Slaget vid Svensksund eller andra slaget vid Svensksund var ett sjöslag som ägde rum i Svensksund (finska: Ruotsinsalmi, ryska: Роченсальм, Rotjensalm) utanför dagens Kotka vid Finska vikens nordöstra kust mellan 9 och 10 juli 1790, och som blev den sista militära drabbningen under Gustav III:s ryska krig mellan 1788 och 1790. Slaget utkämpades mellan Arméns flotta (oftast kallad "skärgårdsflottan") och den ryska flottan. Båda flottorna bestod till stor del av galärer, och det var ett av de sista sjöslagen där galärer deltog.
Under krigets tredje år försökte den svenska flottan, under befäl av kung Gustav III att anfalla den ryska huvudstaden Sankt Petersburg. Företaget misslyckades och både den svenska linjeflottan och skärgårdsflottan blev instängd i Viborgska viken av ryska örlogseskadrar. Den 3 juli 1790 genomförde den svenska flottan en framgångsrik utbrytning, vilket senare kom att kallas för Viborgska gatloppet, och räddades från att förstöras av den ryska flottan. Ryssarna under prins Karl av Nassau-Siegens ledning jagade efter den svenska skärgårdsflottan, som tog ställning mellan öarna i Svensksund.
Den 9 juli försökte den ryska skärgårdsflottan anfalla och med ett slag förinta den svenska skärgårdsflottan. Ryssarna upplevde stora svårigheter i striderna mot svenskarnas starka ställning, såsom ogynnsamma vindar och utmattade ryska fartygsbesättningar, i kombination med Nassaus högmodiga ledarskap. Slaget slutade med ett katastrofalt nederlag för Ryssland, där ryssarna förlorade en tredjedel av sin flotta, samtidigt som svenskarnas förluster var minimala.
Slaget vid Svensksund anses vara Sveriges största marina seger någonsin och var en direkt orsak till att kriget kort därefter avslutades genom fredsfördraget i Värälä, där ingendera sida hade vare sig vunnit eller förlorat markområden.Paloposki (1986), s. 294–295 Med tanke på antalet krigsfartyg som deltog betraktas sjöslaget också som det största i Östersjöns historia.Mattila (1983), s. 210–211Lindqvist (1997), s. 424Alm (2003), s. 71
Bakgrund
Freden Nystad 1721 innebar att Sverige miste sin stormaktsställning, och att de svenska provinserna i Baltikum övergick i rysk ägo. Den politiska epok, frihetstiden, som därefter inleddes, var på flera sätt en svaghetsperiod. Freden i Nystad innehöll en paragraf som gav Ryssland rätt att ingripa i svensk inrikespolitik, en inblandning som blev påtaglig efter Sveriges nederlag i hattarnas ryska krig 1741–43, då ryska trupper en tid förlades i landet. På 1760-talet diskuterades även i Sankt Petersburg att göra Finland till ett furstendöme under rysk överhöghet, medan övriga Sverige skulle bli en rysk vasallstat. Vid sitt trontillträde 1771 var Gustav III besluten att få slut på det utländska inflytandet. I augusti följande år genomförde kungen en oblodig statskupp, som resulterade i att den adelsdominerade ståndsriksdagen fick träda tillbaka för en starkare kungamakt, som var svårare för ryssarna att kontrollera. Rysslands kejsarinna Katarina II var dock ovillig att ge upp sitt inflytande i Skandinavien, och slöt 1773 en allians med Danmark-Norge, som ringade in Sverige från väster och öster. Gustav III önskade fullfölja sin revolution genom att hävda Sveriges oberoende utrikespolitiskt. I detta syfte igångsatte han en omfattande upprustning av försvaret till lands och till sjöss. Då Ryssland i september 1787 gick i krig mot Sveriges bundsförvant Osmanska riket, såg Gustav III en möjlighet, och igångsatte en mobilisering av flottan och armén.
