Oliver Cromwell, född 25 april 1599 i Huntingdon, död 3 september 1658 på Whitehallpalatset, var en engelsk statsman, politiker och militär. Efter att han framgångsrikt lett upproret mot den brittiska monarkin, blev Cromwell statschef med titeln lordprotektor över engelska, skotska och irländska samväldet från december 1653 fram till sin död.
Han studerade vid Sidney Sussex College, universitet i Cambridge, som då var ett nygrundat college med en starkt puritansk inriktning. Han lämnade skolan utan examen, troligen på grund av sin fars död.
I början av engelska inbördeskriget inledde Cromwell sin militära karriär genom att bilda en kavalleristyrka, kända som "järnsidorna" ("Ironsides Cavalry"), som blev grunden till hans "New Model Army", liksom till Cromwells smeknamn, "Old Ironsides". Cromwells befäl i slaget vid Marston Moor gjorde honom mycket bemärkt. Som ledare för parlamentets sak och befälhavare för New Model Army besegrade Cromwell kung Karl I och gjorde därmed slut på kungahusets absoluta makt.
Biografi
Släkt
Oliver Cromwell härstammade från Catherine Cromwell (född cirka 1482), äldre syster till statsmannen under Henrik VIII:s tid, Thomas Cromwell. Catherine var gift med Morgan ap Williams, son till William ap Yevan från Wales och Joan Tudor. Det spekuleras om att Joan var illegitim dotter till Jasper Tudor. Fastän Catherine gifte sig behöll hennes barn hennes efternamn, möjligen för att upprätthålla kopplingen till sin berömda morbror.
Parlamentsledamot
Efter att ha bestämt sig för att inte följa med en släkting till Virginia, blev Cromwell i stället parlamentsledamot för Huntingdon i det parlament som satt 1628–1629. Hans jungfrutal var ett försvar för en radikal demokrat, som hade argumenterat i en skrift för att "ge alla män rösträtt". Cromwell var också framträdande i att försvara folket i The Fens från rika jordägare som ville driva bort dem från deras jord och torka ut sumpmarken och göra sig en vinst.
Karl I härskade de följande elva åren utan parlament, efter att han hade upplöst det parlament där Cromwell ingick. Kungen stötte bort många människor genom sin politik att höja skatter utan godkännande av parlamentet och tvinga sin katolskt inspirerade vision av protestantismen på Engelska kyrkan. När kung Karl mötte uppror i Skottland som kallades "biskopskrigen" tvingades han, på grund av bristande resurser, sammankalla ett parlament igen 1640–1642. Cromwell deltog dock endast 1640 i detta parlament. Oliver Cromwell var en av många ledamöter som då starkt motsatte sig att rösta för nya skatter tills kungen gick med på att regera med parlamentets samtycke i både civila och religiösa ärenden. Att denna kris inte löstes ledde direkt till att engelska inbördeskriget bröt ut mellan "parlamentarikerna" (anhängare av parlamentets makt) och "rojalisterna" (kungens anhängare).
Cromwell var en passionerad anhängare av parlamentet, i första hand av religiösa skäl. Fastän han inte var en skicklig talare, var Cromwell framträdande för parlamentets sak redan från början. Cromwell var släkt med ett betydande antal parlamentsledamöter och hans åsikter var inflytelserika. När spioner identifierade honom som delaktig i revolten mot kung Karl och soldater skickades för att gripa honom var Cromwell en av fem medlemmar som inte var närvarande. Han blev dock inte ledare för parlamentslägret förrän en bra bit in i inbördeskriget, då hans militära förmåga gjorde honom bemärkt.
Fastän han senare var inblandad i störtandet och avrättningen av kungen var Cromwell inte en radikal republikan vid inbördeskrigets början. Snarare inledde han kriget med målsättningen att tvinga Karl att regera med parlamentets samtycke och med en mer samförståndsinriktad protestantisk religionspolitik.
