Korp (Corvus corax) är en stor, svart kråkfågel. Den återfinns över större delen av norra halvklotet och är den mest spridda av alla kråkfåglar. Det finns åtta underarter med liten variation i utseende, men med betydande genetiska skillnader.
Korpen är en av de två största kråkfåglarna, jämte den afrikanska tjocknäbbade korpen, och troligen den tyngsta av alla tättingar. En adult korp är 54–67 centimeter lång och har ett vingspann på 115–130 centimeter. Korpar blir i naturen omkring 10 till 15 år, men livslängder på upp till 40 år har noterats. Unga fåglar lever ofta i mindre flockar, men senare i livet bildar de livslånga par. Varje par försvarar ett revir.
Korpen har samexisterat med människor i tusentals år, och har i vissa områden varit så framgångsrik att den betraktas som ett skadedjur. En del av dess framgång beror på dess allsidiga kost. Korpar är extremt mångsidiga och opportunistiska när det gäller att hitta näringskällor. De livnär sig av as, insekter och matavfall, men även spannmål, bär, frukt och små djur.
Kråkfåglar har i likhet med papegojor veckad hjärnbark vilket ger dem betydligt högre intelligens än andra fågelarter. Det finns många observationer av avancerade problemlösningar hos denna art. Under lång tid har den förekommit i religion, mytologi, folktro, konst och litteratur. I många kulturer, bland annat i Norden, forntida Irland och Wales, Bhutan och längs Nordamerikas nordvästkust är korpar och har varit (liksom amerikansk kråka) vördade som själsliga eller andliga väsen eller som gudaväsen, ofta relaterade till död., refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007
Den är nationalfågel i konungariket Bhutan, samt både landskapsdjur och landskapsfågel i Dalsland.
Etymologi Korp Korp finns belagt i svenska språket sedan 1385, då som , härrörande (jämför ), av ljudhärmande ursprung efter fågelns läte, liksom , corax, (kórăx). Då ordet saknas i andra germanska språk tycks det vara en nybildning i nordiska språket.
Ramn På äldre svenska kallades korp främst för ramn, även ramm, ram eller ravn, vilket än lever kvar regionalt, även i ovanliga sammansättningar som ramsvart (”svart som en korp”) eller nattramn, ett folktroväsen (jämför , ”nattvandrare”), liksom vissa uttryck, såsom ligga för hund och ramn, ”lägga (vanligen ett lik) utan skydd för rovdjur och dylikt”, vidare som önska något i hund och ramn, ”önska något åt fanders” med mera. Dess kognata i de resterande nordiska språken är fortfarande vanligare jämte korp, såsom , , , , . Ordet är även kognat med (), (), () med mera.
Formen ravn härrör , rafn, av (jämför , , ), medan formerna ramn, ramm och ram härrör , rampn, av (jämför ), i sig av . Den äldsta belagda formen är , belagt i språket sedan 500-talet på Järsbergsstenen, där första och tredje A:na torde vara epenteser och B:et ett V-liknande ljud såsom moderna grekiska β véta (/hrab͡vnaʀ/), av en äldre urgermansk form i stil med *hrabnaz, före den förhistoriska ljudförändringen kallad germanska ljudskridningen uttalad något i stil med /khropnos/, till stammen urindoeuropeiska *ḱorh₂-, troligen ljudhärmande.
