miniatyr|Österrikiska stjärngossar, januari 2008. En stjärngosse är en person som är utklädd, ibland även med strut på huvudet, och som håller en pinne med stjärnsymbol i ena handen. De medverkar i stjärngossespel eller stjärngossetåg, en folklig dramatisering av Julevangeliet om Jesu födelse, knutet till berättelsen om de tre vise männen eller de tre stjärntydarna (magerna), som följde efter Betlehemsstjärnan innan de till sist kom fram till Betlehem där Jesus föddes. I Sverige förekommer de, i alla fall på fastlandet, först och främst i Luciatider, runt 13 december.
Sångprocessionen och det folkliga dramat hade sina rötter i ett gammalt medeltida kyrkospel. Från 1500-talet och framåt utvecklades det liturgiska dramat, då det framfördes av katedralskoleelever, till att bli ett mer sekulärt mysteriespel, och kom att även innehålla en del allmänna julsånger och julpsalmer.
Tåget ägde ofta rum under perioden från tredjedag jul (27 december) till trettondedag jul (6 januari, epifania eller heliga tre kungars dag) (alternativt perioden på annandag jul, till tjugondedag jul). Tåget gick från dörr till dörr och bad om att få komma in och framföra stjärngossespelet. I gengäld mottog de litet pengar runt omkring i hemmen, och blev också trakterade med kakor, vin och punsch. Ersättningen kunde vid vissa tillfällen urarta till tiggeri eller planmässig intäktsbringande verksamhet. Om man inte fick tillräckligt med pengar fanns många gånger någon utklädd till julbock som stångades och började bråka. På många ställen i Sverige har stjärngossarna från slutet av 1800-talet i stället kommit att ingå i luciatågen kring den 13 december.
Historik Stjärngossespelet uppstod i fornkyrkan. Betlehemsstjärnans uppträdande och stjärntydarnas resa fungerade som sanningskriterium för den speciella händelsen knuten till Jesu födelse, och för prästerna var det därför viktigt att få de bibliska mysterierna visualiserade. Med deltagandet av menigheten själv blev stjärngossespelet snart så stort att det måste flyttas till kyrkogården,Hans Wiers-Jenssen 1993, s. 14. och blev efterhand framfört ute på gatorna och på torgen.
Det enda stället i Bibeln där motivet med de vise männen finns omtalat är i evangeliet enligt Matteus (kapitel 2 verser 1–18). Det står inget om att de var tre i antal, och tidiga kristna hade olika uppfattningar om antalet. Origenes (cirka 185–254) drog slutsatsen att de måste vara tre eftersom Jesus fick tre gåvor av dem. Det är emellertid först i legendarierna som namnen Kaspar, Melkior och Baltasar introducerades. Utöver dessa tre kunde antalet deltagare i tåget variera, men de som var mest nödvändiga för spelet var Josef med timmermansyxa, jungfru Maria med en docka och Judas med pungen. Judas var den som skulle samla in pengar och naturagåvor efter föreställningen. Herodes var nödvändig eftersom förföljelse- och stridsscenerna skulle visas, och i övrigt kunde både herdar och änglar förekomma, om tåget var fulltaligt.
På medeltiden blev mysteriespelet upprepade gånger framfört i kyrklig regi, men seden togs så småningom upp andra aktörer. Med protestantismens införande i flera nordeuropeiska länder förlorade katedralskolorna sina inkomstkällor, eftersom kungamakten och statsapparaten utnyttjade den protestantiska läran till att komma åt tidigare kyrkogods och lantegendomar. Därmed kom katedralskoleeleverna att tillgripa stjärngossespelet, och paradoxalt nog kom en sed, som måste betecknas som typiskt katolsk, att få fotfäste i de protestantiska områdena. I mycket högre grad än vid de övriga tiggardagarna (mårtensgås 11 september S:t Martin av Tours räknas bland annat som skyddshelgon för tiggarna. och gregoriusdagen 12 mars, och processionen med gregoriusbrud i Norge) gav stjärngossespelet en välkommen anledning till att skaffa extra intäkter.
