Bipolär sjukdom (tidigare kallad manodepressiv sjukdom) är en ofta svår psykisk sjukdom som periodvis förhöjer stämningsläget till mani eller lindrigare hypomani. Samma individer drabbas vanligen också av allvarliga depressioner men symtom på depression kan även förekomma i maniska perioder, alternativt kan episoderna vara blandade med intensiva och snabba växlingar mellan dessa lägen.

Symtomen blir vanligtvis svårare med tiden och utan behandling riskerar den sjuke kroniska funktionsnedsättningar. Med förebyggande medicinering är prognosen god. Många är symptomfria i flera decennier och mellan sjukdomsperioderna (skoven) fungerar individen vanligtvis normalt. Förloppet påverkas av yttre faktorer som miljö och stress. Mellan 1 och 3 procent av befolkningen drabbas av bipolär sjukdom. Många insjuknar första gången när de är mellan 15 och 30 år. Vanligast är debut mellan 14 och 21 år (medelvärde 17,3 år). Ärftlig belastning är den viktigaste riskfaktorn. Bipolär sjukdom och schizofreni har delvis en gemensam genetisk bakgrund. Bipolär sjukdom är lika vanligt hos män som hos kvinnor, men fler kvinnor än män drabbas av unipolära depressioner.

Sjukdomen delas in i bipolär I, bipolär II, cyklotymi och andra typer efter hur stämningsläget förändras. Hypomani utmärker typ II som relativt sällan utvecklas till typ I med svåra manier. Milda manier går ofta med känslor av upprymdhet och välmående. Allvarliga manier leder inte sällan till sjukhusvistelse och psykoser. Världshälsoorganisationen (WHO) räknar bipolär sjukdom till en av de tio mest handikappande sjukdomarna.

Mani har flera etymologier, inklusive mania (μανια), stor psykisk vånda och manos (μάνος) som kontextuellt kan betyda ett överdrivet avkopplat sinne eller fri själ. Svåra depressioner kallas även melankoli som är en sammansättning av grekiskans melas (μελας) som betyder svart, och chole (χολη) som är galla. I antikens Grekland ansågs tillståndet mellan mani och melankoli vara en förutsättning för kontakt med gudarna och artistisk inspiration. Den tyske psykiatern Emil Kraepelin myntade i slutet på 1800-talet begreppet manodepressiv sjukdom som även inkluderade återkommande depressioner som inte växlade till manier. Hans koncept återaktualiseras idag eftersom stämningslägets cykler mer än poler anses vara sjukdomarnas främsta gemensamma nämnare.

Symptom Vissa personer är deprimerade men sällan maniska, medan andra mestadels upplever mani eller hypomani. Symptomen kan vara få eller många, det är inte lika för alla och även typen av symptom och hur allvarliga dessa är kan variera över tid. Perioderna mellan skoven är i allmänhet symptomfria och personen fungerar normalt trots att bipolaritet är en kronisk sjukdom. Sådana friska perioder kan vara i många år, och det är inte heller alla som drabbas av flera skov.

Perioderna av depression och mani kallas episoder. De depressiva episoderna varar åtminstone i två sammanhängande veckor, de maniska i åtminstone en sammanhängande vecka (om obehandlad), och de hypomaniska i åtminstone fyra sammanhängande dagar. Vid så kallade blandade episoder är personen manisk och deprimerad på en och samma gång, det vill säga deprimerad men mera energisk. Blandade episoder kan vara i någon dag till någon månad om den förblir obehandlad.

Mani

I en mani är humöret onormalt förhöjt och expansivt men också irritabelt. Lyckorus (eufori) och grandiositet kan snabbt växla till aggressivitet och emotionalitet; minsta missnöje leder till ilska eller upprördhet. Sömnbehovet minskar men personen har mer energi och är mycket aktiv. Vanliga tecken är rastlöshet, impulsivitet, tankeflykt, försämrad koncentration och ett jäktat ordflöde. Vårdslöshet och oansvarighet följer försämrat omdöme; den sjuke tar risker, vill leva ut drömmar men handlar bortom sin faktiska förmåga och utan insikt om konsekvenserna. Många blir överdrivet sociala eller sexuellt intimsökande, andra mer påträngande och intoleranta. Sociala gränser försvinner, personen gör bort sig och saknar självkontroll eller visar ingen hänsyn då storhetskänslor (megalomani) gör att denne känner sig "utvald" eller på "särskilt uppdrag". I allvarliga fall uppträder också psykotiska symtom som vanföreställningar och hallucinationer, eller psykomotorisk agitation i sådan grad att personen är obegriplig eller inte går att kommunicera med.

