miniatyr|Kekkonen (stående) under finska inbördeskriget 1918. miniatyr|President Urho Kekkonen 1975. Urho Kaleva Kekkonen, född 3 september 1900 i Pielavesi i Savolax (i dåvarande Storfurstendömet Finland), död 31 augusti 1986 i Helsingfors, var en finsk jurist och politiker för Agrarförbundet.
Kekkonen hade ett mycket stort inflytande på den finska politiken under stora delar av tiden efter andra världskriget. Han var riksdagsman 1936–1954, riksdagens talman 1948–1950, justitieminister 1936–1937 och 1944–1946, inrikesminister 1937–1939, Finlands statsminister 1950–1953 och 1954–1956 samt Finlands president 1956–1981. Före andra världskriget var han även idrottsman och ordförande i Finlands Friidrottsförbund.
Tidig karriär Kekkonen engagerade sig tidigt i samhällets tjänst. Han deltog i inbördeskriget 1917–1918 på den vita sidan. I maj 1918 förde han befälet över en exekutionspluton som avrättade tillfångatagna rödgardister i Fredrikshamn. Då hans självbiografi gavs ut, sextio år efter händelserna, uttryckte han ånger över sitt handlande 1918.
Kekkonen tog studentexamen 1919 och började sedan läsa juridik vid Helsingfors universitet. Han avlade juris kandidatexamen 1928 och disputerade för juris doktorsgraden 1936. Som jurist arbetade han från 1927 till 1931 för Maalaiskuntien liitto, de finska landskommunernas förbund. Från 1933 till 1936 var han anställd vid lantbruksministeriet som yngre regeringssekreterare.
Efter inbördeskriget sökte Kekkonen sig till idrottsrörelsen. Han blev en framstående friidrottare i framför allt två grenar som inte längre finns med i modern friidrott, nämligen stående höjdhopp och stående trestegshopp. I höjdhopp blev han finsk mästare 1924 och i stående trestegshopp innehade han en tid ett inofficiellt världsrekord. Av mer moderna friidrottsgrenar kan nämnas 100 m löpning där han uppnådde den under 1920-talet aktningsvärda tiden 11,0 sekunder. Det var måhända mest de idrottsliga framgångarna som banade väg för karriären inom riksidrottsförbundet. Kekkonen var ordförande för Finlands olympiska kommitté från 1938 till 1946.
Politisk karriär fram till 1956 Kekkonen engagerade sig i studentpolitiken under 1920-talet genom Nordösterbottniska nationen (Pohjois-pohjalainen osakunta). 1924 gick han med i det högerradikala Akademiska Karelen-Sällskapet (Akateeminen Karjala-Seura, AKS). Efter ett studiebesök i Tyskland 1932 där Kekkonen bevittnade Adolf Hitlers ökande politiska inflytande, som ledde fram till det nationalsocialistiska maktövertagandet året efter, tog han offentligt ställning mot högerextremismen. Efter Mäntsäläupproret samma år lämnade Kekkonen, liksom många andra, det allt mer extrema AKS.
Kekkonen valdes in i riksdagen 1936 och blev samma år justitieminister i Kyösti Kallios fjärde regering. När A.K. Cajander tog över som statsminister 1937 sedan Kallio hade valts till republikens president, blev Kekkonen i stället inrikesminister, en post som han innehade till 1939. När Risto Ryti bildade samlingsregering vid Vinterkrigets utbrott blev Kekkonen ställd utanför. Kekkonen var ledamot i riksdagens utrikesutskott och när detta skulle rösta om att godkänna Moskvafreden på hösten 1940 röstade Kekkonen emot. I plenum röstade riksdagen ja till avtalet med 142 röster för och 3 emot. 42 ledamöter var frånvarande, däribland Kekkonen.
Kekkonen skrev kolumner i tidningen Suomen kuvalehti under pseudonymen Pekka Peitsi. Kekkonen hade tidigare varit fientligt inställd till Sovjetunionen men under hösten 1943 skedde en omsvängning och "Pekka Peitsi" började förespråka en fredsuppgörelse med Sovjetunionen. I december 1943 besökte han Stockholm och höll ett tal där han gjorde klart att Finlands utrikespolitik helt måste byta kurs. Denna måste ha som syfte att skapa förtroende mellan Finland och Sovjetunionen. 1944 publicerade Kekkonen pamfletten Tässä sitä ollaan (Här är vi nu) där han upprepade kravet på en utrikespolitisk omsvängning. Han menade också att de etablerade partierna måste gå in för sociala reformer för att inte lämna fältet öppet för radikala rörelser.
