miniatyr|stående|Louis Guéymard i titelrollen. Målning av Gustave Courbet, 1857. Robert le Diable (svenska: Robert av Normandie) är en grand opéra i fem akter med musik komponerad mellan 1827 och 1831 av Giacomo Meyerbeer och libretto författad av Eugène Scribe och Germain Delavigne. Robert le Diable hade premiär den 21 november 1831 på Parisoperan och anses som en av de första grand opéra där. Den har endast en ytlig koppling till den medeltida legenden om Robert Djävulen. Operan blev en omedelbar succé från start; den dramatiska musiken, harmonin och orkestreringen, den melodramatiska handling, sångarstjärnorna och de sensationella sceneffekterna framtvingade Frédéric Chopin, som närvarade vid premiären, att utbrista: "Om liknande praktfullhet någonsin setts på teater, så tvivlar jag att den nådde upp till den glans som i Robert... Det är ett mästerverk... Meyerbeer har gjort sig själv odödlig".Brown, Robert le diable, p. 572 Robert blev startskottet på kompositörens karriär, befäste Scribes berömmelse och lanserade den nya operachefen Louis-Désiré Véron som en förkämpe för den nya operagenren. Verket påverkade också balettens utveckling, och nämndes och kommenterades ständigt i samtida fransk litteratur.
Robert fortsatte som favorit på operahusen över hela världen under 1800-talet. Efter att ha varit försummad en tid fick den en renässans mot slutet av 1900-talet.
Om operan miniatyr|vänster|stående|Affisch för premiären av Robert le Diable den 21 november 1831. Giacomo Meyerbeers hade i ungdomen studerat i Tyskland men mellan 1816 och 1825 befann han sig i Italien. Där studerade han opera, som på den tiden dominerades av Gioachino Rossini, och komponerade sina egna italienska operor, vilka var måttligt framgångsrika och uppfördes i andra europeiska länder.Conway (2012), s. 246–248 Framgången med Il crociato in Egitto (1824) över hela Europa, inklusive i Paris 1825, övertygade Meyerbeer (som redan var 33 år) att slutligen bege sig till Paris för att försöka få tag i ett lämpligt libretto till en opera som skulle göra succé i staden.Conway (2012), s. 249–50
Första gången som Meyerbeer nämner Robert le diable i sin dagbok är 1827. Dagstidningen Journal de Paris tillkännagav den 19 april 1827 att librettot av Scribe och Delavigne hade godkänts av censuren och att "musiken ska anförtros till en kompositör M. Meyer-Beer, som redan åtnjuter ett gott rykte i Tyskland och Italien och som nu når vårt land, där flera av hans verk redan har framförts med framgång."Meyerbeer (1999), s. 384 & s. 422–3
Librettot byggde på legenden om hertig Robert I av Normandie, far till Vilhelm Erövraren, som i vissa versioner anses ha varit son till Djävulen. Librettisterna utökade handlingen men en rad melodramatiska händelser. Handlingen återspeglade 'de fantasirika, legendfyllda element som fascinerade operapubliken 1830', en smakriktning härstammade från Parisuppsättningen 1824 av Carl Maria von Webers Der Freischütz (i fransk version som Robin des bois), som också innehåller en tveksam hjälte som får kontakt med en demon som lovar honom lycka.Crosten (1948), s. 92Taruskin (2010), s. 217
Libretto var från början tänkt som en opéra comique i tre akter för Opéra-Comique-teatern. 1827 avbröt Meyerbeer arbetet med operan då teatern fick ekonomiska problem. I augusti 1829 beslöt kompositör och librettister att förnya verket till en femaktsversion för att matcha kraven från Parisoperan.Brzoska (2003), p. 190 Detta krävde avsevärd omarbetning av handlingen och nertoning av den komiska rollen Raimnaut (som försvinner efter akt 3, men vars krumsprång – inklusive det att spendera Bertrams pengar – fortsatte genom hela det tidigare librettot). Det innebar också att det traditionella "parbildandet" av älskande inom opéra comique (Robert/Isabelle är paralleller till de 'lågklassiga' Raimbaut/Alice) togs bort till förmån för ett fokus på Roberts mer diaboliska härkomst.Heuber (1992), s. 1357.