Religiös tro
Cromwells religiösa och politiska uppfattningar var mycket nära förbundna. Cromwell var en övertygad "puritan" – en kalvinistisk protestant som förnekade fri vilja och trodde att frälsning inte var något man gjorde sig förtjänt av utan fick som en gåva från Gud enbart genom tro på Jesus Kristus. Cromwell var dock ingen dogmatisk kalvinist. Han trodde starkt på att alla kristna (till vilka han dock inte räknade romerska katoliker) hade rätt att utöva sin tro som de önskade. Han välkomnade anhängare av många radikala religiösa grupperingar i sin New Model Army, däribland kväkare, anabaptister och femte monarkins män och gav dem religionsfrihet under sin tid som lordprotektor. Som protektor skilde han Engelska kyrkan från staten och avskaffade den anglikanska hierarkin. Han lät också judar återinflytta till England under denna period och tillät dem att utöva sin religion. En av de huvudsakliga anledningarna till Cromwells motstånd mot kung Karl I före inbördeskrigen var förföljelsen av radikala protestantiska grupper.
Han var starkt emot romersk-katolska kyrkan, som han ansåg förnekade Bibelns överhöghet till förmån för påvens och prästerskapets makt, och som han beskyllde för förtryck och förföljelse av protestanter i Europa. Av denna anledning motsatte han sig kraftigt Karl I:s "reformer" av engelska kyrkan, som införde katolskt sinnade biskopar och böneböcker, i stället för bibelstudier. Cromwells upplevelse att katolicism och förföljelse var förbundna stärktes av det irländska upproret 1641. Detta uppror kännetecknades av irländska katolikers massakrer på engelska och skotska protestantiska inflyttare. Massakrerna överdrevs kraftigt i puritanska kretsar i Storbritannien. Detta blev senare en orsak till att Cromwell agerade så hårt i sitt senare fälttåg på Irland. När han tilltalade irländarna vid New Ross 1649, under förhandlingen om att ge upp staden, sade Cromwell "om ni med religionsfrihet menar frihet att utöva mässan [...] där Englands parlament har makt, kommer det inte att tillåtas". I ett brev till de irländska katolska biskoparna senare samma år skrev han: "ni är del av Antikrist och snart måste ni alla ha blod att dricka".
Cromwell var också motståndare till de mer radikala religiösa grupperna på den protestantiska sidan i inbördeskriget. Han samarbetade med kväkare och presbyterianer och var emot att påtvinga andra protestanter sin tro. Han blev förknippad med independent-grupperingen, som förordade religionsfrihet för alla protestanter efter att kriget avslutats.
Cromwell trodde också starkt på "providentialism" – tron att Gud aktivt styr händelserna i världen genom gärningar av "utvalda personer". Cromwell trodde under inbördeskriget att han var en av dessa personer, och han tolkade segrar som tecken på att Gud godkände hans gärningar, och förluster som tecken på att Gud ledde honom i en annan riktning.
Historikern i Oxford Christopher Hill har skrivit en populärhistorisk berättelse om sina studier på detta område i God's Englishman., Penguin, 1970.
Militär befälhavare miniatyr|Oliver Cromwell Cromwell anslöt sig till parlamentets armé utan militär erfarenhet vid 43 års ålder. Han rekryterade en kavallerienhet från sitt hemgrevskap efter att ha blockerat en sändning silver avsedd för kungen och fick erfarenhet och segrar i en serie framgångsrika slag i East Anglia. Emellertid var Cromwell i huvudsak politisk ledare för armén. De strategiska besluten under inbördeskrigen handlades alltid av hans militäre befälhavare, den "äkta" generalen Lord Thomas Fairfax. Fairfax och Cromwell blev kända för att de rekryterade sina officerare efter meriter snarare än ’ädel’ härkomst. Som en följd av detta blev New Model Army under Fairfax befäl ett centrum för politiska radikaler som "Levellers" och många radikala religiösa grupper som femte monarkins män.
Cromwell själv hade ingen formell utbildning i militär strategi, men hade talang för att föra befäl, något han till stor del lärde sig av Lord Fairfax. De lyckades vid flera tillfällen utmanövrera Prins Rupert, som var en veteran i europeisk krigföring och stred på rojalisternas sida.