När Paasikivis regering tillträdde i november 1944 blev Kekkonen justitieminister och fick ansvaret för rättegångarna mot de politiker som ansågs ha haft ansvaret för kriget. Han var justitieminister till 1946 och därefter riksdagens talman 1948–1950.
Kekkonen ställde upp i 1950 års presidentval men Paasikivi vann redan i första omgången. Regeringen Fagerholm avgick och Paasikivi utnämnde istället Kekkonen till statsminister. Den 17 mars 1950 tillträdde den första regeringen Kekkonen. I den första ministären ingick förutom 10 agrarer även två ministrar från Svenska folkpartiet, två från Framstegspartiet och en opolitisk minister. I juni reste han till Moskva och kunde skriva under ett femårigt handelsavtal med Sovjetunionen. Hans tacktelegram till Stalin publicerades i den sovjetiska pressen.
Efter att Koreakriget utbröt sommaren 1950 drabbades Finland liksom många andra länder av hög inflation. Regeringen införde åter prisregleringar. I januari 1951 tillträdde Kekkonens andra regering med företrädare från Agrarförbundet och Socialdemokraterna samt två ledamöter från Svenska folkpartiet och en från Framstegspartiet. Tack vare den högkonjunktur som följde på Koreakriget kunde regeringen sjösätta ett ekonomiskt program och en ny självstyrelselag för Åland.
I september 1951 tillträdde Kekkonens tredje regering efter att Framstegspartiet hade splittrats. Finland drabbades snart av en lågkonjunktur. Regeringen sysselsatte sig bland annat med statliga industriprojekt i norra Finland. I juli 1953 tillträdde Kekkonens fjärde regering, denna gång utan socialdemokraterna. En reform som regeringen genomförde under sina fyra månader var en förlängning av riksdagens mandatperiod från tre år till fyra år.
Efter riksdagsvalet 1954 tillträdde regeringen Törngren i maj 1954 där Kekkonen var utrikesminister. Han besökte Moskva i juli och undertecknade ett nytt handelsavtal. I oktober 1954 tillträdde Kekkonens femte regering med Agrarförbundet och socialdemokraterna. Under denna regering återlämnades Porkalabasen till Finland vilket var en fjäder i hatten för Kekkonen. Kekkonen vann presidentvalet 1956 med minsta möjliga marginal.
Efterträdare som statsminister blev huvudmotståndaren från presidentvalet, socialdemokraten Karl-August Fagerholm.
Tiden som president Kekkonens tid som president var exceptionellt lång, 1956–1981 (se även Finland under efterkrigstiden), och hans metoder att förbli vid makten har varken av samtiden eller i historiens ljus setts som helt rumsrena. Trots det blev han med åren en mycket populär president och till slut var det många som inte kunde tänka sig annat än att han skulle sitta kvar på presidentposten. Han avgick slutligen 1982, inte efter nederlag i ett presidentval, utan av hälsoskäl.
Första perioden
Kekkonen valdes till republikens president 1956, när han vann presidentvalet mot socialdemokraten K. A. Fagerholm med rösterna 151–149 i den tredje och avgörande omröstningen där Demokratiska förbundet för Finlands folk (DFFF) ställde sig bakom Kekkonen. I de föregående valen hade Kekkonen erhållit 88 elektorsröster. Den taktiska bilden av det dramatiska valet har aldrig blivit helt klar, såsom vilka löften som givits och sanningshalten om ryktena om köpta röster.
Snart efter presidentvalet, på våren 1956, utlyste fackförbundet FFC en generalstrejk. Dess politiska karaktär har aldrig medgivits av FFC, men Kekkonens personlighet och valet av en agrarförbundare sägs ha inverkat på strejkens utlysning. I början av presidentperioden försökte Kekkonen hålla en låg profil, speciellt inom inrikesfrågorna.
