miniatyr|Kvinnlig rösträtt.På bilden ses Annie Kenney (t.v.) och Christabel Pankhurst (t.h.). miniatyr|En organisation för kvinnlig rösträtt i USA år 1912.
Kvinnlig rösträtt innebär att kvinnor enligt lag tillåts rösta vid myndig ålder. Kvinnlig rösträtt har införts vid vitt skilda tidpunkter världen över: Nya Zeeland införde reformen 1893, och Saudiarabien 2015.
I vissa fall har rösträtt införts efter en lång period av aktivism, som i Storbritannien och USA, och i andra fall har den införts snabbt i samband med till exempel nationens självständighetsförklaring, som i Polen. Kvinnlig rösträtt har ibland införts och sedan avskaffats för att sedan införas igen, som i Sverige, där vissa kvinnor fick rösta redan under 1700-talet. Andra gånger har olika kategorier kvinnor getts rösträtt medan andra inte har fått sin förrän långt senare, så som i Sydafrika, där vita kvinnor fick rösta långt före svarta. Det har också varit vanligt att lokal rösträtt införts före den nationella.
Allmänt
Kvinnors rösträtt togs för första gången upp under franska revolutionen, och blev en av frågorna när kvinnorörelsen organiserades under den första vågens feminism på 1800-talet. Parallellt uppkom även Anti-suffragism, en rörelse mot reformen med både manliga och kvinnliga anhängare, som även de bildade organisationer, så som Women's National Anti-Suffrage League i Storbritannien, Anti-Franchise League i Australien och National Association Opposed to Women's Suffrage i USA.
Under 1800-talet var kampanjen för rösträtt länge endast nationell, men vid sekelskiftet 1900 började även en internationell kampanj. Sedan International Woman Suffrage Alliance bildades 1904, samarbetade olika länders rösträttsföreningar internationellt för kvinnors rösträtt. De organiserade sedan regelbundet internationella kongresser i frågan med representanter från olika länders rösträttsföreningar.
Efter första världskriget arrangerades rösträttskongressen Inter-Allied Women's Conference i anslutning till fredskonferensen i Paris. Det var första gången kvinnor medverkade officiellt med en internationell politisk myndighet. Kvinnor fick rätten att verka inom Nationernas förbund, och efter krigsslutet 1918 genomfördes reformen om rösträtten i runt hälften av länderna i Europa.
Efter andra världskriget genomfördes kvinnlig rösträtt i resten av Europas länder. Kvinnors rösträtt inkluderades i Konventionen om kvinnors politiska rättigheter, som antogs av FN 1952.
Afrika Största delen av Afrika hamnade under europeiska kolonialmakters styre under 1800-talet och, med särskild intensitet, kring sekelskiftet 1900. Efter hand infördes parlamentariska politiska system av kolonialmakterna, och i de självständiga länder som uppstod efter andra världskriget hade kvinnor ofta rösträtt från början.
Reformen infördes sällan som ett resultat av inhemsk aktivism utan istället ofta av kolonialmakten i samband med att den införts i moderlandet (som var fallet med franska kolonier) eller i samband med avkoloniseringen, då moderlandet vid denna tidpunkt kommit att uppfatta kvinnlig rösträtt som en given sak i allmänt accepterad internationell standard. Detta var fallet i de brittiska kolonierna Ghana 1954, Mauritius och Tanzania 1958 och Gambia 1960, och portugisiska Moçambique 1975. Kvinnors rösträtt i Afrika infördes först i Sydafrika 1930, och sist i Namibia 1989.
Liberia
Liberia införde rösträtt för kvinnor år 1946. Det var en av de första länderna i Afrika som införde reformen.
I Liberia förekom en organiserad kvinnorörelse med aktivism i frågan. 1920 grundades National Liberian Women's Social and Political Movement, som utan framgång drev en kampanj för rösträtt. Den följdes från 1931 av Liberia Women's League, och 1946 av Liberian Women's Social and Political Movement, som framgångsrikt genomdrev kvinnors rätt att sitta i jury och bli valbara till politiska ämbeten.
Villkorlig kvinnlig rösträtt infördes för den privilegierade libero-amerikanska minoriteten 1946, och allmän rösträtt för kvinnor 1951.
