Västerbottens regemente (I 20/Fo 61) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1624–2000. Förbandsledningen var förlagd i Umeå garnison i Umeå.Braunstein (2003), s. 89–92Kjellander (2003), s. 251Holmberg (1993), s. 14Holmberg (1993), s. 76-77
Historia 1500–1700-talet Västerbottens regemente har sitt ursprung i de västerbottensfänikor från mitten av 1500-talet som 1615 sammanslogs till Norrlands storregemente, vilket 1624 delades i tre regementen, varav det nordligaste blev Västerbottens regemente. I 1634 års regeringsform fastställdes den svenska regementetsindelningen, där det angavs att armén skulle bestå av 28 regementen till häst och fot, med fördelningen av åtta till häst och 20 till fot. De indelta och roterande regementena namngavs efter län eller landskap, medan de värvade regementena uppkallades efter sin chef. Regeringsformen angav Västerbottens regemente som det sextonde i ordningen. Dock blev det ett nummer som aldrig användes, annat än för att ange regementets plats, enligt den då gällande rangordning.Björkenstam (1994), s. 10-11
Under den första perioden i Nasa silvergruvas historia togs bergsknektar ut från Västerbottens regemente för att arbeta i gruvan – där hade man för första gången börjat spränga berget med svartkrut. Officerarna, som under den här tiden vanligtvis var adelsmän, fick bland annat betalt i så kallad naturalön. Efter att de flyttat till länet fick de ofta gårdar som de själva skulle bo och bruka. Då gårdarna i regel var små i länet kom stora delar av räntorna i form av smör.
Under stora nordiska kriget, då manskapet uppgick till över 1.100 man, blev regementet år 1700 överfört till Baltikum, deltog 1701 i slaget vid Düna, 1702 i Kliszów, 1706 i Fraustadt, samt 1708 i Holowczyn och Malatitze. Regementet deltog 1709 i slaget vid Poltava, där det ställdes upp i infanteriets vänstra flygelkolonn, vilken anfördes av generalmajor Sparre. Regementets ena bataljon kvarhölls vid reduttlinjen och blev avskuren från huvudstyrkan, och kom tillsammans med generalmajor Roos övriga trupper att retirera till belägringsverken vid Poltava, där samtliga tillfångatogs. Den andra bataljonen kom igenom reduttlinjen och stod i andra striden närmast vänstra flygelbataljonen av svenskarnas slagordning. Bataljonen föll sedan i fångenskap genom kapitulationen vid Perevolotjna. Krigsfångarna skickades därefter till Moskva, Geroda, Weronitz och Schleffsk, där de användes till tvångsarbete – större delen av soldaterna omkom under krigsfångenskapen. Regementets dåvarande regementschef Anders Lagercrona undkom krigsfångenskap och följde kung Karl XII till Bender. Under Lagercronas tid i Bender förlorade han kungens anseende. Han åtalades för att ha försnillat pengar ur regementes kassa. Regementet fick omedelbart sättas upp på nytt och rekrytera manskap och deltog 1710 förgäves i försöket att rädda Reval. År 1716 deltog regementet vid försvaret under anfallet mot Strömstad, och skickades 1719 till Västerbotten för att försvara det egna landskapet. Eftersom trakten hyst tusentals finländska flyktingar, vilka härjat och rövat mat och lämnat socknar utblottade, saknades proviant när ryssarna anföll 1720 – soldaterna levde på barkbröd. Rapporteringen om ryssarnas antågande kom för sent och regementet hade inte hunnit till Umeå när staden brändes ner 1720.