Svårigheterna för den sjuke att fungera normalt är markanta. Ett maniskt skov pågår minst en vecka och kan innebära att sjukhusvård behövs. Samsjuklighet är vanligt och missbruk förekommer ofta, särskilt med alkohol eller andra lugnande eller stimulerande medel som kokain och sömntabletter.

Hypomani Tecken på hypomani är att personen är upprymd, optimistisk och pratsam, ofta också skarpare med förbättrad koncentration och kognition, snabbare tankar och fler idéer. Personen kan ha svårt att hålla röd tråd då många beskriver att det känns som att ha tusentals tankar på en och samma gång. Många blir driftiga, målorienterade och produktiva. På samma gång framträder vanligtvis också negativa tecken på depression. De sjuka är retliga eller otåliga, känner sig kritiserade och motarbetade. Minskat sömnbehov är den pålitligaste indikatorn för sjuklig hypomani. I ett uppvarvat eller rastlöst tillstånd är det svårt för individen att koppla av och att vara stilla; kroppsrörelser kan vara ofrivilliga. Förmågan att fokusera försämras. I ett samtal kan det bli svårt att hålla tråden men även att inte prata för fort eller sluddra. Beteendet förändras. Hypomanier kan uppfattas olika från person till person. Vissa upplever att hypomanier ger dem ökad energi och ökad kreativitet och att de mår väldigt bra under den hypomana fasen, medan vissa upplever att den hypomana perioden är frustrerande och tung på grund av att det kan vara svårt att fokusera. På grund av hur olika hypomanier kan uppfattas är det viktigt att bipolär sjukdom inte blir feldiagnostiserad som depression. När en person har hypomanier och mår bra nämns det ofta inte när personen söker hjälp utan oftast söker då personen hjälp för depression och därför är det viktigt att fråga om en person också haft hypomanier eller manier för att diagnosen ska ställas rätt.

Många blir ovanligt sociala och kärvänliga. De bryter ofta mot normer liksom sina egna regler och vanor, tar större risker - inte sällan också promiskuöst. En överdriven nöjeslust som till exempel kan uttrycka sig i impulshandlingar som ekonomiska och sexuella utsvävningar ökar risken avsevärt för obehagliga konsekvenser. Dessa konsekvenser för personen och omgivningen är definitionsmässigt lindrigare vid en hypomani än vid en mani, men var den exakta gränsen ska dras är en bedömningsfråga: Den avgörande skillnaden mellan mani och hypomani är inte symtomen i sig, som i stort är desamma, utan i stället svårighetsgraden och hur pass mycket individen påverkas. Enstaka hypomana drag är inte problematiska. Sjukdomsbilden framträder när humöret inte går att kontrollera eller är flyktigt och ombytligt med åtföljande symtom på depression.

Symtomens svårighetsgrad kan svänga under dagen och även från dag till dag. Personen i ett hypomaniskt skov är så uppenbart olik sitt normala jag att förändringarna i humör och funktion kan observeras av andra, i allmänhet under minst fyra dagar. Individen själv tycker ofta att allt känns väldigt bra och förnekar att något är fel fastän närstående känner igen symtomen.

Hypomani förknippas med kreativitet och en oproportionerligt stor andel framgångsrika konstnärer har haft någon form av bipolär sjukdom.