Kungen följde den politiska utvecklingen på kontinenten för att finna allierade. Han underhandlade med Storbritannien och Preussen och lät sin minister i Polen ta kontakt med den ryssfientliga oppositionen där. Några konkreta resultat i form av allianser eller subsidiefördrag nåddes emellertid inte.Mattila (1983), s. 136–137 Den svenska operationsplanen för ett krig mot Ryssland byggde på att snabbt erövra huvudstaden Sankt Petersburg. En svensk armé skulle stödd av skärgårdsflottan, avancera längs Finska vikens norra kust, samtidigt som en andra armé landsattes av örlogsflottan vid Oranienbaum, för att därifrån inta Sankt Petersburg.Ullman (2009), s. 16 Den 17 juli möttes de svenska och ryska högsjöflottorna i det oavgjorda slaget vid Hogland. Den ryska flottan krossades inte, vilket betydde att det planerade anfallet mot Sankt Petersburg måste överges. Den svenska armén hade framgångar i Finland, men var lamslagen av politiska fraktionsstrider, inte minst av de adliga officerarnas sammansvärjning mot Gustav III, kallad Anjalaförbundet. En krigsförklaring kom från Danmark-Norge, det så kallade Teaterkriget, i enlighet med dess fördragsenliga skyldigheter mot Ryssland. Gustav III lyckades få det svenska folket på sin sida under hösten 1788, och kriget avslutades genom medling av Storbritannien och Preussen.Holmström (2000), s 128–131 Senare under vintern arresterades huvudmännen inom Anjalaförbundet.*
Det första slaget vid Svensksund den 24 augusti 1789 slutade med ett stort svenskt nederlag, där den svenska skärgårdsflottan led betydande förluster.Mattila (1983), s. 170–172 Carl Nathanael af Klercker ledde flottans reparationer i Lovisa, vilka tog en månad. Från vintern 1789 till maj 1790 byggde af Klercker flera nya fartyg, och i maj 1790 var skärgårdsflottan starkare än någonsin.
Flottornas tillstånd miniatyr|Modell av hemmeman Styrbjörn, utställt på Sjöhistoriska museet. miniatyr|Modell av en kanonslup, utställt på Sjöhistoriska museet. Sverige och Ryssland var de två främsta konkurrenterna om herraväldet över Östersjön under 1700-talet, och byggde några av tidens största galärflottor. De användes till amfibiska operationer i både Hattarnas och Gustav III:s ryska krig. De sista galärerna som någonsin byggts gjordes av Ryssland 1796, och förblev i rysk tjänst långt in på 1800-talet.Anderson (1962), s. 95 Under andra hälften av 1700-talet ersattes galärernas roll i Östersjöns kustflottor med "skärgårdsfregatter" och "schebecker", och efter 1790-talet med olika typer av kanonbåtar.Glete (2012), s. 86–88 miniatyr|Tidig typ av kanonjolle, med sin karakteristiska "svans" i aktern som ökade bärigheten och förenklade laddning av den fasta kanonen. Modell från Sjöhistoriska museet. På 1750-talet och 1760-talet arbetade skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman, i samarbete med skärgårdsflottans befälhavare Augustin Ehrensvärd, med att utveckla flera nya fartygstyper som skulle stärka den svenska flottan i termer av eldkraft, manövrerbarhet, sjövärdighet och passande logi för matroserna. Resultatet blev fyra nya fartygstyper som använde åror, men med tyngre beväpning och extra logi för besättningen, vilket var en nödvändighet i det kalla Östersjöklimatet. Dessa kallades för udema, pojama, hemmema och turuma, uppkallade efter de historiska finska landskapen Uusimaa (Nyland), Pohjanmaa (Österbotten), Hämeenmaa (Tavastland) och området Turunmaa (Åboland) vars kuster dessa fartyg var avsedda att försvara.Anderson (1962), s. 93–94Harris (2001), s. 27Jägerskiöld (1990), s. 20 Samtliga fyra kallades för skärgårdsfregatter, även