Carl Piper, född 29 juli 1647 i Stockholm, död 29 maj 1716 i Nöteborg i Ingermanland, var en svensk greve och statsman samt stamfader för den grevliga grenen av ätten Piper. Han hörde under slutet av Karl XI:s och stora delar av Karl XII:s regering till Sveriges mest inflytelserika civila ämbetsmän och påverkade såväl inrikes förvaltningsfrågor som utrikespolitiken. Som kansliråd och statssekreterare 1689–1705, och därefter kungligt råd och statsråd från 1697, var han en central aktör i den kungliga kansliapparaten. Han höll samman kansliets löpande arbete och blev en kontaktpunkt för utnämningar, instruktioner och diplomatiska besked. I samtiden beskrevs han ibland som kungens förste minister, och hans ställning gjorde honom både uppvaktad och omstridd bland svenska ämbetsmän och utländska sändebud.
Piper utbildades vid Uppsala universitet och inledde sin karriär som ämbetsman i Karl XI:s fältkansli och i Kammarkollegiet. Under reduktionerna arbetade han med kronans återtagande av adelsgods och i räfsten mot den gamla förmyndarregimen. Erfarenheterna därifrån bidrog till hans rykte som effektiv administratör och till hans avancemang under Karl XII, inklusive friherrlig och grevlig värdighet. Han utnämndes senare till universitetskansler för Uppsala universitet 1702–1716 och överstemarskalk 1705–1716, vilket också gav honom en framträdande roll i hovets organisation.
Under inledningen av stora nordiska kriget var Piper chef för Karl XII:s fältkansli och en nyckelperson i den civila styrningen under kungens fälttåg i bland annat Polen och Ryssland. Han expedierade och formulerade beslut, samordnade kontakter med myndigheter och diplomater samt hanterade en omfattande utrikespolitisk korrespondens. Särskilt framträdande var hans ansvar för förhandlingarna med Polen och Sachsen, som ledde till frederna i Warszawa och Altranstädt och till att August II avsattes som kung av Polen. Genom dessa uppgifter blev han en av de viktigaste civila förhandlarna och organisatörerna av den politik som fördes i direkt anslutning till Karl XII:s fälttåg.
Efter nederlaget vid Poltava 1709 hamnade Piper i rysk fångenskap. I Moskva organiserade han ett svenskt förvaltningskontor för att bistå de svenska krigsfångarna med administration, medelsfördelning och kontakter med ryska myndigheter. När försök till fångutväxlingar strandade och ryska påtryckningar ökade fördes han senare till Nöteborg, där han avled före fredsslutet. Hans äktenskap med Christina Törne, senare Piper, och hans goda hushållning gjorde honom till en av Sveriges största jorddrottar på sin tid. Under hans bortavaro och fångenskap, liksom efter sin död, förkovrades hans förmögenhet och jordegendomar av Christina. Hon byggde sedan ett framgångsrikt jordbruks- och industriimperium i Skåne och blev en av sin tids mest inflytelserika och förmögna kvinnor.
Barndom och härkomst (1647–1668)
Carl Piper föddes den 29 juli 1647 i Stockholm. Han var son till häradshövdingen och kamreraren i Krigskollegium Carl Piper och rådmansdottern Ingrid Charlotta Ekenbom. Hans tre styvbröder, Mikael, Olof och Nils, blev senare borgmästare i Stockholm, och hans äldre kusin Hinrich var ståthållare över Ingermanland och adlades 1678 av kung Karl XI. Väldigt lite är känt om Carls barndom. Carls far dog när han var tre år gammal. Två år senare gifte hans mor om sig med rådmannen Hans Olofsson Törne. Som trettonåring började Carl studera på Uppsala universitet.
