Vladimir Semjonovitj Vysotskij (ryska: Владимир Семёнович Высоцкий), född 25 januari 1938 i Moskva, död 25 juli 1980 i Moskva, var en sovjetisk skådespelare, sångare och poet. Han var en av Sovjetunionens mest kända gitarrpoeter, komponerade sina sånger och framförde dem till ackompanjemang av sin sjusträngade gitarr.
Vladimir Vysotskij spelade tjugotalet teaterroller på Tagankateatern i Moskva (1964–1980), däribland Hamlet (Shakespeares Hamlet), Galilei (Brechts Galileis liv), Lopachin (i Tjechovs Körsbärsträdgården). På film spelade han bland annat med i Svarta katten (Mesto vstretji izmenit nelzja), Korta möten (Korotkije vstretji), Små tragedier (Malenkije tragedii), Interventionen (Interventsija), Taigans herre (Chozjain tajgi), Vertikal, Hur Tsar Peter gifte bort sin morian (Skaz pro to, kak tsar Petr arapa zjenil).
Enligt en enkätförfrågan från Ryska institutet för opinionsundersökningar (VTSIOM) år 2010 intog Vysotskij andra plats på listan över 1900-talets idoler, efter Jurij Gagarin. Enligt en rundfråga från gallupinstitutet FOM i juli 2011 kände 98 procent av ryssarna till namnet Vladimir Vysotskij, och 70 procent svarade att de tycker om hans sånger och ansåg att hans verk är en viktig del av den inhemska 1900-talskulturen.
Biografi
Härkomst Fadern, Semjon Vladimirovitj (Volfovitj) Vysotskij (1915–1997), var bördig från Kiev. Han var överste, verkade som sambandsofficer och var krigsveteran från Stora fosterländska kriget, innehavare av mer än 20 ordnar och medaljer samt hedersmedborgare i städerna Kladno och Prag (Tjeckien).
Farbrodern Aleksej Vladimirovitj Vysotskij (1919–1977) var författare. Han deltog i andra världskriget som artillerist, var överste och innehavare av sex ordnar och tre medaljer.
Farfadern, som också hette Vladimir Semjonovitj Vysotskij (men ursprungligen Wolf Sjlimovitj), föddes 1889 i Brest (vid den tiden Brest-Litovsk) i en lärarfamilj. Han flyttade till Kiev och skaffade sig tre högre utbildningar inom juridik, ekonomi och kemi. Han dog 1962.
Farmodern, Darja Aleksejevna (född Debora Jevsejevna Bronsjtein; 1891–1970), var sjuksköterska och kosmetolog.
Modern, Nina Maximovna (född Serjogina; 1912—2003), studerade vid Moskvainstitutet för främmande språk. Hon arbetade som översättare och tolk från tyska vid Sovjetunionens centrala fackföreningsråd VTSSPS ('Vsesojuznyj tsentralnyj sovjet profesionalnych sojuzov') och därefter som Intourist-guide. Under de första krigsåren tjänstgjorde hon på transkriptionsbyrån vid Sovjetunionens geodesi- och kartografistyrelse ('Glavnoje ypravlenije geodezii i kartografii MVD SSSR'). Hon avslutade sitt yrkesverksamma liv som föreståndare för rymdindustrins tekniska dokumentationsbyrå ('Bjuro technicheskoj dokumentatsii v NIIchimmasje').
Morfadern, Maxim Ivanovitj Serjogin, flyttade vid 14 års ålder till Moskva från byn Ogarjov i Tulaguvernementet. Han arbetade som portier på olika hotell i Moskva. Med sin fru Jevdokija Andrejevna Sinotovaja fick han fem barn, däribland Nina Maximovna född 1912. Efter föräldrarnas förtida död fick hon klara sig själv och uppfostra sin yngre bror.
Barndom Vladimir Vysotskij föddes 25 januari 1938 klockan 9.40 i Moskva. Han föddes i barnbördshus nummer 8 på Tretjaja Mestjanskaja ulitsa 61/2 ('Tredje borgargatan', numera Stjepkingatan), där en minnestavla finns uppsatt på väggen. Under sin tidigaste barndom bodde han i en kommunal lägenhet på Pervaja Mestjanskaja ulitsa ('Första borgargatan') 126; huset revs 1955, och där byggdes ett nytt hus som fick adressen Prospekt Mira ('Fredsavenyn') 76.
Under andra världskriget var Vysotskij och hans mor från augusti 1941 till juli 1943 evakuerade till byn Vorontsovka i Orenburg oblast i södra Ryssland. Därefter återvände de till Moskva, och 1945 började Vysotskij första klass i skola nummer 273 på Prospekt Mira ('Fredsavenyn') 68 c3.
