Katarina II (ryska: Екaтeринa Алексе́евна/Jekaterina Aleksejevna), ofta Katarina den stora, född 2 maj 1729 som Sophie Friederike Auguste av Anhalt-Zerbst, död 6 november 1796 (g.s.), var regerande rysk kejsarinna (tsaritsa) från 1762. Hon var dotter till Kristian August av Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp, systerdotter till Adolf Fredrik av Sverige och således kusin till Gustav III och Karl XIII.
Hon förmäldes 1745 med den ryske tronföljaren Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp, sedermera tsar Peter III av Ryssland, vilken hon i en palatskupp så småningom avsatte för att själv bli regent. I början av sin tid vid makten förde hon en liberal politik inspirerad av upplysningen. Under hennes regeringstid expanderade Kejsardömet Ryssland kraftigt på bekostnad av Polen och Osmanska riket.
Katarina blev redan under sin levnadstid känd för att ha haft en rad älskare, alla yngre män som tack vare relationen med Rysslands tsaritsa också fick politiskt inflytande. Den mest kända av dessa är Grigorij Potemkin.
Biografi Uppväxt Katarinas ursprungliga namn var Sophie Friederike Auguste, men hon kallades Figchen. Katarinas far var Kristian August av Anhalt-Zerbst och modern Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp, syster till Adolf Fredrik, kung av Sverige. Johannas bror Karl August av Holstein hade varit på väg att gifta sig med den ryska kejsarinnan Elisabet av Ryssland, men han dog av smittkoppor innan äktenskapet ägde rum. Elisabet kom även efter dödsfallet att intressera sig för Karl Augusts släktingar. Att valet föll på Katarina som maka åt den blivande kejsaren av Ryssland, Peter III (ursprungligt namn Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp), var dels ett utslag av Elisabets av Ryssland påtänkta äktenskap med Johannas bror, dels av ett diplomatiskt arbete av bland andra Fredrik II av Preussen, som ville stärka Preussens relationer till Ryssland.
Flytten till Ryssland miniatyr|Katarina strax efter ankomsten till Ryssland. Vid 15 års ålder sändes hon till Sankt Petersburg för att giftas bort med den ryske tronföljaren Karl Peter Ulrik. Vid sin konvertering till den ortodoxa tron bytte hon namn till Jekaterina Aleksejevna. Äktenskapet var mycket olyckligt då de båda makarna stod mycket långt ifrån varandra. Karl Peter Ulrik var på det intellektuella planet underlägsen sin maka och hans behandling av henne fick ryktena om skilsmässa att florera. Eftersom han hade förhudsförträngning kunde han inte genomföra samlag, och han motsatte sig att åtgärda detta med kirurgi. Först flera år efter bröllopet blev han övertalad att vidta åtgärder, men då hade alla känslor mellan makarna försvunnit.
Paret bodde i Oranienbaum, där Katarina ägnade sig åt jakt och ridning. Katarina hade tidigt upptäckt, och fallit för, upplysningens idéer, men till skillnad från sin make var hon försiktig och höll sig väl med prästerskapet. Hon visade också stor respekt för rysk kultur och lärde sig ryska. När Katarina inte visade tecken på graviditet efter att nio månader hade gått, blev Elisabet mindre vänligt inställd till henne och hon och hennes man fick varsin övervakare i form av paret Maria Tjoglokova och Nikolaj Tjoglokov som skulle få fart på barnafödandetTetzlaff, Marie, Katarina den stora : kvinnan, makten och kärleken, 1998. Personer i Katarinas och Peters omgivning som de tyckte om skickades iväg och Katarina fick inte själv skriva brev till sin mor, det sköttes istället av utrikeskollegiet.
1754 blev Katarina gravid för tredje gången, efter att tidigare fått två missfall. Om det var hennes älskare Sergej Saltykov som var far till barnet eller hennes man är inte klarlagt. Barnet döptes till Paul. Direkt efter att han föddes såg Elisabet till att han togs från Katarina och hon kom därefter att vid enstaka tillfällen få träffa honom. Sergej blev ambassadör i Dresden och Katarina kom mindre än ett år efter födseln av sin son att träffa Stanisław August Poniatowski som var protegé till den engelska ambassadören i Ryssland. De inledde ett förhållande, och i slutet av 1757 födde Katarina en dotter.
