thumb|Varningsskylt för bigård, Trädgårdsföreningen, Linköping.
Biodling är hållandet av honungsbin som husdjur för att pollinera växter och för att utvinna honung och vax.
Historik thumb|Traditionell bikupa av halm. Vanlig från medeltiden fram till ca 1850. Mayaindianerna i Mesoamerika sysslade med biodling för husbehov mycket tidigt. I Europa har biodling med säkerhet förekommit sedan folkvandringstid. Biodling vid denna tid omnämns av historikern Jordanes. Oscar Montelius skrev att biodlingen var av vikt redan under hednatiden då det behövdes mycket honung för att framställa mjöd samt att betydelsen ökade i och med kristendomens införande och kyrkornas behov av vaxljus.
Utvecklingen av bikupan med löstagbara ramar har varit avgörande för den moderna biodlingen. Följande steg kan urskiljas i denna utveckling:
Stockkupa Klostermunkar kunde ha speciella stockkupor från vilka man kunde utvinna honungen utan att bina dödades.
Halmkupa Halmkupan var en utveckling av bikupan som var litet bättre, för såväl odlaren som bina. Med halmkupa kan honungsskattning utföras utan att bisamhället behöver förstöras. Halmkupans form har givit namnet kupa åt hela företeelsen att hålla bostad till honungsbin. Halmkupan fungerar så att tunna pinnar är genomstungna den flätade kupan, och bina bygger lodrätt ner från dem. Samuel Linnaéus utarbetade ett system med halmkransar, som gav föränderlig storlek åt halmkupan.
Den moderna bikupan Moderna bikupor har utvecklats sedan första halvan av 1800-talet. De typer av bikupor man använder idag har lösa ramar av trä eller plast placerade i en eller flera löstagbara lådor, som staplas över varandra. Under 1800-talet togs följande fyra avgörande utvecklingssteg mot dagens biodling: lösa, fyrkantiga ramar, ihopsatta av trälister, genom ukrainaren Petro Prokopovitj, separation av drottningen från honungskammare (skattlåda), genom Petro Prokopovitj bärlister för fyrkantsramarna, med bygganvisningar, genom preussaren Johann Dzierzon, löstagbara lådor och lock samt funktionen hos bigången, genom amerikanen Lorenzo Langstroth.
Dessa utvecklingssteg, framför allt Langstroths bikupa från 1851, är grunden för de olika normer som skapats gällande ramar ramformat. Dagens ramkupa är skapad utifrån dessa fyra innovationer.
Prokopovitsch och Dzierzon brukar tillskrivas uppfinningen att hålla bin på rörligt vaxbygge med hjälp av ramar med fritt utrymme runt om, den så kallade bigången. Bina kittar annars igen smala öppningar på några enstaka mm och bygger vax i utrymmen som är större än 1 cm. Mellanrum med storlek inom dessa gränser är därför avgörande för att ha rörliga ramar i kupan.
Honungsslungan, som är en slags centrifug, har utvecklats för att möjliggöra effektiv avskiljning av honung eller nektar från vaxkakorna i ramarna efter att cellocken tagits bort (avtäckning av vaxkakorna). Idag är slungorna oftast försedda med motor och en slunga har utrymme för fyra eller fler ramar samtidigt.
Bisamhället se också Honungsbi#Bobygge höger|miniatyr|Mobil bipaviljong med flera bisamhällen. Biodlare erbjuder sina bin en bikupa för dem att bo i. Det är viktigt för samhällets produktionsförmåga att bikupan är lämpligt utformad. Moderna bikupor kan vara transportabla, så kallade vandringskupor, så att bina kan förflyttas till platser där tillgången på nektar är god och ibland till odlingar som behöver binas pollinering. Exempel på användningsområden för vandringskupor i Sverige kan vara de omfattande odlingar av fruktträd och raps som finns i södra Sverige som under en kort och intensiv blomningstid kräver effektiv pollinering på kort tid. Utomlands används vandringskupor till exempel i Kaliforniens mandelodlingar där mandelblomman blommar tidigt på året innan de lokala bina hunnit utvecklas till effektiva antal för att kunna pollinera mandelblomstren.
