Syconycteris carolinae är en däggdjursart som beskrevs av Frank G. Rozendaal 1984. Syconycteris carolinae ingår i släktet Syconycteris och familjen flyghundar. Inga underarter finns listade. Typexemplaret hittades vid foten av vulkanen Gamkonora.
Med artepitet i det vetenskapliga namnet hedrar Frank G. Rozendaal sin fru, Caroline Rozendaal-Kortekaas, som var till stor hjälp under parets gemensama expeditioner.F. G. Rozendaal: Notes on macroglossine bats from Sulawesi and the Moluccas, Indonesia, with the description of a new species of Syconycteris Matschie, 1899 from Halmahera (Mammalia: Megachiroptera). I: Zoologische Mededelingen. band 58, nr. 13, 1984, sid. 187–212.
Utseende Med en kroppslängd av 83 till nästan 98 mm, utan svans, med 55,5 till 61 mm långa underarmar och med en vikt av 35 till 47 g är arten lite större än Syconycteris australis. Djuret har ungefär 15,5 mm långa bakfötter och 12 till 17 mm stora öron. Jämförd med den andra arten är pälsen mörkre, nosen lite mer långsträckt och ett utskott mellan pannbenet och okbenet robustare. Dessutom är gränsen mellan nackbenet och hjässbenet inte utformad som en kam. I motsats till Syconycteris hobbit har denna flyghund längre och ulligare päls. Ovansidan bär mörkbrun päls som är mörkast på huvudets topp och vid djurets nacke. Pälsen vid undersidan är spräcklig med en gulbrun grundfärg och några hår som har gråa eller silverfärgade spetsar. Huvudet kännetecknas av en rödbrun regnbågshinna i de stora ögonen och av långa öron med avrundad spets. Syconycteris carolinae har svarta vingar och en klo vid andra fingret för att vårda pälsen. Istället för en svansflyghud finns längre hår vid benens insida. En hälsporre (calcar) saknas. Typiska är runda och korta kindtänder. Det finns ingen klaff mellan de övre framtänderna. Däremot finns lite mellanrum vid de nedre premolarerna.
Utbredning och ekologi Denna flyghund förekommer på Halmahera och kanske på mindre öar i närheten som tillhör Moluckerna. Arten vistas där i delvis förändrade skogar och trädgårdar. Ett fynd gjordes vid 180 meter över havet och två fynd vid platser där höjduppgiften saknas Under en studie fångades 60 exemplar med hjälp av slöjnät. På grund av en liknande morfologi med andra släktmedlemmar antas att djuret har nektar som huvudföda. Under januari dokumenterades två dräktiga honor och nio honor med aktiva spenar. Antagligen väntar ungarna i gömstället när modern söker efter föda. Syconycteris carolinae är aktiv på natten. Det finns inga informationer var exemplaren vilar på dagen eller om de bildar kolonier.
Hot På Halmahera letades en längre tid intensiv efter guld och nickel. Gruvdrift skedde även i regioner som hade status som skyddszon. Även efter etableringen av större restriktioner fick 13 bolag undantagstillstånd. Kring året 2020 uppskattades hela populationen av vuxna djur med . IUCN kategoriserar arten globalt som nära hotad.
Källor Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing (2005) , website Syconycteris carolinae, Mammal Species of the World Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
Externa länkar
Kategori:Flyghundar carolinae Kategori:Däggdjur i australiska regionen