Operakontraktet, som specificerar verket som en "grand opéra i fem akter och sju scener", skrevs under av dåvarande operachefen Émile Lubbert den 29 december 1829. Meyerbeer fullbordade verket i Spa, Belgien i juni och juli 1830.Meyerbeer (1999), s. 391 Karaktäriseringen av verket som en 'grand opéra' placerade det i raden efter Aubers La muette de Portici (1828) och Rossinis Guillaume Tell (1829) i denna nya genre. Kompositören företog sig ytterligare arbete på opera i början av 1831 och överförde talad dialog till recitativ och lade till balettinslag såsom "Nunnornas balett" i akt 3, vilken skulle komma att bli ett av operans stora sensationer och som Henri Duponchel hade förslagit skulle ersätta den vardagliga scenen på berget Olympus. Han skrev också om de två stora mansrollerna Bertrand och Robert för att dessa skulle passa Nicolas Levasseur och Adolphe Nourrit.Heubner (1992), s. 1357 miniatyr|stående|Jenny Lind som Alice. Efter en engelsk litografi från 1847. Robert le Diable var Meyerbeers första opera för Paris, men var inte egentligen tänkt som Grand opéra utan som en opéra-comique. Scribe och Meyerbeer sadlade snabbt om när de hörde talas om Victor Léons duktiga team på den 1830-års nybildade Grand opéra. De ändrade det visuella i texten och lade till tärningspelspantomimen i första akten och helvetesdansen (valse infernal) i tredje akten, där Bertram åkallar de döda nunnorna.
Succén var gränslös vid premiären och det betraktades som en ny era i operahistorien, till och med Rossini och Wagner uttryckte sig i positiva ordalag och inom tre år hade man spelat operan över 100 gånger och snart hade man uppfört den över världens alla scener.
Operan har ett antal anslående melodier, till exempel; Isabelles kavatina i fjärde akten Robert, toi que j'aime Roberts siciliano i första akten O fortune, à ton caprice, viens, je livre mon destin! och Bertrams åkallelsearia i tredje akten i klosterscenen där han åkallar de fallna nunnorna ur gravarna till en bacchanal, Voici donc le débris du monastère antique, Nonnes qui reposez sous cette froide pierre, relevez-vous!, som uppnår avsevärt psykologiskt djup. Även Roberts och Isabelles duett i andra akten bör nämnas Avec bonté voyez ma peine.
Många tonsättare blev på något sätt påverkade av Robert le Diable, främst musikaliskt i orkestrering och uppbyggnad, en del av Wagners operor påminner ibland om Meyerbeer, och Verdis Don Carlos är influerad, särskilt tredje aktens final är lik Roberts final till tredje akten.
Efter första världskriget försvann praktiskt taget alla Meyerbeers operor från världens scener och det gällde även Robert le Diable, men den har börjat uppleva en renässans på senare tid och finns även inspelad på skiva.
Svensk premiär den 28 februari 1838 på Malmö Teater. I Stockholm hade operan premiär den 10 maj 1839 på det Gustavianska operahuset under titeln Robert av Normandie, med Jenny Lind i rollen som Alice. Operan framfördes i Stockholm 203 gånger fram till 1890.