Finska kriget Västerbottens regemente deltog från krigets inledningsskede i Finska kriget. Norra bataljonen slogs med Finska arméns femte brigad under Johan August Sandels under hela året 1808 i Finland, och deltog därmed i slaget vid Virta bro och slaget vid Pulkkila. Major Wilhelm Lagerborg stupade vid Pulkkila. Från den 18 juni höll de stånd mot ryssarna utanför Kuopio och deltog i strider där, men tvingades vid flera slag att dra sig norrut. I slutet av år 1808 förenades bataljonen med Karl Nathanael af Klercker i Uleåborg. När svenskarna kapitulerade i Kalix den 25 mars 1809 överlämnades bataljonen i ryssarnas händer.Högman
Överstelöjtnantens kompani, Lövångers kompani, Bygdeå kompani och Andra Majorens kompani (södra bataljonen) uppgick 1808 i den så kallade norra fördelningen som leddes av Johan Bergenstråhle, och var förlagd i Umeå under början av år 1808. De stred med Jämtlands fältjägarregemente, Jämtlands hästjägare, och två ytterligare batterier. Slaget vid Vasa decimerade kompaniet med hälften. Därefter bytte fördelningen namn till Svenska brigaden och ledningen övertogs av Odert Reinhold von Essen d.y.. Den 17 augusti stred fördelningen med finska armén i slaget vid Alavo, och därefter i slaget vid Oravais och slaget vid Ruona. Vid Alavo var Västerbottens regemente avgörande för den svenska segern. Kompaniet vägrade kapitulera i Kalix i mars 1809, men den 15 maj tillfångatogs soldaterna när de räddade svenska förråd vid Lejonströmsbron i Skellefteå. De svenska soldaterna var endast 600 mot 6 000 ryssar, men de räddade förråden. Krigsfångarna släpptes 17 september 1809.
1816–2000 miniatyr|Generalmajor Nils Rosenblad inspekterar Västerbottens regemente på Rådhustorget i Umeå 1942. Den rangordning som hade fastställts i 1634 års regeringsform började halta och skapa luckor efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, då Finland tillföll Ryssland och de svenska regementen i Finland upplöstes. Därmed fanns det ett behov med att skapa ett nytt system. Under kronprins Karl Johans tid infördes 1816 ett nytt numreringssystem, där de svenska regementena genom en generalorder den 26 mars 1816 tillfördes ett officiellt ordningsnummer, till exempel № 19 Västerbottens regemente.von Konow (1987), s. 19 Till grund för numreringen låg inte bara ett regementes status, utan också de svenska landskapens inbördes ordning, samt att Svealand, Götaland och Norrland skulle varvas. De lägsta ordningsnumren tilldelades "liv- och hus- trupperna". Dessa nummer hade dock ingenting med rangordningen att göra, vilket bland annat framgår av gamla förteckningar där infanteri- och kavalleriförband är blandade just med hänsyn till rang och värdighet.Björkenstam (1994), s. 10-11 År 1829 ändrades regementets namn till Västerbottens fältjägarregemente.
Vid delning av Närke-Värmlands regemente 1812 och av Västerbottens fältjägarregemente 1841, föll det sig naturligt att de därvid nybildade förbanden - Närkes regemente och Norrbottens fältjägarkår rang- och nummerplacerades i omedelbar anslutning till sina ursprungsregementen. Men de två kårer som uppstod vid delningen av Västerbottens fältjägarregemente, Norrbottens fältjägarkår och Västerbottens fältjägarkår fick samma nummer, men särskiljdes genom romerska respektive arabiska siffror. № 19 för Norrbottens fältjägarkår och № XIX för Västerbottens fältjägarkår. Med 1892 års härordning blev 1893 ett nummer i den högre serien ledigt, då № 21 Närkes regemente sammanslogs med № 3 Livregementets grenadjärkår. Därmed övertog № 20 Kalmar regemente numreringen från Närkes regemente och Västerbottens regemente övertog numreringen från Kalmar regemente. På den vägen fick regementet № 20 och kunde därmed behålla sin plats i omedelbar anslutning till № 19 Norrbottens regemente.von Konow (1987), s. 21-22
I samband med 1914 års härordning justerades 1914 samtliga ordningsnummer inom armén. För Västerbottens regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 20. Justeringen av beteckningen gjordes för att särskilja regementen och kårer mellan truppslagen. Det med bakgrund till att namn och nummer som till exempel № 3 Livregementets grenadjärkår och № 3 Livregementets husarkår kunde förefalla egendomliga för den som inte kände till att förbanden ifråga tillhörde skilda truppslag.von Konow (1987), s. 18
Regementet klarade sig från avvecklingen genom försvarsbeslutet 1925. Men regementet reducerades och kom att från den 1 januari 1928 bestå av en förstärkt infanteribataljon, vilken kallades Västerbottentyp. Genom försvarsbeslutet 1942 kom regementet att få samma organisation som övriga infanteriregementen.Björck (1996), s. 301
Genom försvarsbeslutet 1958 reducerades Norrlands dragonregemente (K 4) till bataljonsstorlek, samt att det underställdes Västerbottens regemente. Dragonerna fick det nya namnet Norrlands dragoner, och bibehöll förbandsbeteckningen K 4, samt sin förläggning på Skolgatan i Umeå. År 1966 samlokaliserades det med Västerbottens regemente, i en ny tillbyggnad för dragonerna.