Depression

En egentlig depression inrymmer ett deprimerat humör eller klart minskat intresse för närapå alla aktiviteter under en period på minst två veckor. Barn och ungdomar kan vara mer irritabla än ledsna. Minst fyra andra symtom ska också uppträda. Dessa kan vara förändringar i aptit, vikt eller sömnvanor; mindre energi, koncentrationssvårigheter eller obeslutsamhet; självförakt och skuld eller sjukliga tankar på död eller självmord. Stämningsläget förändras inte väsentligt från dag till dag och påverkas inte avsevärt av förändrade omständigheter. Andra tecken är social ängslighet, isolering, upprördhet, retlighet, hopplöshet, likgiltighet. En deprimerad person kan uppleva sexuell olust, snabbt öka eller minska i vikt på grund av ändrad aptit samt erfara kronisk värk (med eller utan känd orsak, så kallad somatisering). Trötthet följer minimala ansträngningar, och psykomotoriska hämningar kan uppträda, som bland annat yttrar sig i tröghet eller oförmåga att göra saker som tidigare skedde automatiskt. Stress och ångest utlöser ibland okontrollerade rörelser (psykomotorisk agitation), från att vrida händerna till självskadligt beteende. Bipolära depressioner är ofta långvariga och svårbehandlade. De varar väsentligt längre för patienten än tiden i mani eller hypomani. Vid mildare episoder fungerar individen bättre men behöver anstränga sig betydligt mer än vanligt. Psykoser kan förekomma i allvarliga depressioner.

Orsaker miniatyr|Vincent van Gogh (1853–1890) är en av många konstnärer som tros ha lidit av bipolär sjukdom. Han målade På tröskeln till evigheten några dagar innan han dog. Mannen kan symbolisera hopplöshet vid depression.

När en person föds med anlag för att utveckla en manodepressiv sjukdom kan någonting som händer i livet utlösa den. Flera faktorer samverkar för att orsaka sjukdomen och påverka förloppet men hur den utvecklas varierar mellan individer. Flera gener samverkar förmodligen. Ärftliga faktorer har större betydelse än för andra psykiska sjukdomar, men alltmer tyder på att orsakerna är genetiskt gemensamma.

Psykologiska faktorer Både personer med unipolär och bipolär depression har visats ha högre grad av negativa metakognitiva antaganden kring okontrollerbarheten och faran med tankar.https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23902127Metakognitiva antaganden korrelerade även med grad av ångest, depression och självförtroende. Studien visade även att variationen av depressionen kan förklaras till 10,1 % av positiva metakognitiva antaganden, 9 % av negativa metakognitiva antaganden och 11,5 % av ett metakognitivt antagande om behovet av att kontrollera tankar. Variationen av ångesten kan förklaras till 13,6 % av positiva metakognitiva antaganden, 28 % av negativa metakognitiva antaganden, 10 % av brist av förtroende till sina kognitiva förmågor, 36 % av ett metakognitivt antagande om behovet av att kontrollera tankar och 19,3 % av dåligt kognitivt självförtroende.

Ärftlighet Bipolär sjukdom i sig ärvs inte men det finns genetiska sårbarheter som med tio gånger förhöjer risken för förstagradssläktingar (förälder, barn, syskon) att utveckla sjukdomen, jämfört med personer utan bipolär sjukdom i släkten, eller slumpvis utvalda individer. Den totala livstidsrisken för ett barn till en affektivt sjuk förälder att utveckla en affektiv sjukdom är 24 procent. Om båda föräldrarna är sjuka är livstidsrisken 74 procent. För barn med friska föräldrar är risken 4 procent. Tvillingstudier har visat att om en tvilling är sjuk så har en enäggstvilling tre gånger högre risk än en tvåäggstvilling att också drabbas. Risken för bipolär sjukdom som kan förklaras av hereditet (ärftlighet) är 80 procent för enäggstvillingar jämfört med 16 procent för tvåäggstvillingar.

Att sjukdomen är ärftlig framgår också i studier om det genetiska sambandet till andra psykiska sjukdomar. Schizofreni och bipolär sjukdom delar delvis en gemensam genetisk bakgrund. Det visar bland andra en svensk studie med registerdata från två miljoner familjer och över 75 000 patienter med bipolär sjukdom eller schizofreni, samt deras släktingar. Finns någon av sjukdomarna i familjen är risken att ha samma sjukdom förhöjd. Patienter med schizofreni har också ökad risk för bipolär sjukdom. Dessutom, om släktingar finns med den ena sjukdomen är sannolikheten högre att det också finns släktingar med den andra.

Genetik