Sovjetunionen visade tyst sin motvilja mot den i augusti 1958 födda Fagerholms bredbasiga majoritetsregering. President Kekkonen deltog i kritiken och medverkade till att denna så kallade nattfrostregering föll i december. Historieforskningen har inte kommit till enighet om Kekkonens motiv: man har frågat sig ifall det i bakgrunden fanns en gemensam oro hos presidenten och stormakten att en bred koalition skulle försöka avskärma Kekkonen i det följande presidentvalet.
Fagerholmregeringens öde påverkades av att det tog tid att bilda majoritetsregeringen. I dess plats var man tvungen att förlita sig på den agrarförbundsstödda minoritetsregeringen. Socialdemokraternas interna schism bidrog till den splittrade inrikespolitiken. Urho Kekkonen försökte ivrigt bilda sin egen nyvalda majoritetsregering och förverkliga de utrikespolitiska målen. Han sände sådana meddelanden till Sovjetledningen utan det övriga Finlands vetskap.
Kekkonen planerade redan i maj 1961 att upplösa riksdagen så att han skulle kunna påverka den allians som rest sig mot honom och vars kandidat var den före detta justitiekanslern Olavi Honka.
I oktober-november 1961 åkte Kekkonen till Kanada, Washington och andra resmål i USA. Två träffar ägde rum med president John F. Kennedy. Finland drabbades av ett nytt hårt slag, den så kallade notkrisen i oktober 1961. Sovjetregeringen åberopade i en not det tilltagande militära kristillståndet i Nordeuropa, och särskilt förbundsrepubliken Tysklands roll i sammanhanget, för att få till stånd nya konsultationer med Finland med hänvisning till vsb-pakten. Berlinkrisen fanns med i bilden. Efter att ha mottagit noten skickade Kekkonen omedelbart utrikesminister Ahti Karjalainen, som var med på Amerikaresan, hem till Helsingfors för en första krishantering och återvände själv strax efteråt. En omfattande diskussion har förts om noten var ”beställd” för att stötta Kekkonen i presidentvalet i januari 1962 mot Honkaförbundet som samlats bakom förre justitiekanslern Olavi Honka som presidentkandidat. Sådana uppfattningar spreds också av Kekkonenkritiska finländare och rapporterades till olika västregeringar, vilket försämrade Kekkonens anseende i dessa kretsar. Honkaförbundet stöddes av alla som ogillade Kekkonen och särskilt dennes utrikespolitik, dvs socialdemokrater, samlingspartister, stora delar av de andra borgerliga mittenpartierna liksom Veikko Vennamos utbrytarparti från agrarförbundet, småbrukarpartiet.
Kekkonen sade bestämt nej till militära konsultationer enligt vsb-paktens andra artikel och förordade politiska samtal med sovjetledaren Nikita Chrusjtjov byggda på ömsesidigt förtroende. Han fick stöd för sin uppfattning av Chrusjtjov vid deras möte i Novosibirsk i november 1961. Chrusjtjov sade sig ha förtroende för och lita på Kekkonen personligen. På detta sätt lyckades Kekkonen avvärja notkrisen utan att framkalla några militära konsultationer, vilket varit hans taktik från början direkt efter utlösningen av det nya kristillståndet. Vid hemkomsten från USA hyllades presidenten för att ha säkrat landets självständighet och neutralitetspolitik. Honkafronten hade rämnat under resan till Novosibirsk. Många på den borgerliga sidan hade flyttat över sina sympatier till Kekkonen som fortsatt president. Olavi Honka avsade sig sin presidentkandidatur.
Kekkonen återvaldes med 199 av 300 röster. Fagerholm hade till och med på sluttampen föreslagit omval av Kekkonen med stöd av en undantagslag. Kekkonens utrikespolitik hade segrat. Hans ställning, utrikespolitiskt och inrikespolitiskt sett, hade stärkts. Efter återvalet inleddes en längre period då han successivt blev mindre och mindre omstridd som landets ledare, och med åren rent av utvecklade en viss maktfullkomlighet.
Andra perioden Man har ansett att som ett direkt resultat av notkrisen försvann den egentliga oppositionen och att Kekkonen fick en starkare position, senare även med egenmäktiga inslag, för att leda den finländska politiken.