Slaget vid Düna, även känt som Övergången av Düna eller Slaget vid Riga, var ett fältslag och en landstigningsoperation som ägde rum den 9 juli 1701 (enligt den svenska kalendern; 8 juli enligt den julianska och 19 juli enligt den gregorianska) över floden Düna utanför staden Riga i dagens Lettland. Striden stod mellan svenska styrkor under ledning av Sveriges kung Karl XII och en sachsisk-rysk armé under fältmarskalk Adam Heinrich von Steinau.
I februari 1700 inleddes det stora nordiska kriget när Polens kung och Sachsens kurfurste August (II) den starke tillsammans med sina sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade den svenska staden Riga. Trots svenska försök att bryta belägringen återkom en större sachsisk armé under sommaren och belägringen intensifierades. Samtidigt mötte Sverige angrepp från Danmark och Ryssland, vilket ledde till en omfattande försvarsstrategi under Karl XII:s ledning. Efter att ha besegrat danskarna och senare vunnit en avgörande seger mot ryssarna i slaget vid Narva, kunde Karl XII rikta sin uppmärksamhet mot Sachsen. Under våren och sommaren 1701 förberedde sig den svenska armén för en övergång av floden Düna för att konfrontera Steinaus förskansade armé, som omfattade 19 000 sachsiska och ryska soldater. Svenskarna samlade och konstruerade omkring 200 farkoster och inledde byggandet av en flottbro som skulle föra trupperna över floden. Noggranna taktiska förberedelser och avledningsmanövrar spelade också en central roll.
Under natten till den 9 juli 1701 ombordsteg Karl XII och omkring 7 000 svenska soldater på sina farkoster och landsteg på den motsatta stranden under intensiv artilleribeskjutning. Efter hårda strider, där svenskarna metodiskt avancerade och slog tillbaka flera sachsiska motanfall, tvingades Steinau att slå till reträtt. På grund av förseningar med flottbron kunde den svenska armén inte förfölja Steinaus flyende armé, som kunde undkomma med huvuddelen av sina trupper. Karl XII kunde därför inte fullfölja sin plan att krossa den sachsiska armén, vilket tvingade honom att fortsätta kampen mot August II innan han kunde vända sig mot Ryssland. Han inledde senare nya militära operationer i Kurland och Litauen för att säkra strategiska positioner inför hans kommande fälttåg mot Polen.
Bakgrund miniatyr|Samtida kopparstick över belägringen av Riga 1700 av Johan Lithen med bidrag från Erik Dahlbergh. Den 12 februari 1700 markerade början på det stora nordiska kriget när Polens kung och Sachsens kurfurste August (II) den starke tillsammans med sina sachsiska trupper korsade floden Düna och inledde en belägring av staden Riga i den svenska provinsen Livland. Staden försvarades av Livlands generalguvernör Erik Dahlbergh. Sachsarna lyckades erövra Cobrons skans mittemot Riga den 14 februari, följt av fästningen Dünamünde vid Dünas utlopp i Rigabukten den 14 mars. I maj anlände en svensk undsättningsarmé under ledning av general Otto Vellingk och generalmajor Georg Johan Maidel för att bryta belägringen. Efter en sammandrabbning vid Jungfernhof tvingades de sachsiska styrkorna att retirera tillbaka till polskt territorium. Under juli månad återvände en större sachsisk armé under befäl av fältmarskalk Adam Heinrich von Steinau, vilket tvingade de svenska trupperna, ledda av Maidel och Vellingk, att dra sig tillbaka norrut. Riga belägrades återigen, och den 10 augusti inleddes en kraftig beskjutning av staden med sachsiskt artilleri.
I samband med August II:s anfall mot Livland genomförde kung Fredrik IV av Danmark ett angrepp mot hertigdömet Holstein-Gottorp, Sveriges bundsförvant sedan flera år tillbaka, liksom Ryssland under tsar Peter I, som i september 1700 invaderade den svenska provinsen Ingermanland och inledde en belägring av Narva i Estland. Dessa tre länder hade i hemlighet enats om en gemensam pakt som gick ut på att bistå varandra och anfalla Sverige från tre fronter, och vart och ett hade som syfte att vinna tillbaka de landområden som förlorats till Sverige under tidigare krig. Den svenska armén under kung Karl XII:s befäl avvärjde först det danska hotet genom en framgångsrik landstigning vid Humlebæk på Själland den 25 juli 1700, vilket tvingade Fredrik IV att dra sig ur kriget den 8 augusti samma år under freden i Traventhal.
