som mest tydligt då förbundets gemensamma kassa som befunnit sig på ön Delos efter 453 f.Kr. flyttas till Aten och i princip börjar fungera som statskassa.

Byggnader, skulpturer och skatter tillägnade gudarna sågs som gudarnas egendom även efter att de förstörts. Att föra bort dessa objekt från helgedomen ansågs vara helgerån. Detta ledde till att man återanvände så mycket av materialet från de gamla förstörda templen som man kunde, vilket bland annat kan ses i murarna. Det som inte gick att använda begravdes ceremoniellt inom Akropolis. Det var dock acceptabelt att ta ner de guldbesmyckade delarna och återanvända dem vid nödsituationer.

Parthenon uppfördes av arkitekterna Iktinos och Kallikrates mellan ca 447–438 f.Kr. och tolkas som en votivgåva till gudinnan Athena Parthenos (jungfrun). Parthenon cella inhyste en staty av Athena Parthenos, som var gjord i guld och elfenben, 9 meter hög. Framför henne stod statyer av Nike som var ytbehandlade med guld. Ifall det var ekonomiska problem, kunde man bryta av bitar och smälta ner guldet. Här ser man den nära relationen mellan ekonomi, religion och självförsörjande vilket var framträdande i grekisk kultur. Parthenon fungerade både som skattkammare och tempel tillägnat Athena Parthenos. Grekiska gudar hade ofta olika epitet, exempelvis Athena Parthenos eller Athena Polias (staden), som uppmärksammade olika aspekter av deras väsen och därför var det inget märkvärdigt att ha två olika Athena-tempel invid varandra. Parthenon är uppförd i dorisk ordning men har vissa ovanliga drag, exempelvis hade den åtta kolonner i kortsidorna istället för sex stycken vilket var normen. Dock indikerar de sjutton kolonnerna längs långsidorna att man bibehållit delar av den normativa formen. Parthenon byggdes på samma ställe som det ofullbordade förparthenon. En känd kvarleva från Parthenon-templet är frisen som ska ha varit 160 meter lång, men 128 meter är vad som kvarstår idag och ska ha skulpterats ca 443 och 437 f.Kr. Då man inte i dag vet helt vad den ska berätta, antyder man att en del av den visar förberedningar inför en gudomlig offring till Athena.

Propyléerna uppfördes 437–432 f.Kr. av arkitekten Mnesikles på samma plats som Peisistratos entrébyggnad stått. Propyléerna blev i jämförelse med den gamla byggnaden både större och fick en mer öppen planlösning med flyglar som sträcktes ut mot besökaren. Denna ceremoniella entrébyggnad in till Akropolis var även unik i det faktum att denne hade byggts i en kombinerad dorisk och jonisk stil. Byggnaden skall inte ha blivit helt klar då den avbröts av det peloponnesiska kriget.