Trettondagens betydelse och epifaniahögtidens storslagenhet växte med införandet av den gregorianska kalendern, enär dagen, enligt den tidigare julianska kalendern, också är den gamla juldagen. Seden spred sig bland allmogen som ett slags narrativt folkspel, men tycks i sina ursprungliga form ha blivit mer sällsynt alltsedan det sena 1800-talet.
Utbredning och spridning i Norden Efter att de norska stjärngossarna i århundraden uteslutande var knutna till katedralskolorna (i Oslo (Kristiania), Stavanger, Bergen och Trondheim) har det, troligen så sent som på 1800-talet, skett en kulturspridning också till andra städer och mindre orter längs kusten – från Halden till Vadsø. I övriga Norden har stjärngossespelet varit utbrett både i Danmark, Finland och längs hela kustremsan från sydvästra Sverige till nordöstra Norge. Fast utgångspunkten kan sägas vara en typisk urban tradition finns det också några få spridda belägg för stjärngossespel i mer rurala stråk runt Vänern och i enstaka inlandsbygder i Norge.
Förberedelserna Aktörerna och deras utseende Enligt legendarierna var det först på 500-talet som de tre vise männen fick namn som Kaspar, Melkior och Baltasar. Melkior blev ofta omtalad som morianernas kung och hade därför sotat sig med någonting svart i ansiktet. De gick alla tre i stora skjortor eller var iklädda draperade lakan och hade trekantiga pappershattar på huvudet. De spetsiga hattarna skulle naturligtvis associera till magernas huvudbonad i det antika Babylon.
Om det inte bara sjöngs, men också spelades kunde antalet deltagare i tåget variera. De som var absolut nödvändiga för dramat var, vid sidan av de tre vise männen, Josef med timmermansbila, jungfru Maria med en docka och Judas Iskariot med pungen. Judas hade tilldelats den viktiga uppgiften att gå runt och samla in pengar och gåvor. Dessutom kunde det vankas kakor, mat och till och med starkvaror till de unga aktörerna efter föreställningen. Ofta uppträdde dessutom den svekfulle kung Herodes samt några änglar och herdar.
Stjärnan Stjärnan nytillverkades i regel varje år. Själva skelettet i stjärnan är utfört av lister, gärna i det hårda träet från fruktträd, och monterad på ett långt skaft, med en hållare för ett till tre talgljus. På detta ramverk klistrades transparent oljepapper eller så kallat karduspapper. Det var viktigt att hela tiden snurra runt stjärnan, så att papperet inte skulle bli så varmt att det började brinna.
Olika traditioner Norska stjernespill Under de sista decennierna av 1900-talet har seden tagits upp som sångspel på daghem, i kyrkor och i skolorna, men bara som underhållning för föräldrarna i samband med julavslutning, utan att det tiggs pengar.
Stjernegutternes historia i Norge Katedralskolorna miniatyr|De heliga tre kungars hyllning vid stallet, målad av Giotto di Bondone. I Norge omtalas seden första gången av Absalon Pederssøn Beyer, präst och rektor vid katedralskolan i Bergen. Enligt en dagboksanteckning från den 6 januari 1563 har han varit på gästabud hos prästen Mats Skytte. Beyer förtäljer om arrangemanget att: ”Der hadde han diskantene og Davidsdegnene, og ga nok vin og øl, og hadde spillemannen Karl harpere, hvilken òg lekte på sin skalmeie. Der kom og julevakten inn, og finge nok.”Bergens Kapitelbog, op. cit. Reidar Kjellberg 1984, s. 208. Vi får inte höra mer om diskantene og Davidsdegnene, men dessa var naturligtvis lärjungar vid Bergens katedralskola, som genom framträdandet på trettondagen skaffade sig pengar till mat och kläder.