Fairfax och Cromwells trupper kom att respektera deras mod och omsorg om deras välmående. Cromwell befordrades till general med befäl över kavalleriet i New Model Army. Han tränade sina soldater att omgruppera sig snabbt efter en attack. Denna taktik, som Cromwell lät Fairfax använda första gången med stor framgång, var i samband med slaget vid Naseby. Här påvisade Cromwell själv en hög nivå av disciplin och motivation bland trupperna. Med flera åtföljande militära segrar vann Cromwell också politisk makt, tills han blev den tidens ledande politiker, något Thomas Fairfax inte var intresserad av. Vid slutet av det första inbördeskriget 1645 var kung Karl I parlamentets fånge. Fairfax var befälhavare för den armé som hade vunnit denna seger och det var till följd av det som Cromwell blev i stånd att diktera Englands framtid. Cromwell hade visat i de engelska inbördeskrigen att han var modig som befälhavare över kavalleriet under Lord Fairfax. Under den tid som följde skulle han också så småningom själv bli erkänd som en framstående befälhavare för hela arméer. Hans framgångsrika erövringar av Irland och Skottland visade stor förmåga att organisera proviant och logistik för långdragna fälttåg i fientligt territorium. Detta avspeglade också Cromwells tänkesätt; han önskade upprätthålla moralen och ordningen bland sina trupper och inte låta dem plundra landet utan i stället ta med sig egen proviant.
Efter avrättningen av kung Karl I, vilken Cromwells befälhavare general Lord Thomas Fairfax starkt misstyckt till, avgick denne och drog sig tillbaka till sitt gods i Yorkshire. (Lord Fairfax drabbades inte av någon form av hämnd efter den kungliga restaurationen). Cromwell blev från februari 1649 överbefälhavare (och general) för armén. Som militär strateg var Cromwell mindre kunnig och mer blodtörstig än Fairfax varit. Segrarna i båda inbördeskrigen tillskrevs även av Cromwell själv Lord Fairfax.
Cromwells inflytande som politiker under engelska inbördeskriget ändrade dramatiskt det militära och politiska landskapet på Brittiska öarna.
Den första revolutionen och avrättningen av kung Karl I av Stuart miniatyr|Cromwell betraktar kung Karl I:s lik. Målning av Paul Delaroche 1831 Många av parlamentarikerna samt Cromwells egen befälhavare general Lord Thomas Fairfax, hoppades nå en kompromisslösning med kung Karl. Cromwells egen inställning tycktes motsatt, men Fairfax lyckades lugna Cromwell. Emellertid kunde Karl dock inte acceptera en lösning som inte stämde överens med hans egen doktrin om ”kungadömet av Guds nåde” – men kungen försökte även muta underhusmedlemmar och bestämde sig till sist även för att fly till Isle of Wight. Det så kallade andra engelska inbördeskriget, som bröt ut 1648 efter Karl I:s rymning från fängelset, antydde för Cromwell att ingen kompromiss med kungen skulle bli möjlig, trots att Fairfax fortsatt var motståndare till att ställa kungen inför domstol. Efter att konungen åter infångats, åtalades kung Karl för bl.a. högförräderi i underhusets parlamentssal. Efter att Fairfax, som fortfarande ansåg att kungen skulle få leva, tillsammans med sin hustru symboliskt först lämnat lokalen dömdes konungen till döden på följande grund: Att bringa blodsmannen Karl Stewart till räkenskap för allt det blod han utgjutit samt den ofärd han vållatNF30tal,2:a uppl, artikel Cromwell, Oliver. band 5. spalt 175.. Kungens dödsdom undertecknades av 59 parlamentsledamöter inklusive Cromwell själv, och Karl I av huset Stewart avrättades den 30 januari 1649 genom halshuggning med yxa. Cromwell lär omgående efteråt påpekat att kungens blod var rött som hos alla andra människor, inte blått. Detta kan med visst fog sägas vara första gången en form av folklig resning utmynnade i avsättandet av statschefen och även statsskicket. Med andra ord kan Oliver Cromwell sägas vara den förste revolutionären, men liksom många senare revolutioner blev resultatet mer blodigt än avsett från början. Cromwell lämnade därefter landet för att krossa de kvarvarande rojalistiska fästena i Irland och Skottland, som varit allierade med kung Karl.