Efter att Danmark kapitulerat och lämnat alliansen inleddes förberedelserna för att transportera den svenska huvudarmén på omkring 11 000 man till den baltiska krigsskådeplatsen. Detta genomfördes i början av oktober, då Karl XII och hans trupper skeppades från Karlshamn till Pernau. En del av de svenska styrkorna landsattes på Ösel, medan andra sattes i land vid Reval. När August II fick kännedom om den svenska landstigningen i början av september, beordrade han omedelbart att belägringen av Riga skulle avbrytas. Han drog sig tillbaka till hertigdömet Kurland, då han fruktade ett svenskt anfall. Med hotet mot Riga undanröjt kunde Karl XII rikta huvudarmén mot Narva, där han vann en avgörande seger mot den ryska armén i slaget vid Narva den 20 november 1700, varefter Sveriges strategiska situation förbättrades avsevärt.
Efter segern vid Narva stod Sverige fortfarande inför utmaningen att besegra Ryssland. Innan denna stora uppgift kunde påbörjas behövde dock en annan fiende hanteras: den sachsiska armén som fortfarande hotade Livland från andra sidan av Düna. Så länge sachsarna förblev en styrka att räkna med, kunde Sverige inte utan risk inleda fälttåg mot Ryssland utan att ha fienden i ryggen. Därför beslutade sig kungen för att prioritera en avgörande seger över Sachsen innan han kunde rikta sina ansträngningar österut. För att möjliggöra en fortsatt kamp beslutades det att den svenska huvudarmén skulle få återhämta sig efter de hårda påfrestningarna under höstens fälttåg. Vintern tillbringades i Estland och Livland, där trupperna förlades på olika platser för att rustas upp och fyllas på med förstärkningar. Högkvarteret förlades till Lais nära Dorpat, där en intensiv utbildning bedrevs under Karl XII:s ledning. Som ett resultat av detta arbete färdigställdes ett nytt infanterireglemente som trädde i kraft och kom att användas fram till 1731.
Upptakten till slaget I slutet av maj 1701 lämnade de sista svenska enheterna, inklusive Karl XII själv, vinterkvarteren i Lais och begav sig mot Dorpat, där trupperna stannade i två veckor. Den långa vintern, svåra översvämningar och sjukdomar som Rötfeber och dysenteri hade gjort vistelsen i Lais längre än planerat. Strategiska planer fanns på att bryta upp tidigare, men försenade hjälptrupper och isförhållandena på Östersjön tvingade fram en senare avfärd. De första förstärkningarna från det svenska fastlandet anlände till Estland i början av juni, varav några förenade sig med huvudstyrkan i Dorpat, medan andra skickades direkt till Fellin eller Pernau. Karl XII samlade nu totalt 24 000 man, varav 5 000 under överste Wolmar Anton von Schlippenbachs befäl avdelades för en framryckning mot Pskov och Kokenhusen. Huvudarmén bestod därmed av drygt 18 000 man, vilket ansågs tillräckligt med tanke på deras utbildning och stridserfarenhet. Under tiden i Dorpat inspekterade Karl XII sina trupper noggrant och övade dem intensivt.
August II hade planer på att samla en styrka om 34 000 man med hjälp av värvningar och förstärkningar från Polen, för att i samverkan med ryska trupper avancera mot Riga och sedan vidare mot Narva. Men denna omfattande offensiv var planerad först till augusti, då förberedelserna krävde lång tid. August II befann sig under tiden i Warszawa och förlitade sig på diplomatiska manövrer för att vilseleda Karl XII och få honom att avstå från offensiva planer, med förhoppning om att kunna slå till vid ett gynnsamt tillfälle. Efter den misslyckade kampanjen år 1700 hade de sachsiska trupperna dragit sig tillbaka från Livland, förutom garnisonerna i Cobron och Dünamünde. Längs Dünaflodens södra strand från Kokenhusen till Rigabukten stod cirka 9 000 sachsiska soldater under fältmarskalk Adam Heinrich von Steinaus befäl och konstruerat ett flertal fältverk. Peter I hade tidigare utlovat August II en rysk hjälpkår på 20 000 man, men av denna hade endast omkring 10 000 man anlänt till Steinaus förfogande.