om udema och pojama också beskrivits som "skärgårdskorvetter". Under Gustav III:s krig bistod de i amfibiska operationer och genomförde räder mot den ryska skärgårdsflottan, och samtidigt agerade de som flankstöd för de svenska marktrupperna på det finska fastlandet. Skärgårdsfregatterna hade dock enbart begränsade fördelar. De hade en överlägsen eldkraft i förhållande till galärer, men hade undermåliga seglingsegenskaper och var långsamma att manövrera med åror. af Chapman konstruerade även kanonslupen, en kanonbåt med två kanoner och skonertsegel, och kanonjollen, en mindre variant av kanonslupen med en kanon. Dessa kunde skjuta effektiva skott, och var svåra att träffa. Både kanonslupen och kanonjollen hade en framträdande roll i både Gustav III ryska krig och Finska kriget, och kom att bilda modell för flera länders flottor.Glete (1993), s. 710–711Jägerskiöld (1990), s. 22–24
Under 1700-talet introducerade den ryska flottan schebecker, inspirerade av Medelhavsflottornas varianter. Schebeckerna var skickliga seglare, kunde ros vid behov och hade fler kanoner och större utrymme än galärer; de var också mindre dyra att underhålla. De ryska fartygen influerade af Chapman och de svenska sjöofficerarna, och hans nya fartyg var följaktligen vidareutvecklingar på dessa principer, men anpassade till skärgårdskrigföring.Nikula (1993), s. 118–122, 132
Upptakten till slaget
miniatyr|"Retraiten från Viborg d. 3 juli 1790". Olja av Johan Tietrich Schoultz. En månad före slaget genomförde den svenska flottan en operation i Finska viken. I samarbete med den engelska sjöofficeren William Sidney Smith utarbetade Gustav III en plan om att örlogsflottan, under befäl av kungens bror hertig Karl av Södermanland skulle angripa den ryska örlogsflottan, förlagd i Kronstadt. Samtidigt skulle kungen och skärgårdsflottan angripa den ryska skärgårdsflottan vid Viborg, där de skulle landsätta trupper som skulle tåga mot Sankt Petersburg.Nyström (1901), s. 371 Gustav III gjorde ett framgångsrikt anfall mot den ryska flottbasen i Fredrikshamn,Mattila (1983), s. 197–198 och på vägen mot Viborg plundrade skärgårdsflottan de ryska förnödenhetslinjerna. Hertig Karl misslyckade med att besegra de ryska eskadrarna vid Reval och Kronstadt, och örlogsflottan seglade vidare till Viborgska viken.Försvarsstaben (1983), s. 54 Där blev hela den svenska flottan, bestående av 32 enheter från örlogsflottan och 242 enheter från skärgårdsflottan, blockerad av ryska örlogseskadrar under befäl av överamiralen Vasilij Tjitjagov.Försvarsstaben (1940), s. 52–57Mattila (1983), s. 200–202 Blockaden kom att pågå under en månad, och ryssarna planerade att anfalla de svenska fartygen från olika håll, och förinta den svenska flottan innan vinden skulle tillåta den att fly från blockaden. På natten mellan 2 och 3 juli seglade den ryska skärgårdsflottan för att anfalla svenskarna som låg stationerade vid Björkösund.Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift. Östgöta Correspondenten, 1845. s. 588 Överstelöjtnant Claes Hjelmstjerna lyckades med sina kanonslupar och jollar hålla ut mot den ryska skärgårdsflottan tillräckligt länge för att låta den svenska flottan förbereda sig för en utbrytning.Winberg (2009), s. 33–34 Denna verkställdes på dagen den 3 juli, i det som senare kallats Viborgska gatloppet, och Gustav III och hans flotta lyckades äntligen bryta sig ut, om än med stora förluster som följd.Nordisk Familjebok, Konversationslexikon och Realencyklopedi. Sjuttonde bandet, V - Väring. Stockholm, Gernandts boktryckeri-aktiebolag, 1893. s. 843Ullman (2009), s. 127