I Norden, liksom på många andra platser i Nordeuropa, fick katedralskoleeleverna i det närmaste ett slags privilegium på att gå med stjärna. Betecknande nog kom det till stridigheter då de bergenska skräddargesällerna år 1609 vågade att ge sig in på katedralskoleelevernas domän med att klä ut sig som stjärngossar och framföra stjernespillet. Skräddargesällerna belönades med en avsevärd bot för överträdelsen.
Pietism och kalendariska problem Som följd av dekret och krav på att reglera julfriden – och en växande pietistiskt motstånd mot julstugor Det var förbud mot slika upptåg, nedtecknad i Kristian V:s norska lag av 1687, och nya pietistiska strömningar i början av 1700-talet, som ledde till ytterligare åtstramningar i och med Kristian VI:s förordningar mot brott av julfriden av 1735. Envisa försök att upprätthålla restriktionerna mot stojiga upptåg och julstugor med sånglekar och blindbock, kopplades ihop med religiös propaganda omkring de sju dödssynderna. Det är just detta perspektiv som utgör bakgrunden till Ludvig Holbergs enaktskomedi Jule-Stue (1724). Skrämd av ett rykte som berättade om en kalv som skulle vara född med spetsig hätta och broderier runt fötterna, kommer värden på tanken att han borde avlysa årets julgalej, något dottern Pernille inte kan godta, eftersom hon har stora förväntningar på att en av de inbjudna gästerna skall återgälda hennes kärlek till honom under täckmanteln av maskerader och sällskapslekar. och stjärngossespel – samt en kunglig förbudslag i Danmark-Norge av 1735 mot alla slags folkliga förlustelser under julhögtiden, slutade katedralskoleleverna efter hand att gå med stjärna.
Efter detta grep andra grupper tillfället i akt att skaffa sig intäkter från tiggardagarna. Alltfler fattiga barn övertog på eget initiativ, eller med assistans av vuxna, stjärngossetåget och vandrade från hus till hus i hopp om att samla in kontanter, kakor och mat.
Vid övergången från juliansk till gregoriansk kalender, fick dagen ökad betydelse, sedan tolftedag jul med trettondagsaftonen blev identisk med den gamla julaftonen och trettondagen den gamla juldagen. Sedan mannaminne har den här dagen helgats som den egentliga juldagen. Den folkliga tidsuppfattningen ledde till att man firade dubbelt upp, både enligt gammal och ny tideräkning för att vara på den säkra sidan.
Polisen går på stjärnjakt Under 1800-talet kom polisen i mycket högre grad att följa upp förbudet mot stjernespill. Stjärngossetåg syntes för sista gången på Kristianias gator 1869, och i Bergen 1898. I bägge städerna gjordes dock på 1920-talet försök att blåsa nytt liv i stjärngossetraditionen. År 1924 prövade Bergen Offentlige Biblioteks barnavdelning att revitalisera spelet genom att få en gammal stjärngosse att utfärda en ny stjärna.
I Oslo verkar seden ha återuppstått spontant, och utan tecken på någon speciell arrangör. Revitaliseringen togs emellertid inte bara emot med glädje. Under senare hälften av 1920-talet kom det nämligen flera insändare i dagstidningarna som protesterade mot att huvudstadens barn hade återupptagit tiggeriet med att vandra längs gatorna med stjärna.
Svenska staffansgossar och stjärngossar miniatyr|höger|Stjärngossar bakom lucian i ett luciatåg. Här bärande på ljus istället för pinne.
Stockholms skärgård, Gullspång, Grycksbo och Romfartuna I Sverige har stjärngossetraditionen varit stark, men inte heller här har seden kunnat hållas i hävd under modern tid. Seden kan sägas upprätthållas enbart som del av andra tilldragelser i samband med julen. På Möja i Stockholms skärgård finns ännu tradition med att i form av stjärnsjungare gå runt på trettondagsafton. I Gullspångstrakten återfinns traditionen i form av ett så kallat "julvisegäng" som går runt med stjärnan och sjunger den gamla julvisan Guds son är född (Borritz julvisa). I Grycksbo i Dalarna och i Romfartuna utanför Västerås upprätthålls även stjärngossetraditionen.