Om tiden före trontillträdet har Katarina yttrat:
Palatskuppen I januari 1762 dog Elisabet, och Karl Peter Ulrik besteg tronen under namnet Peter III. Det fanns de som arbetade för att Katarinas son Paul skulle ta över efter Elisabet, vilket även hon själv hade varit inne på. Att Peter var olämplig som kejsare var uppenbart för de flesta på grund av hans tyskvänliga hållning och låga begåvning. Katarinas vänner erbjöd sig att hjälpa henne till tronen, men hon avböjde alla sådana förslag. En viktig orsak var att hon var gravid; denna gång var fadern Grigorij Orlov som hon hade haft som älskare under ett par år. Förlossningen skedde i hemlighet, och barnet fördes bort från det kejserliga palatset och uppfostrades hos vänner till Katarina. miniatyr|vänster|Katarina i uniform. När Elisabet dog var Ryssland i krig med Preussen i sjuårskriget. Den tyskvänlige Peter avslutade snabbt kriget, trots att Preussen var hårt pressat och Fredrik II av Preussen var nära kapitulation. För den ryska eliten, militären och anhöriga till de stupade var detta ett hårt slag. Peter visade öppet sitt förakt för Elisabet vid begravningen och likvakan, tvärt emot Katarina som var noga med att visa allmänheten hur mycket hon sörjde. Peter gjorde sig även impopulär genom ett flertal reformer vilka missgynnade de högre stånden.
Runt Katarina fanns en grupp som var lojal mot henne och ville se henne som kejsarinna. I juni 1762 blev en av de sammansvurna gripen, och för att inte konspirationen skulle avslöjas beslöt man att slå till. Grigorij Orlov och hans fyra bröder hade köpt stöd inom viktiga regementen i huvudstaden. Katarina bodde på Peterhof, medan Peter bodde på slottet Oranienbaum några mil längre bort från Sankt Petersburg. Tillsammans med Grigorij och hans bror Aleksej åkte hon tidigt på morgonen från Peterhof till Sanktt Petersburg. Där slöt tre gardesregementen upp bakom henne, och hon utsågs samma morgon som kejsarinna.
För att möta Peters eventuella motdrag samlade Katarina 14 000 man och tog dessa med sig till Peterhof, dit hennes man väntades under dagen. Peter hade däremot blivit förvirrad när han inte hittade sin gemål på Peterhof och hade inte förstått vad som hade skett. Han gav upp utan motstånd och sattes i husarrest under bevakning av Aleksej. En dryg vecka senare blev han ihjälslagen. Aleksej försäkrade att det hade varit en olyckshändelse under ett fyllebråk. För Katarina innebar det att en rival var ur vägen. Det framkom spekulationer om att hon varit involverad i mordet men under vilka omständigheter Peter dog är okänt.
Snart blev det tydligt att Katarina ämnade regera ensam. Hon skrev visserligen under ett dekret om inrättandet av ett statsråd bestående av sex personer, men någon utnämning skedde inte. Hon vidtog genast flera genomgripande åtgärder, yrkade på avlägsnande av olika missförhållanden och krävde särskilt av senaten att den energiskt skulle inskrida mot godtycke och missbruk. På samma gång inskränkte hon dock senatens befogenhet till att endast fungera som högsta domstol.
Första kriget mot Turkiet
1768 förklarade Turkiet krig mot Ryssland på grund av Rysslands expansion i Polen. Rysslands baltikumflotta som Katarina rustat upp seglade runt hela Europa till Medelhavet och besegrade där turkarna vid slaget vid Cesme 1770. Den ryska armén var i dåligt skick men den turkiska i ännu sämre, och ryssarna vann flera segrar.
Kriget mot Turkiet och Polen hade ökat statens kostnader och lett till skattehöjningar. Man hade inskränkt kosackernas självstyre. Antalet livegna hade ökat på grund av Katarinas utdelning av jord till sina närmaste, och i gruvor och vapenfabriker var arbetsförhållandena usla. Den missnöjda massan fick sin ledare i form av kosacken Jemeljan Pugatjov, som utgav sig för att vara Peter III. Från hösten 1773 samlade han allt större skaror omkring sig. För Katarina blev upproret en av hennes största prövningar, där armén var uppbunden av kriget mot Turkiet och många soldater som skickades mot Pugatjov bytte sida.