Den 17 juni gav sig Karl XII med hela den svenska huvudarmén iväg från Dorpat för att marschera söderut mot Riga och därefter genomföra en övergång av Düna. 500 sjuka soldater, som inte var i stånd att marschera, lämnades kvar i staden för att återhämta sig. Marschen till Riga var krävande – en sträcka på 250 kilometer som tog 21 dagar att genomföra under svåra vägförhållanden och extrem sommarvärme. För att spara soldaternas krafter och underlätta framkomligheten organiserades marschen noggrant, men den krävande resan påverkade både nyanlända och erfarna soldater negativt. Den 23 juni slog armén läger i den mörka och täta Strenschskogen efter en 30 kilometer lång marsch. Oro spred sig bland soldaterna, då skogen var känd för tidigare massakrer av svenska trupper av lokala bönder. Fienden höll sig hela tiden nära och vid Wenden hade sachsiska trupper plundrat staden bara två dagar innan svenskarnas ankomst. Spionage var ett ständigt problem. Den 30 juni avslöjades och avrättades en lettisk bonde som försett sachsarna med information. Under hela marschen försökte svenskarna dölja sina verkliga intentioner genom vilseledande manövrar. För att skapa osäkerhet hos fienden marscherade armén först söderut mot Kokenhusen, innan de plötsligt vände västerut mot Riga. Dessutom gavs motstridiga order till olika enheter för att förvirra sachsarna. 300 ryttare skickades under major Johan August Meijerfelts befäl demonstrativt mot Kokenhusen, medan den egentliga marschvägen gick mot Riga. Mellan den 4 och 6 juli stannade armén för att utföra slutliga förberedelser inför en snabbmarsch mot Düna. Huvudarmén anlände slutligen till Riga den 7 juli 1701, redo att inleda övergången dagen därpå. Armén slog läger på stadens ängar mittemot Düna, där soldaterna kunde se fiendens eldar på andra sidan floden. Under marschen passerade de en ström vid Neuermühlen, där de fick använda färjor eftersom sachsarna hade bränt ner bron.
Förberedelser inför övergången miniatyr|Ett svenskt flytande blockhus bestyckat med kanoner. Illustration av Johann Christoph Brotze. Övergången av Düna skulle bli en mycket komplex militär operation för svenskarna, då planen byggde på noggranna förberedelser och ett överraskningsanfall mot sachsarnas förskansade ställningar. Redan under vintern 1701 hade Karl XII instruerat Livlands generalguvernör Erik Dahlbergh att i hemlighet samla och konstruera de fartyg som skulle användas vid övergången. Tillsammans med fortifikationskåren och bistånd från generalkvartermästaren Carl Magnus Stuart och Dalregementets överste Magnus Stenbock, organiserade Dahlbergh byggandet av en flottbro som skulle föra över huvudarméns kavalleri och artilleri till den motsatta stranden, samt byggandet och uppsamlingen av ett flertal transportbåtar, lodjor, pråmar och flatbottnade båtar, så kallade "strussar". Tidigare den 4 juli red Karl XII tillsammans med generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld till Riga för att på plats inspektera förberedelserna för flodövergången tillsammans med Stuart och Dahlbergh. Sällskapet klättrade upp på Rigas domkyrkotorn för att skaffa sig en uppfattning om hur sachsarna på andra sidan floden hade förberett sig. Kungen fastställde övergångsplatsen med målet att hitta en plats där fienden var svag och där trupperna kunde förflyttas obemärkt. Sachsarna hade dock byggt upp omfattande försvarsverk i form av skansar, redutter och artilleribatterier vid Cobron och längs stora delar av Dünas södra strand mittemot Riga. Fienden var säker på sin styrka och ansåg att det var omöjligt för svenskarna att lyckas med en övergång. Stuart själv hade rekognoscerat fiendens ställningar och angav i sin rapport till Karl XII: