miniatyr|stående=1.4|Lilla Stampan efter en akvarell av A.T. Gellerstedt, 1862. Väderkvarnar i Stockholm omtalades redan under 1400-talet då ett "kvarnberg på Stockholms malmar" nämns. På Vädersolstavlan från 1535 syns två väderkvarnar – den ena är Helgeandshusets kvarn – och tavlan hör därmed till de äldsta illustrationerna av en namngiven väderkvarn i Stockholm. Stockholms kända kvarnar är namngivna, men kvarnnamnen var till en början av allmänheten bildade smeknamn eller öknamn som ofta innehöll delar av ägarens namn. Mera officiell status fick de folkliga namnen när de för första gången sammanställdes och trycktes på Petrus Tillaeus Stockholmskarta från 1733. Han listade hela 59 ”Wäderquarnar” med namn; till och med några som var "avbrunna" tog han med.
Totalt fanns ett 80-tal kända och namngivna väderkvarnar i Stockholm, och av dem låg cirka hälften på Södermalm. Stadens väderkvarnar hade sin blomstringstid under 1600- och 1700-talen. De var placerade på Stockholms många höjder, kullar och toppar och präglade under hundratals år Stockholms stadslandskap. Den dominerande kvarntypen var den enklare stolpkvarnen, som under 1660-talet och senare fick sällskap av den modernare holländaren. Den äldsta bevarade stolpkvarnen är troligen Stora Stampan från 1670-talet; den flyttades 1882 och finns numera på Kvarnbacken intill dagens trafikplats Rissne. Den äldsta bevarade holländaren i Stockholm är Waldemarsuddes oljekvarn som uppfördes på 1780-talet; den står fortfarande kvar på sin ursprungliga plats på Södra Djurgården.
Vid sekelskiftet 1900 hade samtliga kvarnar försvunnit från Stockholms innerstad; den sista var Holländskan på Södermalm som revs 1894. Anledning till kvarndöden var dels den industriella revolutionen, som förde med sig en ny, pålitlig energiform – ångkraften. Dels inverkade den växande staden med nya bostadskvarter och parker där det inte längre fanns plats för några väderkvarnar. Fyra kvarnar flyttades till långt utanför stadskärnan, där några var i drift ända in på 1930-talet. Överby kvarn är en av de få kvarvarande fullt fungerande väderkvarnarna i Stockholms län. Vid två kvarndagar per år bjuds allmänheten in för att se hur man förr i tiden malde säd till mjöl.
Historisk bakgrund Tidiga bilder miniatyr|Vädersolstavlans väderkvarnar, 1535 Den äldsta avbildningen av en väderkvarn i Sverige härrör från 1514 och återfinns på ett altarskåp i Värmdö kyrka.Fogelström (1995), s. 123 På Vädersolstavlan från 1535 syns två väderkvarnar varav den ena står på Mariaberget (längst till höger). Den andra står på Riddarholmen (längst till vänster) och är Helgeandshusets kvarn, vilken därmed är den äldsta illustrationen av en namngiven väderkvarn i Stockholm. Kvarnen var en av Stockholms tidiga kvarnar och härstammar troligen från 1400-talet. Under 1600-talet tycks den inte förekomma längre.Sjögren (1939), s. 3
Kvarntyper Ända in på 1600-talet var handkvarnar fortfarande vanliga. Man nyttjade muskelkraft istället för vind- eller vattenenergi för att krossa eller mala sädeskorn respektive fruktkärnor mellan stenar, för att få fram mjöl eller olja. Gustav II Adolf lär ha beviljat skattefrihet för den som använde handkvarn med förklaringen ”det är skatt nog, när man mal så armarna värker”.Fogelström (1995), s. 123 miniatyr|Till vänster stolpkvarnen Engelbrektskvarnen som stod på platsen för Engelbrektskyrkan, till höger holländaren, Starckan, akvarell, 1881. Från 1600-talet är minst ett 60-tal väderkvarnar kända i Stockholm. Dessa var uteslutande så kallade stolpkvarnar (även kallade stubb- eller fotkvarnar). Denna typ av kvarn, som även var den vanligaste på Öland, står på en fotställning som uppbär hjärtstocken, kring vilken hela det fyrkantiga kvarnhuset kan svängas till önskad riktning. Taket var i regel ett vanligt sadeltak, täckt med spån eller brädor. Det var en ganska enkel och inte särskilt påkostad, men samtidigt något ”vinglig” konstruktion.Sjögren (1939), s. 4 Den äldsta bevarade kvarnen av stolptyp är troligen Stora Stampan från 1670-talet, som dock inte står på sin ursprungliga plats utan flyttades 1882 till Kvarnbacken intill dagens trafikplats Rissne vid Gamla Enköpingsvägen.
Under 1600-talet kom en modernare kvarntyp att introduceras i Sverige och Stockholm. Konstruktionen var vanlig i Holland, varför kvarnen kallades holländare. Kvarnhuset stod stadigt på marken och enbart huven med sina vingar var vridbar. Typiskt utseende för en ”holländare” är ett mångkantigt eller nästan cylindriskt, uppåt avsmalnande, ibland insvängt kvarnhus. Taket är ofta utformat som ett kupoltak och täckt med spån eller plåt. Vid större byggnader finns en brygga runt kvarnhusets nedre del, varifrån man, med hjälp av en stång, kan manövrera kvarntoppen. Den äldsta kända holländaren var Skeppsholmskvarnen som uppfördes 1666 på nuvarande platsen för Skeppsholmskyrkan. Den äldsta bevarade holländaren i Stockholm är Waldemarsuddes oljekvarn står kvar på sin ursprungliga plats och uppfördes på 1780-talet.
En mycket ovanlig konstruktion har Brottby kvarn i Vallentuna kommun. Den är en så kallad "skenkvarn" från 1870-talet. Kvarntypen liknar paltrockkvarnen, där kvarnhuset står vridbart på järnhjul som löper på en cirkulär skena (därav namnet). Typen har bara funnits i Uppland och kvarnen i Brottby är en av de få bevarade i sitt slag. Össeby-Garns hembygdsförening: Föreningens historia.
Arbetsuppgifter Väderkvarnarna hade olika arbetsuppgifter. Inte alla malde säd till mjöl, även om de var i majoritet. En del krossade kärnor och frukter till olja och kallades ”stampar” eller ”oljekvarnar”. Andra pressade växter, som lin och hampa, så kallade ”hamp-stampar”, för tillverkning av segel och rep,Fogelström (1995), s. 125 och var vanligt förekommande i en hamn- och skeppsbyggarstad som Stockholm. Sågkvarnar eller vädersågar fungerade som sågverk. Vid Waldemarsuddes oljekvarn fanns en sådan sågkvarn som brann ned 1849. Några få kvarnar malde kork, krut eller färg. En kvarn som användes för framställning av färg för färgaren Carl Gustaf Hoving var Klippan, en stor holländare som uppfördes 1770 på nuvarande Danviksklippan och revs 1903.Fogelström (1995), s. 158 Genom att byta ut kvarnstenarna kunde samma kvarn utföra olika arbetsuppgifter, exempelvis mala säd med det ena stenparet eller färg med ett annat.Fogelström (1995), s. 125 En kvarns kapacitet beräknades på antalet kvarnstenar. En liten kvarn hade ett stenpar, medan större kvarnar kunde ha upp till tio par kvarnstenar.
Namngivning miniatyr|Kvarnar på Tillaeus karta från 1733, vid Observatoriekullen. a är Spelbomskan (längst ner t.h.), b är Lilla Stampan, c är Stora Stampan, d är Stora Adam, e är Lilla Eva, f är Gamla Rörstrandskvarnen och g är den äldre Barnhuskvarnen. Norr är till höger. Stockholms mer kända väderkvarnar har individuella namn. Namnen var till en början folkliga smeknamn eller öknamn som ofta innehöll delar av ägarens namn. Exempelvis kallades Franckan efter rådmannen Lars Franck, Jan Erss efter byggåldermannen Johan Eriksson Rehn, Grubbens kvarn efter Hans Grubb, Mosis kvarn efter bagaren Moses Israelsson och Stora och Lilla Pryssan efter mjölnaren Johan Persson Preutz, Schultan efter bagarmästaren Jochum Schultz, Helgan efter bryggaren Helge Helgesson, och Waros efter myntsmeden Johan Warou.
En annan vanlig namnbildning är ”stora och lilla”, som Stora och Lilla Somens kvarn, Lilla Munkan och Stora Munkan, Lilla Träskan och Stora Träskan, Stora och Lilla Tuna, Stora Adam och Lilla Eva samt Stora Tissan och Lilla Tissan.