När kriget mot Turkiet tog slut sommaren 1774 hotade upproret Moskva, men när hela armén sattes in tog det snabbt slut och Pugatjov tillfångatogs av sina egna. Hans straff blev att slitas sönder mellan fyra hästar och sedan halshuggas, men Katarina ändrade ordningsföljden eftersom tortyr var något Katarina förbjudit. För Katarinas del innebar upproret och allt dödande upprorsmakarna hade orsakat att Katarina fick ompröva sina funderingar på att livegenskapen borde avskaffas och hon drog slutsatsen att de lägre samhällsklasserna inte var redo för frihet.Troyat, Henri, 1911-2007. - Katarina den stora : 1729-1796 / Henri Troyat ; översättning av Harald Bohrn.. - 1987 - [Ny utg.]. -
Polen Katarina hade gjort sin älskare Stanisław Poniatowski till kung av Polen 1764. Över hans huvud bestämde hon i Wien tillsammans med Österrike och Preussen att de tre länderna skulle annektera varsin del av Polen. Stanisław hade inget att sätta emot och blev tvungen att ratificera annekteringen. Den andra delningen skedde mellan Preussen och Ryssland. I ett försök att bryta den ryska dominansen startade Tadeusz Kościuszko 1794 ett uppror som till en början hade militära framgångar. Han hade ett stort folkligt stöd och tal om att avskaffa livegenskapen ledde till ökad uppslutning. De preussiska och ryska styrkorna kunde till slut besegra upproret och beslöt därefter att helt utplåna Polen genom att dela upp de resterande delarna av landet mellan sig.
Andra kriget mot Turkiet År 1783 annekterade Ryssland, ledda av Grigorij Potemkin, Krim. I början av 1787 gav sig Katarina ut på en resa till den annekterade Krimhalvön. Syftet var att imponera på utländska sändebud, men även för henne att få en bättre bild av de nyerövrade områdena. Tillsammans med diplomater och ett stort antal tjänstefolk reste Katarina till Kiev, och därifrån fortsatte färden med båt längs Dnepr. Med på resan var även hennes nye älskare Alexander Dmitriev-Mamonov. Besättningen på de olika fartygen uppgick till 3 000 man. I de nyerövrade områdena bevittnade man hur Potemkin hade fått byarna att framställas som städer och landet hade odlats upp. På vägen hem reste sällskapet genom Poltava där 15 000 soldater återskapade slaget mot svenskarna. Resan tog mer än sex månader, och i Turkiet sågs detta som en provokation vilket ledde fram till nytt krig.
Turkiet lämnade ett ultimatum till Ryssland att lämna Krim, och när de ignorerade detta så fängslades den ryske ambassadören vilket föranledde att Ryssland förklarade krig år 1787. Rysslands enda allierade vid den här tiden var Österrike som var uppbundet av stridigheter i Nederländerna. Övriga stormakter var vid denna tidpunkt negativt inställda till Ryssland som under Katarina växte sig allt större och starkare hot.
Katarina kände oro inför att kriga med Turkiet. De ryska styrkorna var dåligt organiserade och generalerna var tveksamma till Potemkin som hade det högsta befälet. Dessutom var Potemkin inne i en depression och vädjade till Katarina att avsluta kriget så fort som möjligt. Katarina försökte sporra honom i brev att rycka upp sig och ta initiativ, men Potemkin fortsatte att motsätta sig alla offensiva företag. Till slut intogs Otjakov och de ryska trupperna vann flera slag och den ryska flottan var också framgångsrik. Österrikes trupper presterade dåligt under kriget men band upp turkiska förband. Österrike slöt fred 1791 och Ryssland och Turkiet skrev under ett avtal i Iași 9 januari 1792. Rysslands annektering av Krim slogs fast och gränsen mot Ukraina drogs vid floden Dnjestr vilket gjorde att delar av dagens södra Ukraina tillföll Ryssland.