Den estniska litteraturen (på estniska eesti kirjandus) är den litteratur som skrivits med det estniska språket.
Späda begynnelser På estniska utgavs redan under 1520-talet flera av Martin Luthers texter men stora delar av utgåvorna togs i beslag och eldades upp under förevändningen att de var hädiska. Med den svenska dominansen under 1600-talet inleddes arbetet med en estnisk bibelöversättning. Det var en uppgift som drog ut på tiden och första upplagan utkom 1739. (1801–1822) nämns ofta som den estniska skaldekonstens fader. Merparten av dennes produktion utgjordes av idylliska dikter skrivna efter nyklassicistiskt mönster. Rigafödde Peterson var en av sin tids yppersta språkbegåvningar; som tjugoåring talade han och skrev förutom de grekiska, latin, hebreiska och italienska också alla nordeuropeiska språk förutom holländska, samiska, norska och danska. För detta beundrades han av sin samtid, som dock inte alls kände till hans lyriska begåvning. Faktiskt skulle det dröja till hundraårsminnet av hans död, till 1922, innan Petersons dikter kunde utges.
Nationellt uppvaknande i litteraturen Kalevipoeg När estniskan etablerade sig som litteraturspråk under 1800-talet skedde det som en del av den romantiska kulturrörelsen. Det intellektuella livet i norra Baltikum fick ett uppsving när universitetet i Tartu öppnade på nytt 1802. Denna akademi hade grundats 1632 när Estland stod under svenskt styre. Lärosätet i Tartu dominerades vid 1800-talets början av tyska lärda och tyskt språk. En estnisk framstöt skedde när Estniska lärda sällskapet (Õpetatud Eesti Selts) grundades 1838. Föreningen var angelägen att sprida kunskap om estnisk historia och litteratur, men i praktiken stod man på bar backe eftersom utomordentligt lite fanns nedtecknat. Man tvingades ut i fält för att uppteckna. Primärt drömde man om att upptäcka en mäktig nationell hjältedikt. 1839 föreslog gruppens ledare Friedrich Robert Faehlmann (1798–1850) att en sådan skulle byggas runt de estniska Kalevipoeg-legenderna.
I Kalevipoeg utför huvudpersonen mirakulösa bragder. Han är på samma gång kung, en hårt arbetande bonde och krigsman som försvarar sitt land mot invaderande folk vilka tvingas böta med livet på grund av sin erövringslystnad. Den totala avsaknaden ab romantisk kärlek är ett utmärkande drag i Kalevipoeg. De positiva relationerna mellan berättelsens människor kännetecknas stället av stoisk aktning och hänsynstagande.
Friedrich Reinhold Kreutzwald (1803–1882) var den som till slut sammanställde och utgav Kalevipoeg. Publiceringen skedde med vissa förhinder; det blivande estniska nationaleposet lyckades inte passera den tsaristiska censuren vid första försöket 1853 eftersom texten ansågs politiskt känslig. 1857 kunde emellertid Kalevipoeg utkomma som vetenskaplig publikation med en som censuren hoppades begränsad läsekrets. Kreutzwalds målsättning var dock att ge samtliga ester tillgång till sitt litterära arv, men han saknade kapital för en större upplaga. Saken fick en lycklig lösning 1859 sedan vetenskapsakademin i S:t Petersburg belönat Kreutzwald med en större penningsumma. Tre år senare kunde en folkupplaga av Kalevipoeg tryckas i Kuopio. Censuren var mildare i Finland än på andra sidan Finska viken. Det skulle emellertid dröja ett tiotal år innan eposet blev den folkläsning som Kreutzwald och de estniska lärda i Tartu hade hoppats på.
Litteratur med självständighetskrav Vid sidan av Kreutzwald var Lydia Koidula (1843–1886) viktig för det litterära Estlands uppvaknande. Koidula inledde sin karriär som översättare samt som skribent i tidningen Postimees. Koidula gav ut två diktsamlingar: Waino-Lilled (Ängsblomster, 1866) och Emmajõe Öpik ([Floden] Emajõgis näktergal, 1867). Båda samlingarna utgavs anonymt och innehöll fosterländsk lyrik med ett uttalat självständighetskrav. I den första vågen av nationellt uppväckta estniska diktare ingick även Juhan Liiv (1864–1913). Liivs diktning bars upp av patriotiska motiv och hyllningar till den estniska naturen. Hans levnad var en allt igenom sorglig historia. Efter en fattig uppväxt fick han läsa vid gymnasium i Tartu, ett projekt Liiv avbröt eftersom hälsan vacklade. Ett misslyckande som journalist följdes av havererade poetiska ansatser. Efter två års letande fann Liiv en utgivare till boken Vari (Skuggan, 1894). Berättelsen om den faderlöse och livegne pojken Villu blev faktiskt en succé. Gården där Villu hör hemma är ett feodalt helvete under ledning av den oinskränkt härskande, tyske baronen som godtyckligt pryglar sina undersåtar. Ifråga om psykologi och handling finns tydliga paralleller mellan Vari och Martin Andersen Nexøs Pelle Erövrarenromaner. Någon marxistisk tendens som hos Nexø hittas förstås inte i Liivs text. Det stod klart att Liiv tacklade plötslig framgång lika illa som de tidigare återkommande bakslagen. En period var han inskriven på sinnessjukhus i Tartu. För att göra Liivs sista tid på jorden uthärdlig samlades pengar in genom diktarkollegan Friedebert Tuglas försorg. Tuglas skaffade också Liiv en ny förläggare varefter den gamles dikter utgavs i samlingsvolym. Vid flera tillfällen påstod Liiv att inre röster kallade honom till Polen. I november 1913 blev Liiv kastad av Polentåget. Ytterrocken blev kvar ombord och under vandringen tillbaka i bara skjortärmarna ådrog han sig en dödsbringande lunginflammation. Det bistra livsödet i kombination med den nationellt färgade diktningen har gjort Juhan Liiv till något av nationell, litterär martyr i Estland.