Bina samlar in nektar och andra söta vätskor från växter, framför allt växternas blommor. Dessutom kan bina under vissa omständigheter samla in den söta vätska som bladlöss producerar. Nektarn omvandlas inne i biets kropp till honung. Honungen lagras, liksom pollen, i vaxkakornas celler. Binas syfte med honungsinsamlingen är att använda honungen som vinterföda. Den biodlare som på hösten samlar in sitt bisamhälles årliga honungsproduktion måste därför tillse att bina har tillgång till annat vinterfoder för att bisamhället inte skall gå under av svält under vintern. Vanliga vinterfoder kan vara sockervatten (60%vikt strösocker uppblandat med 40% vatten) eller kommersiellt saluförda ämnen, till exempel Bifor.
thumb|Biodlare med ram innehållande en vaxkaka.När en biodlare håller bin för honungsproduktion används i modern biodling kupor som innehåller så kallade ramar. Det innebär att hela bisamhället sitter samlat på vaxkakor i trä- eller plastramar. Ett normalt samhälle sitter på 10 till 30 ramar på vintern och upp till 100 ramar på sommaren. Biodlaren kan enkelt lyfta upp varje ram för inspektion eller flytta ramar mellan olika bikupor. Det finns en lång rad internationellt standardiserade rammått med tillhörande utrustning. En av de vanligaste i Sverige är lågnormal. Olika ramstorlekar har olika för- och nackdelar, och valet beror till stor del på biodlarens tycke och smak. Det inbördes avståndet mellan ramarna i kupan är av yttersta vikt för samhällets fortlevnad: sitter ramarna för långt isär kommer bina att bygga vaxkakor mellan ramarna, vilket kallas "vildbygge". Om de å andra sidan sitter för tätt, klarar inte bin av att bo på båda ramarna varpå deras produktionsförmåga sänks. Avståndet mellan ramarna kallas för "bigång" och regleras genom att på varje ram fäst ett avståndsstift som ser till att ramarna alltid är på exakt rätt avstånd från varandra, normal ca 8mm. Upptäckten av bigången har haft stor betydelse för biodlingen.
Drottningodling är en term inom biodling, som beskriver hur man tar vara på för biodlaren goda gener och föder upp bidrottningar. I vissa fall styr man även med vilka gener bidrottningen blir parad med, renparning. Det finns två metoder för renparning: den ena är ett isolerat område i vilket man har kontroll över vilka bidrönare som finns i närheten och den andra metoden är genom insemination, detta sker under mikroskop. För den moderna biodlaren är en eller flera av följande egenskaper önskvärda hos bina: Bina ska vara lugna vid hantering och inte aggressiva. Detta är särskilt viktigt för de biodlare som har biodling som hobby eller som odlar på amatörnivå. Det är dessutom särskilt viktigt för de biodlare som bor i nära anslutning till andra människor. Bina ska vara bra dragbin, dvs hämta mycket vikt honung per antal bin. Bina ska vara städvilliga. Det innebär att de självmant ska hålla sin egen bikupa ren, till exempel genom att slänga ut självdöda bin eller vaxrester från kupan. Bina bör vara kakfasta, dvs sitta stilla på sina ramar när biodlaren hanterar dem. Det är då för biodlaren enkelt att inventera bisamhällets styrka och storlek.
I Sverige förekommer flera biraser i normal biodling. Några arter som visat sig ha flera av ovanstående egenskaper samt varit tåliga mot det svenska klimatet är Ligustica (ibland kallat Gula eller Italienska bin), Buckfast och Carnica (även kallat Krainerbin). Buckfast är egentligen inte en egen ras utan resultatet av ett avelsprogram av Karl Kehrle ("Broder Adam").
Alla de ovan nämnda typerna av bin är i modern tid importerade till Sverige. De höll på att helt tränga undan det inhemska mörka nordiska biet (Apis mellifera mellifera), som sedan istiden funnits här och i övriga Nordeuropa. Under de tusentals åren hade det genetiskt helt anpassats till våra förhållanden och till vårt hårda klimat genom naturligt urval. I sista stund (1990) startades Projekt NordBi, som försöker att rädda de kvarvarande renrasiga resterna av detta genetiskt så värdefulla bi. Arbetet går framåt och nu är de nordiska bina på väg tillbaka. Större populationer finns främst i Norrland, Värmland och Dalsland.