() → hraphn → hrafn
() → *hraᵐphn → hramn
→ ramm → ram
Ramm har även gett upphov till flera namn på geografiska platser, exempelvis Ramsele, Ramberget och Ragunda kommun som tidigare hette Ravund. Dialektalt har den även kallats ”svartfågel” (svartfugl) och kung Salmon.Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:42
Utseende och läte En vuxen korp är 54–67 centimeter lång och har ett vingspann på 115–130 centimeter. De uppmätta extremerna hos adulta fåglar, viktmässigt, varierar från cirka 0,70 till 1,60 kilogram,, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 vilket gör korpen till en av de tyngsta tättingarna. Fåglar från kallare områden som Himalaya och Grönland är i allmänhet större med något grövre näbbar, medan de från varmare områden är mindre med proportionellt mindre näbbar.Goodwin. s. 138–139, refererad i engelskspråkiga Wikipedia
Näbben är mycket kraftig och något böjd. Korpen har en lång, starkt graderad stjärt, mestadels svart regnbågsskimrande fjäderdräkt och mörkbrun regnbågshinna. Halsfjädrarna är långsträckta och nackfjädrarnas baser är blekt brungråa. Ungfågelns dräkt är likartad, men mattare och ungfågelns regnbågshinna är blågrå.Goodwin. s. 138, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007
Förutom genom den större storleken så skiljer sig korpen från andra kråkfåglar genom att ha en större och tyngre näbb och kilformig stjärt.
Korpar kan vara mycket långlivade, särskilt i fångenskap eller under skyddade förhållanden. Vid Towern har några individer levt i över 40 år. Livslängd i naturen är betydligt kortare. I Sverige är den högsta kända åldern för en ringmärkt korp drygt 18 år. Den högsta kända åldern för en ringmärkt vild korp är mer än 23 år.http://www.euring.org/data_and_codes/longevity-voous.htm Hämtad 2020-09-04
Läte miniatyr|left|Korpen har ett karaktäristiskt skorrande, dovt läte, som gett den dess namn. Arten har ett utpräglat, djupt, skorrande, dovt lockläte; korrp, som ofta upprepas 3–4 gånger, vilket är diagnostiskt och kan urskiljas från andra kråkfåglar även av en mer ovan fågelskådare. Deras mycket breda och komplexa lätesrepertoar innehåller ett högt, knackande krack-krack-krack, ett torrt, strävt kraa, ett lågt strävt rasslande och några läten som är näst intill musikaliska., refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 Liksom andra kråkfåglar kan korpar härma ljud från sin omgivning, däribland mänskligt tal. De har en stor uppsättning läten, som är föremål för ornitologers intresse. Den tyske ornitologen Eberhard Gwinner genomförde viktiga studier i början av 1960-talet, och spelade in och fotograferade sina resultat i stor detalj.
Femton till trettio kategorier av läten har observerats hos denna art, av vilka de flesta används för social interaktion. Bland ropen finns varningsrop, jaktrop och flyktrop. Korpar gör även ljud på andra sätt än med rösten, som visslingar med vingarna och knäppningar med näbben. Klappning eller klickning har observerats oftare hos honor än hos hanar. Om en medlem av ett par försvinner, härmar den kvarvarande partnern den försvunna partnerns läten för att uppmuntra den att komma tillbaka.Goodwin. s. 142, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007
Utbredning miniatyr|Två ungfåglar på Island.
Korpar kan trivas i varierade klimat. Korpen är den art i släktet kråkor som har mest vittspridd utbredning.Goodwin. p70, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 Den är utbredd över hela Holarktis från Arktis och tempererade områden i Nordamerika och Eurasien till öknarna i Nordafrika och till och med på några öar i Stilla havet. På Brittiska öarna är den vanligare i Skottland, norra England och västra Irland., refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 I Tibet har den observerats på höjder upp till 5000 meter och så högt som 6350 meter på Mount Everest.
Förutom i arktiska områden är de i allmänhet stannfåglar. Ungfåglar kan sprida sig lokalt.Goodwin. s. 139, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007
För underarternas utbredning se Taxonomi nedan.
Utdöda populationer Lokala populationer i främst Nordamerika som North Dakota, South Dakota, Nebraska, Kansas, Iowa, Missouri, Illinois, Indiana, Ohio, Alabama och South Carolina är utdöda, och likaså populationen i Jordanien. I delar av Europa, som Nederländerna, Belgien och DanmarkAlfred Brehm (1926) Djurens liv. Fåglarna. 4:e fullständigt omarbetade & tillökade upplagan, Stockholm, vol.9, sid. 551 har den varit utdöd, men återintroducerats.