Eduard Vilde verkade som krigskorrespondent under världskriget första år, 1914–1915 och i sina skönlitterära texter låg Vilde nära naturalismen i Émile Zolas tappning. Vildes mest betydande verk är romanen Mahtra sõda (Kriget i Mahtra, 1902) som först utkom som följetong i tidningen Teataja. Berättelsen uppnådde en sådan framgång att lässugna människor skockades i hundratal utanför tidningshuset varje morgon för att snarast möjligt ta del av dagens avsnitt. Liksom många diktarkollegor drogs Vilde med i den radikala nationaliströrelsen och deltog i 1905 års revolt. Ochranan hämnades genom att låta beslagta Vildes bakgrundsmaterial till ett kommande planerat romanbygge. Vilde fann det för gott att fly utomlands men återkom till Estland efter självständighetsproklamationen i februari 1918.
Litteraturen i den första republikanska eran Rysslands nederlag i första världskriget banade vägen för Estlands självständighet. I ett slag förändrades litteraturens och yttrandefrihetens villkor. Utländska impulser nådde lättare fram. En urban estnisk kultur växte fram i Tallinn och Tartu vilket var en förutsättning för modernismens genombrott.
Rörelsen Noor-Eesti (Unga Estland) var modernistiska pionjäer. Noor-Eesti, vars glansperiod var 1910-talet, fogade sig varken i kravet på en litteratur som skulle sätta problem under debatt eller gagna den nationella saken. Ungesterna hade ett upprop som sade: "Vi vill ha mer kultur – låt oss förbli estländare men låt oss också bli européer!" Rörelsens två förgrundsgestalter var nyromantikern Gustav Suits (1883-1956) och Friedebert Tuglas (1886-1971). Dessa båda argumenterade hetsigt för att bryta med realismens gråvädersskildringar och ratade den eländiga landsbygden som litterär skådeplats. Främst riktade ungesterna sin kritik mot Eduard Vilde men denne verkade mest av allt upplivad av angreppen och svarade med att skriva sin dittills starkaste roman: Mäeküla piimamees (Mäeküles mjölkkusk, 1916) ett tragikomiskt porträtt av dekadent herrgårdsliv. Friedebert Tuglas författarskap består av prosaskisser, reseskildringar, en biografi över författaren Juhan Liiv samt romanerna Felix Ormusson (1915) och Väike Illimar (1937). Även Tuglas deltog på upproren 1905 och flydde sedan till Helsingfors där han småningom skrev klart debutromanen. Siurugruppen hette en annan gruppering som intensivt framhöll kravet på konstnärlig individualism. Gruppen tog namnet efter en fågelgestalt i Kalevipoeg. Gruppens största diktarbegåvning var Marie Under (1883-1980). Hon skrev en klassisk meter – sonetten var hennes favoritform med ett åtminstone antytt erotiskt innehåll. Marie Under kom i likhet med Suits i andra världskrigets slutskede till Stockholm där hon levde obemärkt. Anton Hansen Tammsaare (1878-1940) ingick i både Siurugruppen och Noor-Eesti. Han räknas som mellankrigstidens viktigaste estniske prosaist och överskred gränserna för alla litterära program. Tammsaare nådde kulmen av sitt författarskap med sviten Tõde ja õigus (Sanning och rätt, 1926-1933).
Vid 1930-talets mitt påverkades litteraturens villkor i Estland ännu en gång av politiska händelser. Auktoritära högerregeringar grep makten och påbjöd vad som benämndes en ”positiv likriktning” av litteraturen. Återigen trädde landsbygden i förgrunden vilket innebär nödår för modernismen. I stället gynnades diktning om nationens påstått ärorika förflutna. Åtskilliga romaner skrevs om frihetskriget efter den estniska republikens födelse. Ett annat tema som främjades var det medeltida motståndet mot de tyska ordensriddarnas inträngning i Baltikum. Den mest betydande estniska mellankrigstida författaren inom den historiska genren hette Mait Metsanurk (1879-1957). Metsanurks befolkade sin prosa med strävsamt arbetande bondebefolkning. Ett centralt verk i hans produktion var Ümera jõel (Vid floden Ümera, 1936). Ytterligare en litteraturgrupp bör nämnas: Magikerna, med förgrundsgestalten Betti Alver (1906-1989). Magikerna anknöt till Arthur Rimbaud och den franska symbolismen. Alver grundade sin dikten på känslokaos och hög intensitet. Orbit-kretsen var en annan gruppering som redan under den första självständighetsperioden hyllade kommunismen, i alla fall fram till 1934 då man tillfälligt splittrades. Efter 1945 engagerades Orbitdiktarna för att med stigande olust skriva hyllningsdikter till Josef Stalin.
Exillitteratur efter andra världskriget Tiotusentals ester flydde 1944. Då etablerades exilestniska förlag, bland annat Eesti Kirjanike Kooperatiiv i Lund av författarna Valev Uibopuu, August Gailit och Bernard Kangro. Den sistnämnde ledde dess verksamhet. Förlaget var verksamt 1950-1994 och gav ut bland annat dessa författare bosatta i Sverige: Bernard Kangro, , Karl Ristikivi och Valev Uibopuu.
I Stockholm bildades Estniska författarförbundet i utlandet, som leddes i tur och ordning av författaren , poeten samt författaren och läkaren .
Ett annat förlag var , grundat 1944 av (1908–1973) och huvudsakligen verksamt i Kanada.
Från Stalins död