När Vysotskijs föräldrar skilde sig 1947 flyttade han till sin far och dennes nya hustru, armeniskan Jevgenija Stepanovna Vysotskajа-Lichalatova (född Martirosova; 1918—1988). Vysotskij kallade sin styvmor Zjenja, och han lät även döpa sig i den armeniska kyrkan för hennes skull. Mellan 1947 och 1949 bodde de i Eberswalde i östra Tyskland, där fadern tjänstgjorde och där Volodja lärde sig spela piano och cykla.
I oktober 1949 återvände han med familjen till Moskva och började i femte klass i skola nummer 186, som låg i närheten av deras lägenhet på Bolsjoj Karetnyj pereulok ('Stora vagnsgränd') 15, lägenhet 4. På huset finns numera en minnestavla utformad av Moskvaarkitekten Robert Rubenovitj Gasparjan, och det är den första minnestavlan över en folklig idol under sovjetisk tid. Vysotskij har förevigat 'Stora vagnsgränd' i sin sång "På Bolsjoj Karetnyj".
Början på skådespelarkarriären Från 1953 deltog Vysotskij i en teatercirkel ledd av V. Bogomolovoj vid Konstnärliga teatern. När han slutade skolan 1955 började han på släktens inrådan på Moskvas tekniska högskola, men slutade redan efter första terminen.
Från 1955 till 1963 bodde Vysotskij med sin mor, först på Första Mestjanskaja ulitsa ('Första borgargatan') 126, och sedan i det nya huset som byggdes i dess ställe 1956, och som fick adressen Prospekt Mira ('Fredsavenyn') 76, i lägenhet 62 på fjärde våningen.
Mellan åren 1956 och 1960 studerade Vysotskij vid Konstnärliga teatern i Moskva. 1959 utmärkte han sig i sin första roll som Profirij Petrovitj i en uppsättning av Brott och straff och i sin första filmroll som studenten Petja i den melodramatiska filmen Sverstnitsy ('Jämnåriga').
Under studietiden träffade Vysotskij Iza Zjukova och de gifte sig våren 1960.
Mellan åren 1960 och 1964 arbetade Vysotskij mestadels vid Pusjkinteatern i Moskva. Under en filminspelning 1961 träffade han Ludmila Abramova, som han gifte sig med 1965. I slutet av år 1963 fick Vysotskij och hans mor en lägenhet på Sjvernikgatan 11, lägenhet 41. Där föddes makarnas andre son, Nikita, 1964. När paret skildes 1968 var Vysotskij redan känd i hela landet genom sina sånger i filmen Vertikal.
Början på den poetiska banan Vysotskij skrev sin första dikt, Min ed ('Moja kljatva'), 8 mars 1953, då han gick i åttonde klass, och den var tillägnad Stalin, som just hade dött.
Vysotskijs första sånger kom till i början av 1960-talet. Sången Tatueringen ('Tatuirovka') , som anses vara den första, skrevs sommaren 1961 i Leningrad, och han sjöng den för första gången i telefon till sin barndomsvän Levon Kotjarjan. Den sången var även den första inom genren tjuvsånger, som kom att utgöra en stor del av hans repertoar.
Yrkesliv – med- och motgångar Vladimir Vysotskij arbetade på olika Moskvascener innan han år 1964 började hos Jurij Ljubimov på Tagankateatern, där han stannade ända till sin död. Samtidigt arbetade han med film och skrev poesi och sånger.
I juli 1967 träffade Vysotskij den ryskättade franska skådespelerskan Marina Vlady ('Marina Vladimirovna Poljakova'; även känd under namnet 'Catherine Marina de Poliakoff-Baïdaroff'), som blev hans tredje och sista hustru i december 1970.
I juni 1968 skickade Vysotskij ett brev till kommunistpartiets centralkommitté med anledning av den skarpa kritiken i tidningarna mot hans tidiga sånger. Samma år kom hans första grammofonskiva ut, Sånger från filmen Vertikal.
Sommaren 1969 brast plötsligt ett blodkärl i Vladimir Vysotskijs hals, och han överlevde bara tack vare att Marina Vlady, som var i Moskva då, ringde efter ambulans och tvingade läkarna att ta med honom till sjukhuset där de fick kämpa för hans liv i 18 timmar.Vlady, sid. 34–37.
29 november 1971 hade Shakespeares tragedi Hamlet premiär på Tagankateatern med Vysotskij i huvudrollen.