Etiopien Etiopien införde rösträtt för kvinnor år 1955.
Reformen infördes inte som resultat av aktivism utan i samband med den nya kejserliga konstitutionen 4 november 1955, där allmän rösträtt för vuxna personer ingick.
Kenya Kenya införde rösträtt för kvinnor år 1963.
Britterna införde begränsad rösträtt och valbarhet för både män och kvinnor till Kenya Legislative Council i den brittiska kolonin Kenya 1920.Sang, Godfrey, Women and the Parliament of Kenya: Historical Reflections (1917-1974) (July 23, 2021). Available at SSRN: https://ssrn.com/abstract=4134411 or http://dx.doi.org/10.2139/ssrn.4134411 Kenya var dock inte ett självständighet land och parlamentet inte ett nationellt sådant.
När det koloniala parlamentet upplöstes och ett nytt parlamentariskt system och konstitution infördes i Kenya i samband med avkoloniseringen och självständigheten 1963, inkluderades kvinnors befintliga rösträtt i den nya nationens konstitution.
Kongo Kongo införde rösträtt för kvinnor år 1967.
Kongo blev självständigt från Belgien 1960. Genom ordonnance-loi (Decree-law) om Referendum Act N°67-223 of 3 May 1967 tillerkände könsneutralt alla (vuxna) kongolesiska medborgare rätten att rösta i Constitutional referendum. Denna följdes av lagen om president- och parlamentsval 17 april 1970 som formellt bekräftade att både män och kvinnor hade rätt att rösta.
Namibia Namibia införde rösträtt för kvinnor år 1989.
Namibia var först en koloni och stod därmed länge under förvaltning och hade inget självständigt politiskt system. Reformen inkluderades i den nya konstitutionen 1989 inför landets kommande självständighet 1990. Det ingick vid denna tid i en självklar och internationellt accepterad demokratisk grundstandard.
Sierra Leone
I nuvarande Sierra Leone grundades 1787 Freetown av befriade afroamerikanska slavar från Nova Scotia, där alla överhuvud för ett hushåll i staden hade rösträtt i det val som hölls i staden 1792. Det var unikt för Afrika men kolonin Freetown bestod just då enbart av staden.
I staten Sierra Leone infördes rösträtt för kvinnor 1930.
Somalia
Årtalet för kvinnors rätt att rösta i Somalia är omtvistat. Det traditionella årtalet är 1956. kvinnor röstade i södra Somalia 1958. Somalia blev dock fritt först 1960, varpå norra brittiska Somalia och södra italienska Somalia förenades.
År 1952 bildades Somali Women’s Association inom Somali Youth League (SYL) av Raha Ayaanle Guled och Halima Godan som Somalias första kvinnoorganisation, verksam inom självständighetsrörelsen och specifikt för att dess "systrar" skulle kunna föra fram sina frågor på agendan inom självständighetsrörelsen, och i maj 1959 accepterades den första kvinnan Raha Ayaanle Guled inom Central Committee för SYL-rörelsen.
Det allmänna första valet i södra (Italienska) Somalia hölls för lokalfullmäktige 1954; i februari 1956 hölls det första allmänna demokratiska nationalvalet; men kvinnor fick dock inte rösta förrän i oktober 1958, i det första lokalvalet övervakat av somaliska myndigheter. Kvinnor i Italienska Somalia fick formellt rösträtt 1956 men fick inte använda rösträtten förrän 1958, medan kvinnor i norra Somalia (brittiska Somaliland) röstade för första gången 1961.
Sydafrika
Sydafrika var det första landet i Afrika som införde reformen, men inte den första som införde allmän rösträtt för kvinnor, eftersom den länge var reserverad för icke svarta kvinnor.
Frågan lyftes först av nykteriströrelsen i slutet av 1800-talet, och organiserades i början av 1900-talet. Den ledande rösträttsföreningen var Women’s Enfranchisement Association of the Union (WEAU), som grundades 1911. Kvinnor fick rösträtt 1930 på villkor att de accepterade att den endast skulle gälla vita kvinnor, vilket de gjorde.
Rösträtt för kvinnor infördes i Sydafrika i flera stadier. Den tillerkändes vita kvinnor år 1930, och tillämpades första gången i valet 1933. Asiatiska och färgade kvinnor fick rösträtt år 1983. Allmän rösträtt för kvinnor och män infördes 1994.