Binas hälsa och välbefinnande Under senare år har bina haft svårare att klara övervintringen. Vinterförluster på uppemot 25% har konstaterats vid statistiksammanställning. Orsakerna är inte helt klarlagda, men varroakvalstret spelar en stor roll och sannolikt även bekämpningsmedel, särskilt i gruppen neonikotinoider. Det finns teorier om att moderna biodlingsmetoder bidrar till att sänka binas motståndskraft, vilket är en kontroversiell fråga.
Mjölksyrabakterier tycks vara nyttiga för bins immunförsvar.Bitidningen 2016 nr 1 (januari), ISSN 0006-3886
Handhavande thumb|Biodlare som arbetar med sina bikupor. miniatyr|Svensk honungslossare för förbehandling av ljunghonungskakor inför slungning. thumb|En liten modern honungsslunga
För att kunna få någorlunda kontroll på bina vid arbete med bikupan används rök, ofta från en rökpust. Som ett alternativ till rökpusten kan en sprayflaska med vatten användas. Röklukten gör att bina sätter sig och provianterar, antagligen som förberedelse inför flykt från annalkande brand.
Som bränsle i rökpusten används ofta torrt murket (löv)trä. Vissa biodlare använder även torv, äggkartonger eller annat att elda med. Det går också bra att använda nejlikeolja som man kan köpa i vanliga butiker, det appliceras vanligen på en fuktig trasa som man sedan lägger över ramarna. Material som innehåller tjära (exempelvis fiberskivor) ska inte användas.
Kupkniv är ett redskap som biodlare använder bland annat för att lossa och lyfta upp ramar i bikupan.
miniatyr|En av flera varianter av infångsburar. Skumplastbiten används för att försegla öppningen efter infångandet av drottningen. Ibland måste man fånga in en drottning, exempelvis i samband med flytt till ny kupa eller avlägsnande av henne. Då används någon form av infångningsbur. En variant av infångningsbur består av en lång, transparent cylinder (i glas eller genomskinlig plast) med möjlighet att både öppna och stänga cylindern i båda ändar.Heaf, David (2013): "Naturlig Biodling med Warré Kupan: En Handbok". BoD. Läst 28 juli 2015.
Varroabehandling Myrsyra Myrsyraångor dödar kvalster både på de vuxna bina och i de täckta yngelcellerna. Behandling med myrsyra kan därför utföras även under perioden med yngel i samhället. Myrsyra kan användas antingen som en korttidsbehandling (1–5 dygn, beroende på metod) eller som en långtidsbehandling (10–20 dygn). En korttidsbehandling används för att snabbt och tidigt reducera kvalstermängden och utförs vanligtvis direkt efter slutskattningen, det vill säga under eller efter den första fodringsomgången. En långtidsbehandling genomförs vanligtvis senare, när fodringen är avslutad och innan det blir för kallt. Mjölksyra Till skillnad mot myrsyra har mjölksyra ingen verkan på kvalster i täckt yngel, och skall därför främst användas i yngelfria samhällen. Behandling med mjölksyra kan användas som uppföljande behandling efter en långtidsbehandling med myrsyra eller också kan man genomföra två till tre mjölksyrabehandlingar i stället för en långtidsbehandling med myrsyra. Att vänta med behandling ända tills samhällena är yngelfria förutsätter emellertid att kvalstermängden i samhällena är låg. En korttidsbehandling med myrsyra i augusti är ett bra alternativ för att tillfälligt få ned kvalstermängden i väntan på den sena höstbehandlingen med mjölksyra. Behandling med mjölksyra skall inte ske om temperaturen är under 5 °C. Mjölksyran duschas direkt på bina med en blomspruta, d.v.s. man måste lyfta upp varje ram och spruta mjölksyran direkt på bina på båda ramsidorna. Koncentrationen skall vara 15 % och mängden 5–8 ml per ramsida täckt med bin.
Handskar och skyddsglasögon ska användas vid all hantering av mjölksyra.
Oxalsyra Använd alltid skyddsglasögon och handskar av syrafast material vid hanteringen av alla organiska syror och tillämpa alltid SIV-regeln!