Tidig karriär (1668–1697) miniatyr|stående|vänster|200px|Carl Piper (1681) av David Klöcker Ehrenstrahl. Efter avslutade universitetsstudier ingick Piper den 27 maj 1668 som kopist i det kungliga kansliet, efter rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies godkännande. Under sensommaren 1673 ingick han som kanslist i den svenska ambassaden i Ryssland under ledning av riksrådet Gustaf Oxenstierna. Den besvärliga resan till Ryssland pågick under tre månader, och den svenska delegationen ägnade flera veckor åt att uppvakta tsar Aleksej Michajlovitj innan denne var färdig att ta emot dem. Under Oxenstiernas förhandlingar med tsaren kom parterna fram till ett avtal om ökad tullfrihet som underlättade för svenska handelsmän i Ryssland och ryska handelsfartyg i Östersjön. Delegationen vistades i sex månader i Ryssland och ägnade sig åt underrättelseverksamhet bland befolkningen och gjorde listor över utländska officerare i rysk tjänst, i syfte att bilda sig en uppfattning om Rysslands tillstånd. Piper fick en god erfarenhet och bild av den ryska politiska kulturen och denna skulle vara viktig för honom senare under karriären. Piper tjänstgjorde någon tid som sekreterare vid defensionsverket i Östersjöprovinserna.
Den 15 januari 1677, mitt under Skånska kriget, utsågs Piper till registrator vid fältkansliet i Skåne. Hans insatser i kansliet gjorde att Karl XI den 17 juni 1679 utsåg honom till sekreterare i Kammarkollegium och den 31 juli samma år adlade honom, varefter Piper snart kom att tillhöra rikets inre styrelse. Han arbetade med Karl XI:s reduktioner, där adelsgods indrogs till den svenska kronan, och i räfsten mot den gamla förmyndarregimen; ärenden som gjorde Piper hatad i högadliga kretsar men till en trogen tjänare till kronan. Den 14 mars 1689 utnämndes han av Karl XI till statssekreterare och kansliråd. Vid denna tid stod han som högst i gunst hos Karl XI, och deltog i kungens björnjakter. På midsommardagen 1692 deltog Piper i kungens entourage på Uppsala slott, där trupper mönstrades och en ny rektor vid universitetet installerades. Samma dag slog en blixt ned i slottets norra torn, där den passerade en fönsterruta och träffade Piper och flera andra i tornet, inklusive kungen, dock utan att någon tog allvarlig skada.
Piper tillbringade sin ämbetstid på resande fot under Karl XI:s resor runt om det svenska riket, där denne exercerade trupper och besökte gods och kyrkor. Resorna var oftast långa och påfrestande, men gav samtidigt utmärkta möjligheter till att få vara i kungens närhet och vinna dennes förtroende. Piper skänkte en stor sköldpadda från Spanien till Karl XI, som lät hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl måla av den och hänga upp tavlan i kungsgården Kungsör. Pipers inflytande på kungen eftertraktades av framträdande personer som pfalzgrevinnan Maria Elisabeth, riksrådet Gustaf Adolf De la Gardie och ämbetsmannen Johan Paulin Olivecrantz, vilka sökte sig till Piper för att be honom om att lägga ett gott ord för dem inför kungen.
Äktenskap och familj miniatyr|stående|Christina Piper (1700) av David von Krafft. Piper ingick äktenskap med Christina Törne (1673–1752), dotter till Pipers styvbror grosshandlaren Olof Hansson Törne (adlad Törnflycht år 1698), vilket gjorde äktenskapet till ett resonemangsparti. Vigseln ägde rum den 13 februari 1690 i Storkyrkan i Stockholm och förrättades av Matthias Iser. Genom sitt gifte med henne förvärvade Piper en stor förmögenhet och av hustruns föräldrar fick paret bröllopsgåvan Petersenska huset vid Munkbron i Gamla stan. Paret flyttade in i huset samma år och bodde där under resten av 1690-talet.
I Stockholm var spädbarnsdödligheten hög och den Piperska familjen var hårt drabbad. I äktenskapet föddes åtta barn:
Christina Charlotta Piper (1691) Ingrid Margareta Piper (1692) Charlotta Christina Piper (1693–1727) Hedvig Ulrika Piper (1695) Hedvig Maria Piper (1697–1767) Ulrika Eleonora Piper (1698–1754) Carl Fredrik Piper (1700–1770) Sofia Carolina Piper (1707–1732)
År 1691 föddes parets första dotter som döptes den 2 juli under namnet Christina Charlotta, men som dog späd. Året därpå, den 6 juni, döptes en dotter som gavs namnet Ingrid Margareta, men som även hon dog späd. Den tredje dottern föddes den 24 september 1693 och fick först namnet Juliana, men kom senare att kallas Charlotta Christina och levde vidare till vuxen ålder. Den fjärde dottern döptes den 11 september 1695 under namnet Hedvig Ulrika. Även hon dog mycket tidigt. Den femte dottern föddes den 11 augusti 1697 och gavs namnet Hedvig Maria. Den sjätte dottern Ulrika Eleonora föddes 26 oktober 1698 och liksom sina systrar Hedvig Maria och Charlotta Christina levde hon till vuxen ålder. Greve Johan Gabriel Stenbock stod fadder till Ulrika Eleonora och skänkte en ansenlig gåva till henne. Barnens namn hedrade parets närmaste släktingar och kungafamiljen. Den 20 februari 1700 föddes parets ende son, som fick namnet Carl Fredrik. Den 6 november 1707 föddes en sjunde dotter, som fick namnet Sofia Carolina, och prinsessan Ulrika Eleonora anmälde sig som dopvittne.
Dottern Charlotta Christina gifte sig den 12 maj 1715 med greve Ture Gabriel Bielke, överste för Bohusläns dragoner. Familjen Bielkes ekonomi och status hade vid denna tid dränerats och flera av deras hus och gårdar förpantades av kronan. Hon bistod Bielkes ekonomi genom att erbjuda honom ett lån mot egendomen Örbyhus i Uppland som pant samt lösa panten för två av familjen Bielkes stenhus i Stockholm som gåva till Charlotta Christina. Under samma månad som sin syster, gifte sig Hedvig Maria med generalmajoren Sten Arvidsson Natt och Dag, som Christina bistod genom att lösa ut Arvidssons syster och svåger ur släktgodset Magda så att han blev ensam ägare. Ulrika Eleonora gifte sig 1718 med generalmajoren friherre Bengt Ribbing. Sofia Carolina gifte sig den 4 juli 1723 med generalmajoren och fortifikationsdirektören Axel Löwen. Sonen Carl Fredrik gifte sig 1731 med grevinnan Ulrika Christina Mörner af Morlanda, dotter till fältmarskalken Carl Mörner.
Kungligt råd och gunstling (1697–1700) Karl XI avled den 5 april 1697 och överlämnade tronen till sin son och efterträdare, Karl XII. Trots att Karl XII endast var 15 år gammal myndigförklarades han och den 14 december 1697 kröntes han till enväldig kung. Under nyårsafton samma år utnämnde den nye kungen Piper, jämte Tomas Polus, till kungligt råd och statsråd, ett beslut som överrumplade de närvarande rådsmedlemmarna. I Karl XII:s skara av rådgivare, där Piper och Polus ingick, fanns kanslipresidenten Bengt Oxenstierna och generallöjtnanten Carl Gustaf Rehnskiöld, kungens främste militäre rådgivare. Dessa fyra hade Karl XI:s förtroende och bortsett från Oxenstierna tillhörde de den nya adeln som Karl XI sökt mest stöd från. Flera högadelsmän fick sina gamla privilegier begränsade eller avskaffade, medan ofrälse och nyadlade fick höga ämbeten. Karl XII fortsatte i sin fars bana och valde sina rådgivare baserat på deras erfarenheter och lojalitet. Den franske ambassadören Jean Antoine de Mesmes d'Avaux rapporterade till Paris att Piper var en råbarkad och obildad person som nått sin ställning hos kungen på grund av sitt förakt för den gamla adeln. När Karl XI härskade skötte han statens affärer i sitt sovrum tillsammans med Piper och talade statsangelägenheter med Oxenstierna och övriga rådgivare som hade tillträde i rummet. När Karl XII kom till makten flyttade han arbetsplatsen till ett kabinett och stängde in sig med den han ville arbeta med, vilket oftast blev med Piper eller Polus. Enligt d'Avaux ska Oxenstierna ha varit mycket förödmjukad när han tvingades vänta utanför kabinettet tillsammans med de övriga rådsherrarna medan kungen arbetade med Piper bakom stängd dörr.