Namnen var inte officiella och en del kvarnar kunde ha olika namn som Spelbomskan som även kallades ”Lichtons kvarn” och ”Kvarnen vid gåsgränd”. Mera officiell status fick de folkliga kvarnnamnen när de för första gången sammanställdes och trycktes på Petrus Tillaeus Stockholmskarta från 1733 (observera att Tillaeus karta är västorienterad). Han listade, uppdelat på ”Norremalm” och ”Södermalm”, hela 59 ”Wäderquarnar” med namn, han tog till och med några som var ”avbrunna”. I kartan är de avbildade med små kvarnsymboler, där han skilde mellan stolp- och holländartyp. Men hur många okända kvarnar som kan ha funnits i Stockholm är idag omöjligt att fastställa.Fogelström (1995), s. 125
En del av de gamla kvarnnamnen existerar ännu som namn för några av stadens kvarter och gator. Innan gatunamnrevisionen 1885 hade Stockholm många kvarngator- och gränder, numera finns bara Kvarngatan på Södermalm. Gatan fick sitt nuvarande namn 1891. Innan dess kallades den bland annat ”Wäderquarne gathun” och ”Wäderquarne grenden”.Stahre m.fl. (1986) s. 212 Holländargatan på Norrmalm har inget ett göra med kvarntypen holländare eller kvarnen Holländskan utan fick sitt namn i mitten av 1600-talet efter holländaren Dijrick Dijricksson.Stahre m.fl. (1986) s. 134
Lokalisering, datering och utseende Trots att Stockholms kvarnar under hundratals år utgjorde ett dominerande inslag i stadsbilden, och trots att de ofta avbildades i äldre stadsvyer, som i Frans Hogenbergs kopparstick från 1500-talet eller Johannes van den Aveelens vy över Kungsträdgården från år 1700 (med 17 kvarnar i bakgrunden), fanns de sällan i adresskalendrar eller förteckningar.Fogelström (1995), s. 125 I Holms tomtbok från 1674 respektive 1679 är väderkvarnar inritade och registrerade med ägarens namn. Holm redovisar dock bara Södermalm. miniatyr|Waldemarsuddes oljekvarn efter en akvarell av A.T. Gellerstedt, 1890. På en del kartor finns kvarnar med, men utan namn. Därför är Tillaeus stockholmstäckande kvarnförteckning med både namn och kartbild idag en värdefull källa för lokaliseringen av olika stockholmskvarnar. Genom att jämföra Tillaeus 1700-talskarta med senare avbildningar och kartor, exempelvis Heinrich Neuhaus Stockholmspanorama från 1870-talet, får vi god information om enskilda kvarnars historik.Fogelström (1995), s. 125
Tack vare konstnären och arkitekten Albert Theodor Gellerstedts intresse för Stockholms väderkvarnar vet vi idag hur många såg ut. Under andra hälften av 1800-talet tecknade och målade han "det Stockholm, som går", och innan alla väderkvarnar försvann hann Gellerstedt dokumentera flera av dem i form av teckningar, etsningar och akvareller.Sjögren (1936), s. 5 Ibland angav han även när kvarnen revs. Enligt Nordiska museet, som har en stor samling av Gellerstedts verk, var den bastanta ”Holländskan” i kvarteret Åsen på Södermalm en av Gellerstedts mest porträtterade kvarnar.Nordiska museet, Kvarnen Holländskan, grafiskt tryck efter original av A T Gellerstedt. Annars är Oljekvarnen på Waldemarsudde sannolikt den mest avbildade av alla Stockholmskvarnar.
Hur svårt det kan vara att korrekt inordna och lokalisera vissa kvarnar visar historikern Bertil Waldéns utredning i ”Samfundet S:t Eriks Årsbok 1925 – Tre Väderkvarnar från det gamla Stockholm”. Innan det blev klargjort av Waldén att Stora Stampan i Kälvesta inte var en av de gamla Barnhuskvarnarna och inte heller Stora Tissan rådde det viss förvirring. Dagens Nyheter från 21 oktober 1924 rapporterade att man ”återupptäckt” Barnhuskvarnarna utanför staden.Waldén (1925), s. 109–110 Entusiastiska läsare föreslog att de borde återställas till sin ursprungliga plats i Tegnérlunden, men det var inte Barnhuskvarnarna, de flyttades aldrig utan revs 1890 i samband med att parken Tegnérlunden anlades.Fogelström (1995), s. 162