Hugenotterna

Denna artikel behandlar operan. För den kalvinistiska rörelsen, se Hugenotter. miniatyr|Giacomo Meyerbeer Hugenotterna () är en opera i fem akter med musik av Giacomo Meyerbeer. Librettot av Eugène Scribe och Émile Deschamps skildrar motsättningar mellan franska katoliker och protestanter (Hugenotter) i Paris med kulmen i massakern på de senare under Bartolomeinatten den 24 augusti 1572.

Historia Efter fullbordandet av Robert le Diable, men före dess premiär, började Meyerbeer och Eugène Scribe arbeta på en opéra comique: Le Portefaix. Efter den sensationella framgången med Robert le Diable 1831 bestämde sig Meyerbeer för att omvandla treaktaren Le Portefaix till en Grand opéra i fem akter, men när Scribe satte sig på tvären övergav han projektet.The New Penguin Opera Guide, s. 573

Det skulle ta Meyerbeer ungefär fem år att skriva klart Les Huguenots. Han förberedde sig noga och insåg vikten av att fortsätta presentera överdådiga scener, en dramatisk handling, imponerande orkestrering och virtuosa partier för sångarna – alla delar av den nya genren Grand opéra. I oktober 1832 skrev Meyerbeer och Scribe under ett kontrakt på operan La St Barthélemy (senare omdöpt till Les Huguenots). De hade enats om ett ämne som rörde Hugenottkrigen och med en handling delvis baserad på Prosper Mérimées roman Chronique du règne de Charles IX från 1829. Då Meyerbeer kom från en rik familj kunde han unna sig att ta tid på sig, diktera sina egna villkor och vara perfektionist. Det ytterst detaljerade kontraktet som Meyerbeer utverkade med Louis-Désiré Véron, Parisoperans chef, för Les Huguenots (och som sattes upp för honom av advokaten Adolphe Crémieux) är ett synligt bevis på detta.Kelly 2004, s. 201–206. Under tiden som Meyerbeer var i färd med att komponera sin opera, sattes en annan opera upp i Paris (1832) med liknande handling och innehåll: Le Pré aux clercs av Ferdinand Hérold. Liksom Meyerbeers verk blev även Hérolds opera mycket populär på sin tid, även om den ytterst sällan framförs numera.

Meyerbeer lovade att fullborda musiken till december 1833 men misslyckades. Han ville ha med fler historiska detaljer från tiden och ett större psykologiskt djup hos sina karaktärer än i Scribes text men lyckades inte övertala Scribe att ändra texten i Akt IV för att ge plats åt fler kvinnliga röster. Han erhöll Scribes godkännande att bjuda in ytterligare en librettist, Émile Deschamps, att arbeta med texten för att få med dessa element. Meyerbeer fick rådet att ta med sin hustru till ett varmare klimat för sin hälsas skull och medan de befann sig i Italien rådfrågade han librettisten till hans tidare italienska operor, Gaetano Rossi. Med hjälp av dennes råd skrev Meyerbeer själv om rollen Marcel, en av verkets mest slående och originella karaktärer. Meyerbeer tog även emot råd från stjärntenoren Adolphe Nourrit, som var utsedd att sjunga Raouls roll, att utöka kärleksduetten i akt 4, vilket skulle komma att bli ett av operans mest kända nummer.

Uppförandehistorik Les Huguenots hade premiär på Parisoperan i Salle Le Peletier den 29 februari 1836 (dirigent: François Habeneck) och blev en omedelbar framgång. Både Adolphe Nourrit och Cornélie Falcon prisades särskilt av kritikerna för sin sång och utspel. Det var Falcons sista stora roll innan hennes röst så tragiskt falerade i april följande år.Pitou 1990, s. 451–452. Hector Berlioz kallade musiken för "en musikalisk encyklopedi". Les Huguenots var den första opera att spelas fler än 1000 gånger på Parisoperan (den 1000:e gången inföll den 16 maj 1906)Brzoska 2003, s. 206. och fortsatte att sättas upp regelbundet fram till 1936, mer än ett sekel efter premiären.Wolff 1962, s. 116–117.(Parisoperan producerade en ny uppsättning av Les Hugenots i september 2018, den första sedan 1936). Dess många uppsättningar i världens alla stora operahus gör att den anses vara 1800-talets mest framgångsrika opera.

Andra stora premiärer ägde rum i London (Covent Garden Theatre) den 20 juni 1842 och i New Orleans (Théâtre d'Orléans) den 29 april 1839. På grund av handlingen iscensattes den ibland under andra titlar såsom Guelfer och Ghibelliner (i Wien före 1848), Renato di Croenwald i Rom eller Anglikaner och Puritaner (i München) för att undvika inflammerade, religiösa spänningar hos publiken.Brzoska 2003, s. 207.

Les Huguenots utsågs att inviga den nuvarande Covent Garden-operan 1858. Under 1890-talet, då den framfördes på Metropolitan Opera, kallades den ofta för 'the night of the seven stars', då rollbesättningen bestod av Lillian Nordica, Nellie Melba, Sofia Scalchi, Jean de Reszke, Édouard de Reszke, Victor Maurel och Pol Plançon. Operan framfördes på italienska på Metropolitan under 1800-talet som Gli Ugonotti.

Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 10 maj 1842 i en version översatt av Pehr Westerstrand och den iscensattes åter med premiär den 5 december 1900 och den 11 februari 1928.

Sovjetisk bearbetning I Sovjetunionen fick operan nytt libretto och ny titel, Dekabristi, om det historiska Dekabristupproret.Denna Dekabristi ska inte förväxlas med Jurij Sjaporins opera med samma namn.