Uppförandehistorik Premiärsäsongen i Paris Operan hade premiär den 21 november 1831 på Parisoperan. Succén berodde i stort på operans sångarstjärnor – Levasseur som Bertram, Nourrit som Robert — och för den provokativa "Nunnebaletten" i tredje akten med ballerinan Marie Taglioni. Koreografin till baletten utfördes av ballerinans fader Filippo Taglioni. Publikens lystna förtjusning över den skandalartade scenen skildrades väl av recensenten i Revue des Deux-Mondes: En samling stumma varelser glider genom valven. Alla dessa kvinnor kastar av sig sina nunnekläder, de skakar av sig gravens kalla kraft; plötsligt kastar de sig åter igen in i sitt forna livs nöjen; de dansar som backanter, de spelar som herrer, de dricker som sappörer. Vilken glädje att se dessa skira kvinnor...citerat i Williams (2003), s. 71 Balettens dekor var en innovativ och iögonenfallande design av Henri Duponchel och Pierre-Luc-Charles Ciceri.Carnegy, s. 15–6 Duponchel hade också introducerat tekniska nyheter för iscensättningen, inklusie falluckor för andarnas plötsliga uppdykningar och försvinnanden. (Meyerbeer klagade över att spektaklet var för mycket och gjorde att hans musik hamnade i bakgrunden).Carlson 1972, s. 75. Taglioni dansade rollen som abbedissan sex gånger i Paris; hon ersattes senare av Louise Fitzjames (som dansade rollen 232 gånger).Jürgenson (1998), s. 76
På Nourrits förslag gjorde Cornélie Falcon sin debut vid 18 års ålder på Opéra i rollen som Alice den 20 juli 1832. Trots rampfeber lyckades Falcon sjunga första arian felfritt och slutförde rollen med "lätthet och kompetens." Hennes tragiska gestaltning och mörka utseende gjorde hennes perfekt för rollenPitou 1990, s. 449. och hon gjorde ett levande intryck på publiken,Fétis 1862, s. 179. vilken premiärkvällen bland annat bestod av Auber, Berlioz, Halévy, Maria Malibran, Giulia Grisi, Honoré Daumier, Alexandre Dumas den äldre och Victor Hugo. Efter att ha hört henne i rollen deklarerade Meyerbeer själv att hans opera äntligen var 'komplett'.Smart 2003, s. 113–4
I april 1834 hade operan spelats fler än 100 gånger i Paris.Kaufman Nourrit sjöng rollen som Robert fram till 1837, då han ersattes av premiärtenoren Gilbert Duprez, som Meyerbeer inte gillade i rollen; inte heller godkände han alternativet Lafont. Men han var imponerade av nykomlingen Giovanni Matteo di Candia och komponerade en nya aria till honom vilken framfördes vid hans debut den 30 november 1838. Marios debut blev starten på hans mycket framgångsrika karriär. Andra sångare i 1838 års nypremiär var Julie Dorus-Gras (Alice), Prosper Dérivis (Bertram) och François Wartel (Raimbaut).Kühnhold (1988) Vid Meyerbeers död 1864 hade operan framförts över 470 gånger bara i Paris.
Tidiga föreställningar utanför Paris En rad av föreställningar i Europa och USA satte fart på Meyerbeers karriär. En engelsk version av operan med titeln The Fiend-Father, av Rophino Lacy, sattes upp på Theatre Royal, Drury Lane den 20 februari 1832; originalversionen spelades på Haymarket Theatre den 11 juni samma år. Lacys version gavs även i New York den 7 april 1834. 1832 nådde operan Berlin, Strasbourg, Dublin och Liège; 1833 Bryssel, Köpenhamn, Wien och Marseilles; 1834 Lyon, Budapest, Haag, Amsterdam och Sankt Petersburg; 1835 (12 maj) spelades originalversione för första gången i USA på Théâtre d'Orléans i New Orleans. Italienska versioner gavs i Lissabon 1838 och i Florens 1840.
Meyerbeer vinnlade sig extra över uppsättningarna i London och Berlin. Han reste till London för att inspektera sångarna och uppsättningen för originalversionenConway (2012), s. 114–5 och krävde att den tyska översättningen i Berlin gjordes av poeten Ludwig Rellstab, rekommenderade starkt att Taglioni och hennes far Filippo återengagerades och att Ciceris dekor skulle återskapas. Även om Taglioni dansade och dekoren återskapades, så utfördes översättningen så småningom av Meyerbeers vän Theodor Hell.Brev daterat 4 februari 1832 till Berlins teaterdirektör greve von Redern; se Becker (1989), s. 48–49. Meyerbeer komponerade ytterligare balettmusik till Taglioni för uppsättningen i Berlin.
Den danske koreografen August Bournonville såg Fitzjames gestaltning av abbedissan i Paris 1841 och baserades sin egen koreografi, vilken användes i Köpenhamn mellan 1833 och 1863, på den. Denna koreografi, som har bevarats i sin helhet, är den enda versionen av Taglionis original.Jürgenson (1998), s. 78–79
1847 bevistade Felix Mendelssohn en Londonföreställning av Robert – en opera som han avskydde rent musikalisktConway (2012), s. 244 – för att höra Jenny Linds >Englandsdebut i rollen som Alice. Musikkritikern Henry Chorley, som var med Mendelssohn, skrev: "När jag skriver ser jag framför mig den leende Mendelssohn, vars glädje över Mdlle. Linds talang var gränslös, vända sig om och se på mig, som om all ångest hade försvunnit från hans inre."Chorley (1972), 194
1900-talet