Svartvit korp miniatyr|vänster|Uppstoppat exemplar eller replika av svartvit korp som finns på Føroya Náttúrugripasavn (Naturhistoriskt museum). På Färöarna fanns en numera utdöd färgmorf av korp, som kallades svartvit korp, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 (Corvus corax varius morpha leucophaeus) eller färöisk korp. Det var en ljus morf av den nordatlantiska underarten Corvus corax varius (som finns på Island och på Färöarna). Den ljusa morfen återfanns endast på Färöarna, där den kallades hvítravnur (vitkorp). Dess fjäderdräkt hade stora partier av vitt, speciellt på manteln, vingar, buken och stjärten och den hade smutsvitt huvud och brun näbb. I övrigt såg den ut som den mörka morfen (typicus).
De äldsta beskrivningarna av fågeln kommer från kvädet Fuglakvæði eldra ("Den äldre balladen om fåglar") från 1400-talet, som beskriver ett 40-tal färöiska fåglar inklusive garfågel. På 1800-talet jagades den mycket hårt, men antalet ökade på 1890-talet.
I början av 1900-talet var färgmorfen extremt sällsynt och jakten intensifierades i och med att inflyttningen till Färöarna ökade. Från och med 1948 är denna ljusa morf förklarad som utdöd. Svartvit korp, som tidigare sågs som en egen art, är även känd som Corvus leucomelas, och Corvus leucocephalus, samt på 1700-talet även Corvus aeriphoenas.
Korp i Sverige Korpen har tidigare varit ovanlig i delar av Sverige, men under 1970-talet ökade den kraftigt och nu häckar korpen allmänt i hela Sverige. Fram till 1950-talet häckade merparten av landets population i Småland, norra Dalarna och inre Norrland. I många syd- och mellansvenska landskap hade arten utrotats, med några enstaka par på Stora Karlsö, vid Halle- och Hunneberg samt i västra väggar på Omberg.
Systematik miniatyr|En korp, C. c. varius, i flykt över Seltjarnarnes på Island. Korpen var en av de många arter som ursprungligen beskrevs av Carl von Linné i hans verk Systema Naturae från 1758 och den bär fortfarande sitt ursprungliga vetenskapliga namn Corvus corax. , refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 Den är typart för släktet Corvus, som härstammar från det latinska ordet för "korp". Artepitetet corax kommer från det grekiska κόραξ, ordet för "korp" eller "kråka".
Dess närmaste släktingar är ökenkorp (Corvus ruficollis), svartvit kråka (Corvus albus) i Afrika och chihuahuakorp (Corvus cryptoleucus) i sydvästra Nordamerika.Goodwin. s. 70–72, refererad i Common Raven i engelskspråkiga Wikipedia 29 maj 2007 Antalet erkända underarter varierar bland de taxonomiska auktoriteterna. Listan nedan med åtta underarter följer Clements et alClements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11 med kommentarer om avvikelser: miniatyr|Den nordamerikanska underarten C. c. principalis. europeisk korpSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 Corvus corax corax (inklusive hispanusGill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2021. IOC World Bird List (v11.1). doi : 10.14344/IOC.ML.11.1.), nominatformen, häckar i hela Europa, på öarna i Medelhavet, och österut genom Sibirien till Jenisejfloden och Bajkalsjön. Den har en relativt kort, böjd näbb. Corvus corax varius häckar i Nordatlanten på Färöarna och Island. Den är mindre glansig än C. c. principalis eller nominatformen corax, är mellanstor och basen av dess nackfjädrar är vitaktig. Corvus corax tingitanus (inklusive canariensis) häckar på Kanarieöarna, i Marocko, norra Algeriet, Tunisien, norra Libyen och norra Egypten. Den är den minsta underarten, med de kortaste nackfjädrarna och med distinkt oljig fjäderglans. Dess näbb är kort, men tydligt kraftig, och culmen är kraftigt böjd. Fjädrarna bleknar till mörkbrunt på huvudet och kroppen när de är slitna.