I samband med OLLI-reformen, vilken genomfördes inom försvaret åren 1973–1975, sammanslogs Västerbottens regemente med Umeå försvarsområde (Fo 61), som med sammanslagningen bytte namn till Västerbottens försvarsområde. Från den 1 juli 1973 bildades försvarsområdesregementet I 20/Fo 61. Inom Västerbottens försvarsområde blev Västerbottens regemente ett A-förband (försvarsområdesregemente), och Norrlands dragoner (K 4) blev ett C-förband. Västerbottens regemente fick det samlade mobiliserings- och materialansvaret inom försvarsområdet, och B- och C-förbanden svarade endast som utbildningsförband.Holmberg (1993), s. 76-77
I samband med försvarsbeslutet 1977 avskildes Norrlands dragoner den 1 april 1980 från regementet och omlokaliserades till Arvidsjaur, där det bildade Norrlands dragonregemente (K 4).Holmberg (1993), s. 20
Inför försvarsbeslutet 1992 föreslog regeringen att krigsorganisationen skulle spegla fredsorganisationen. Därmed föreslogs att brigaden vid regementet skulle avskiljas från regementet, och bilda ett självständigt kaderorganiserat krigsförband inom Norra militärområdet (Milo N). Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1994, och regementet kom bland annat att omfatta en försvarsområdesstab, depåverksamhet, skjutfältsdetalj och hemvärns- och frivilligsdetalj.
Inför försvarsbeslutet 1996 föreslog Försvarsmakten att försvarsområdesstaben vid regementet samt Fältjägarbrigaden (NB 5) skulle avvecklas. Den socialdemokratiska regeringen, med stöd av Centerpartiet, föreslog istället en avveckling av Lapplandsbrigaden (NB 20). Ur försvarsekonomiska och försvarspolitiska skäl vägde de båda alternativen jämnt mot varandra. Regeringens skäl till att bibehålla brigaden inom Östersunds garnison, var möjligheterna till att vidmakthålla och utveckla en allsidig och rationell försvarsmaktsgarnison med såväl flyg- som arméförband. Den 1 juli 1998 antog regementet en ny form, i form av en försvarsområdesförband ledd av en försvarsområdesbefälhavare.prop. 1996/97:4
Inför försvarsbeslutet 2000 föreslog regeringen i sin propositionen för riksdagen, att den taktiska nivån bör reduceras genom att fördelnings- och försvarsområdesstaber samt marinkommandon och flygkommandon skulle avvecklas. Detta för att utforma ett armétaktiskt, marintaktiskt respektive flygtaktiskt kommando vilka skulle samlokaliseras med operationsledningen. Förslaget innebar att försvarsområdesstaben vid Värmlands regemente skulle avvecklas. Vidare föreslog regeringen i propositionen att avveckla de fem infanteribrigaderna IB 1, IB 2, IB 12, IB 16 och NB 13. Detta då regeringen ansåg att bibehålla dem skulle kräva omfattande investeringar för att kunna utgöra enheter för mekaniserad utbildning. Vidare ansågs att deras övnings- och skjutfält i vissa fall var begränsande. Beslutet medförde att Västerbottens regemente kom att avvecklas den 30 juni 2000. Från den 1 juli 2000 övergick verksamheten vid regementet till en avvecklingsorganisation, fram till att avvecklingen skulle vara slutförd senast den 31 december 2001. Avvecklingsorganisationen upplöstes i sin tur den 31 december 2000, då avvecklingen ansågs slutförd.
Ingående enheter