15 juni 1972 visade den estniska televisionen en svartvit film, Noormees Tagankalt ('Killen från Taganka') om Vladimir Vysotskij, och det var hans första framträdande på den sovjetiska televisionen.
1975 flyttade Vysotskij in i en kooperativ trerumslägenhet på 115 kvm, på 8:e våningen i ett nybyggt 14-våningshus på Lilla Georgiska gatan ('Malaja Gruzinskaja ulitsa') nummer 28.
Samma år publicerades för första och sista gången under Vysotskijs livstid hans dikter i den sovjetiska samlingsutgåvan Den poezi 1975 ('Poesidagen 1975') – Iz dorozjnogo dnevnika ('Ur resedagboken').
I september 1975 spelade Vysotskij in en LP-skiva i Bulgarien – V. Vysotskij. Avtoportet. ('V. Vysotskij. Självporträtt.') tillsammans med Tagankaskådespelarna Dmitrij Mezjevitj och Vitalij Sjapovalov. Skivan kom ut först 1981, efter poetens död.
21 mars 1977 framträdde Vysotskij i den franska TV-kanalen TF1:s program "Restez donc avec nous le lundi", där han talade franska och framförde två sånger Ballada o Ljobvi ('Balladen om kärleken') och Ochota na volkov ('Vargjakten') till eget gitarrackompanjemang.
13 februari 1978 tilldelades Vysotskij den högsta utmärkelse för scensolister av Sovjetunionens kulturminister och fick därmed officiellt erkännande som professionell sångare.
Vysotskij reste på gästspel tillsammans med Tagankateaterns skådespelare till Bulgarien, Ungern, Jugoslavien, Frankrike, Tyskland och Polen. När han hade fått permanent visum för att resa till sin hustru i Frankrike kunde han även besöka USA, Kanada, Mexico, Tahiti med flera länder.
Vysotskij gav mer än tusen konserter i Sovjetunionen och andra länder, men Sovjetunionens television visade inte en enda av hans konserter eller intervjuer under hans livstid.
Vysotskijs sista år och död Vysotskij var storrökare och alkoholberoende under många år. När han drabbades av njursvikt och hjärtproblem skrev läkarna ut narkotikapreparat och förespeglade honom att preparaten även kunde bota alkoholism, och då övergick Vysotskij till morfin och amfetamin istället för alkohol.
Marina Vlady beskriver i sin biografi över Vysotskij En kärlekssaga eller berättelsen om Vladimir Vysotskij – människan, poeten, skådespelaren. (på ryska: 'Владимир или Прерванный полет', på franska: 'Vladimir ou le vol arrêté') hur de träffades när de båda var runt 30 år och blev förälskade i varandra, hur fantastiskt allt var tills Marina upptäckte att han var periodsupare.Vlady, sid. 24 Hon försökte i det längsta hjälpa honom på egen hand och genom att se till att han fick vård och avgiftning.Vlady, sid. 49–50 Genom en skådespelarkollega fick hon tips om ett avvänjningsmedel mot alkoholism, disulfiram eller antabus, som läggs in under huden som en depå. Hon bad Vysotskij att pröva antabus och det gjorde han och mellan 1970 och 1980 avstod han från alkohol under mer än sex år.Vlady, sid. 66 När Vysotskij började ersätta alkohol med morfin, misstänkte Marina Vlady ingenting förrän det var för sent. Exakt ett år före sin död, 25 juli 1979, slutade Vladimir Vysotskijs hjärta att slå mitt under en föreställning av Hamlet i Samarkand; han var kliniskt död men återfördes till livet av en injektion i hjärtat.Vlady, sid. 231
Enligt Valerij Perevoztjikov var Vysotskij dödsdömd i början av 1980, och skulle dö inom kort, antingen av en överdos narkotika eller av abstinens.Перевозчиков В. Правда смертного часа. Посмертная судьба. — М.: Вагриус, 2006. — . I juli 1980, då de olympiska spelen genomfördes i Moskva, hade Vysotskij, enligt Perevoztjikov, problem att få tag i narkotika. Andra källor, som filmregissören Igor Maslennikov, dementerar att Vysotskij överhuvudtaget skulle ha brukat alkohol under de sista åren av sitt liv. 2 juni 1980 i Kaliningrad gav Vysotskij en av sina sista konserter, under vilken han blev dålig. 3 juli 1980 framträdde han i Moskva trots att han inte kände sig i form, men spelade ändå i två timmar, en halvtimme längre än planerat. 16 juli gav han sin sista konsert i Kaliningrad (numera Koroljov) i Moskva oblast. 18 juli 1980 framträdde Vysotskij inför publik för sista gången, i sin mest kända roll som Hamlet på Tagankateatern.