Moderna uppsättningar Liksom var fallet med Meyerbeers andra operor tappade Les Huguenots i intresse i början av 1900-talet och förlorade sin plats på repertoaren, förutom några enstaka nypremiärer. Dame Joan Sutherland och Richard Bonynge var de starka krafterna bakom operans nytändning under andra hälften av 1900-talet. Sutherland valde operan som sin avskedsföreställning i Operahuset i Sydney den 2 oktober 1990.

Bland skälen som ofta angavs för bristen på uppsättningar under 1900-talet fanns verkets stora proportioner och kostnaderna för att sätta upp den, liksom bristen på virtuosa sångare som var kapabla att göra rättvisa åt Meyerbeers krävande musik. Men nutida och framgångsrika uppsättningar av operan på relativt små operahus som Metz (2004) visar att denna notoriska kunskap kan utmanas. Sedan dess har det satts upp fler framgångsrika uppsättningar av Les Huguenots på stora operahus i Frankrike, Belgien, Tyskland och Schweiz. Föreställningar av Les Huguenots är inte längre sällsynta i Europa.

Fotografier från Kungliga Operans uppsättning 1880-talet

Personer RollerNamnen, beskrivningarna och rollordningen är hämtad från Meyerbeer, Arsenty, and Letellier 2009, s. 2. Körroller är från Kobbé 1976, s. 726.RöstlägeRöstlägena är från Benoit-utgivningen av klaverutdraget (Meyerbeer, ca. 1900), förutom att "baryton" används i stället för basse chantante och "bas" i stället för basse profonde. Övriga roller är: Léonard (betjänten), sjungen av Charpentier, en tenor; och härolden sjungen av Alizard, en bas (se not för Premiärbesättningen). Källorna skiljer sig ibland vad gäller rollernas röstlägen. Till exempel så listar Kobbé (1976, s. 726) Maurevert som bas, medan Huebner (1992, s. 765) listar Saint-Bris, De Retz, Méru och Thoré som basroller och utelämnar Maurevert helt.PremiärbesättningEfternamnen är från Benoit-utgivningen av klaverutdraget (Meyerbeer, ca. 1900) och förnamnen är från Kutsch and Riemens 2003. Det råder delade meningar bland källorna angående sångarna i de mindre rollerna. Chouquet (1873, p. 399) listar Ferdinand Prevôt som de Retz, Alex. Dupont som Cossé och Massol som Tavannes. Wolff (1962, s. 115–116) listar Trévaux som Tavannes. Wolff listar också fyra mindre roller som inte återfinns i de andra källorna: Gosselin och Laurent som två Kammarjungfrur, Charpentier [tenor] som Léonard (betjänten) och [Adolphe-Joseph-Louis] Alizard [bas] som härolden. Dessa två sångares röstlägen återfinns i Tamvaco 2000, s. 1224 (Alizard), 1237 (Charpentier). Alizard var student vid tiden och gjorde sin riktiga debut den 23 juni 1837, då han övertog rollen som Saint-Bris (Kutsch and Riemens 2003, s. 61; Chouquet). Senare i sin karriär sjöng Alizard Fader Laurence i Berliozs Roméo et Juliette (1839) och Roger i Verdis Jérusalem (1847) (Kutsch and Riemens). 29 februari 1836(Dirigent: François Habeneck)Letellier 2006, p. 131.Svensk premiärbesättning 10 maj 1842(Dirigent: Johan Fredrik BerwaldMarguerite de Valois, drottning av Navarra sopranJulie Dorus-GrasMathilda GelhaarValentine de Saint-Bris, dotter till Saint-Bris |sopran |Cornélie Falcon |Elma Ström |- |Urbain, drottningens page |sopranÄven om rollen Urbain inte ursprungligen var skriven för en soperan, så transponerade Meyerbeer ner den för kontraalt och lade till arian "Non! – non, non, non, non, non! Vouz n'avez jamais, je gage" 1848, då den framfördes av Marietta Alboni på Royal Italian Opera at Covent Garden (Jander, Owen/Steane, J.B./Forbes, Elisabeth, Contralto, i The New Grove Dictionary of Opera, I, s. 934). |Maria Flécheux |Wilhelmina Fundin |- |Raoul de Nangis, adelsman och protestantisk hugenott |tenor |Adolphe Nourrit |Julius Günther |- |Marcel, hans tjänare |bas |Nicolas Levasseur |Giovanni Belletti |- |Greve de Nevers, katolsk adelsman |baryton |Prosper Dérivis |Isidor Dannström |- |Greve de Saint-Bris, katolikernas ledare |baryton |Jean-Jacques-Émile Serda |Fredrik Kinmansson |- |Bois Rosé, soldat och hugenott |tenor |François Wartel

Handling Operan utspelar sig i Frankrike i augusti 1572 före och under Bartolomeinatten då tusentals franska hugenotter (protestanter) mördades av katolska kyrkan i ett försök att fria Frankrike från protestantiskt inflytande. Även om massakern var en historisk händelse så är resten av operans handling, vilken huvudsakligen rör kärleken mellan den katolska Valentine och den protestantiske Raoul, helt uppdiktad av Scribe.

Ett kort orkesterförspel, innehållande Martin Luthers koral "Ein feste Burg", ersatte den utökade ouvertyr som Meyerbeer från början hade tänkt sig.

Akt 1 Scenen föreställer greven av Nevers slott i Touraine. I bakgrunden stora öppna fönster ut mot trädgårdar och en gräsmatta på vilken flera adelsmän spelar boll; till höger leder en dörr in mot de inre rummen; till vänster ett stängt fönster med gardin vilket antas leda till ett bönerum; i förgrunden spelar andra adelsmän tärning etc. Nevers, Tavannes, Cossé, Retz, Thoré, Méru och övriga katolska adelsmän ser på dem och pratar sinsemellan.

Hugenotterna

Źródło i licencja