Amerika Både USA och Kanada har haft en liknande utveckling i frågan som Europa, och införandet av rösträtt för kvinnor föregicks där av ett långvarigt agiterande. En liknande utveckling ägde rum i Latinamerika och Västindien, där reformen dock ofta bar frukt först efter andra världskriget. Det första land som införde rösträtt för kvinnor var Kanada 1917, och det sista var Paraguay 1961.
Kolonierna fick ibland rösträtt samtidigt som den infördes i moderlandet: detta var fallet i de franska kolonierna Martinique, Guadeloupe och Franska Guyana, som automatiskt fick kvinnlig rösträtt när de blev franska department 1946, eftersom Frankrike då redan hade fått det. Detta var dock ingen självklarhet: i flera brittiska kolonier fanns ett rösträttssystem separat från moderlandet, och datumet för denna reform i kolonierna skiftade därför mellan 1919 (Jamaica) och 1961 (Bahamas). Det fanns en organiserad aktivism för kvinnlig rösträtt i vissa av stater, som Jamaica och Bermuda, men på andra infördes reformen helt enkelt bara av britterna då de förberedde kolonin inför självständighet, eftersom kvinnlig rösträtt vid det laget hade kommit att bli en allmänt internationellt accepterad demokratisk grundstandard: exempel på detta är Antigua och Barbuda, Dominica, Grenada, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia och Saint Vincent och Grenadinerna, där reformen i samtliga fall infördes av britterna 1951.
Antigua
Reformen infördes i när allmän rösträtt infördes av britterna i samband med en rösträttsreform 1951, när kvinnlig rösträtt av britterna helt enkelt hade accepterats som internationell norm.
Argentina Argentina införde rösträtt för kvinnor år 1947.
I Argentina fanns det tidigt en stor och välutvecklad, men splittrad kvinnorörelse. Under slutet av 1800-talet organiserade sig arbetarklasskvinnor inom den socialistiska och anarkistiska rörelsen, medan medelklasskvinnor utmärkte sig inom den akademiska världen. Virginia Bolten grundade 1896 den första feministiska tidningen, La Voz de la Mujer. Elvira López blev 1901 den första kvinnliga doktorn och sågs som en förgrundsfigur inom feminismen.
År 1904 organiserade sig feminismen då Julieta Lanteri, Cecilia Grierson, Sara Justo, Elvira Rawson de Dellepiane och Ernestina och Elvira López grundade Asociación de Mujeres Universitarias Argentinas, som 1910 arrangerade First International Women's Congress (Primer Congreso Femenino Internacional) i Buenos Aires. 1906 bildades även Centro Feminista, följd av Comité Pro Sufragio Femenino, Partido Feminista Nacional, Unión Feminista Nacional och Asociación Pro Derechos de la Mujer. 1920 organiserade kvinnorörelsen en fiktiv valrörelse och val som demonstration under ledning av Alicia Moreau de Justo. Kvinnorörelsen bedrev en intensiv kampanj, men de upprepade förslagen om kvinnlig rösträtt röstades gång på gång ned i parlamentet.
I Argentina är den framgångsrika kampen för kvinnors rösträtt associerad med det socialistiska peronistpartiet, som tidigt hade engagerat sig i lika rättigheter och inkluderade flera framträdande feminister, som Cecilia Grierson, Alicia Moreau de Justo and Juana Rouco Buela. Peronistpartiet under Eva Perón lyfte frågan 1946 då hon tackade Argentinas kvinnor för deras stöd för peronisterna och begärde att partiet skulle genomföra reformen bland annat som erkänsla för kvinnors stöd för partiet, och peronistregeringen införde reformen 1947. Eva Perón valdes också till hedersordförande för feministpartiet Partido Peronista Femenino, som bildades 1949 associerad med peronisterna. Kommunisternas kvinnoförbund Unión de Mujeres de la Argentina (UMA) spelade också en viktig roll från 1947. Valet 1951 blev det första valet där kvinnor kunde rösta i Argentina.
Bahamas
Bahamas fick kvinnlig rösträtt 1961. Bahamas var det sista land i Västindien som fick kvinnlig rösträtt.