miniatyr|Irland ligger väster om den europeiska kontinenten.
Den här artikeln behandlar ön Irlands historia.
Förhistoria miniatyr|Newgrange.
De första säkra spåren av mänsklig bosättning på ön har daterats till 7000–7500 år f.Kr. Vid den tiden fanns det fortfarande en landförbindelse med Storbritannien. Förbindelsen fanns kvar fram till cirka 6700 år f.Kr. När människorna först bosatte sig på ön var den täckt med lövskog. Dessa stenåldersmänniskor levde som jägare och samlare tills kunskaper om jordbruk kom till ön ungefär 4000 år f.Kr.
Det finns få spår kvar av dessa människor från mesolitikum. I Derry har man funnit stolphål och kökkenmöddingar från en bosättning. Från 3500 år f.Kr., neolitikum, har människor på en högre teknisk nivå invandrat med kunskaper om jordbruk, uppfödning av boskap och förmodligen även keramik. Dessa har förmodligen seglat från iberiska halvön och Bretagne.
De främsta resterna av dessa människor är deras gravmonument. Gånggriften i Newgrange har daterats till 2800 år f.Kr. och den i Knowth till 2500 år f.Kr. Gravmonumentet i Newgrange antyder att dessa människor hade en religiös tro och dess utformning som låter solen lysa in i gravkammaren en dag om året antyder kunskaper i astronomi.O'Beirne (1994), s. 5
Omkring 2000 år f.Kr. kom den så kallade klockbägarkulturen till Irland vilket innebar början på bronsåldern. Från bronsåldern finns rester av domarringar, bland annat vid Lough Gur i Limerick som mäter 45 meter i diameter.O'Beirne (1994), s. 7
Så långt tillbaka i tiden som det finns bevarade språkliga minnesmärken kan man se att Irlands befolkning är keltisk. Två keltiska grupper bosatte sig på de brittiska öarna: britanner i Britannien och gaeler på Irland. Kelterna, vars ankomst innebar början på järnåldern, trängde troligen undan urbefolkningen. Det är oklart när kelterna kom men Irland verkar ha varit helt gaeliskt vid år 500 f.Kr. Den mest ryktbara av de många invandringarna, den milesiska erövringen, utgjordes troligen av en inflyttning av keltiska stammar från Spanien. Irland berördes inte av den romerska erövringen av Britannien, och människorna levde ganska länge nomadiskt.
Den grekiske geografen Strabon beskrev gaelerna på Irland som betydligt vildare än britannerna – de är kannibaler som äter sina egna fäder och idkar sexuellt umgänge med sina mödrar och systrar – men han erkänner att hans källor inte alltid är trovärdiga. Det keltiska samhället på Irland var avancerat och det enorma antalet fornborgar antyder att tiderna var oroliga. I De Bello Gallico beskriver Julius Caesar det keltiska samhället och identifierar tre klasser av människor: krigare, druider och bönder. Druiderna var bärare av kelternas religiösa och vetenskapliga kunskaper. Samhället var skriftlöst vilket innebar att druiderna fick memorera sina kunskaper.O'Beirne (1994), s. 9
Gaelerna på Irland delade språk, lagstiftning och religion men landet var uppdelat i små områden, túatha (singular túath), som vart och ett styrdes av en kung. Under inflytande utifrån har områden enats och på 400-talet hade landet sju provinskungar som över sig hade en storkonung, árd ri, med säte i Tara.Åberg (1961), s. 15
Tidig kristendom och vikingarnas härjningar miniatyr|Staty av Sankt Patrik. Från 700-talet finns en beskrivning av det irländska samhället, nedtecknat av kristna munkar. Samhället var hierarkiskt med tre klasser av människor: aristokrater, fria män och slavar. Till aristokraterna hörde bland annat kungarna, ri, krigare, flaithi, domare, breitheamh, druider, draci samt människor vid hoven. Vid denna tid fanns det fem större kungadömen som i stort sett motsvarar de moderna provinserna Cúige Uladh, Laighin, An Mhumhain, Cúige Chonnacht samt An Mhí och An Iarmhí. Inom dessa fem fanns det 150 mindre riken men ingen centralmakt. Det fanns inga städer men det fanns två centra där man träffades och fattade gemensamma beslut: Emain Macha i Armagh och Tara i Meath. Emain Macha var centrum för kungariket Ulster men verkar ha övergivits efter ett krig mellan Ulster och Connacht i mitten av 500-talet.O'Beirne (1994), s. 11-13
Det irländska samhället hade en gemensam lagstiftning, brehonernas lag. Lagen gav kvinnorna en friare ställning jämfört med senare århundraden. Skilsmässa var tillåten och makarna skulle gemensamt fatta beslut om all egendom. Kvinnor förväntades delta i krigståg; denna skyldighet upphävdes först år 697.O'Beirne (1994), s. 16
Kristnandet av Irland skedde enligt legenden av sankt Patrik. Enligt hans självbiografi Confessiones verkar han ha fötts omkring år 390 men eftersom några av hans lärjungar levde ännu under 500-talet tror man att han kom till Irland på 450-talet och dog omkring år 490. Hans dödsdag 17 mars är Irlands nationaldag. Patrik tros ha fötts i närheten av Bristol i England och blev infångad av ett irländskt krigståg vid 16 års ålder. Under sex års tid var han herde i Antrim innan han lyckades fly tillbaka till England och blev präst. Han återvände till Irland som missionär och lade grunden till den katolska kyrkan där. Missionsarbetet verkar inte ha mött något motstånd, några kristna martyrer är inte kända.
Patrik försökte bygga en kyrklig organisation på biskopsdömen men detta visade sig vara omöjligt i ett land utan både städer och vägnät. Grunden för kyrkan blev istället kloster som växte fram över hela landet och övertog den kultur av bildning och kunskap som druiderna tidigare ansvarat för. Munkarna införde skriftspråk till ön och tecknade ned de keltiska sagorna. Dessa kloster utgjorde fristäder för den grekisk-latinska bildningen som starkt hotades efter Romarrikets fall. Den irländska kyrkan kunde snart skicka ut missionärer till Italien, Frankrike, Spanien och andra platser i Europa. Den mest kände av dessa missionärer är Columbanus, som grundlade kloster i Frankrike, Schweiz, Österrike och Italien.O'Beirne (1994), s. 22-26 Columba, Skottlands apostel, grundade ett kloster i Iona.
Under slutet av 700-talet dominerades Irland av två mäktiga familjer, Uí Néill i Ulster och Eoganachta i Munster som ständigt låg i krig med varandra. Landet var därför försvagat när vikingar gick till anfall. År 795 anfölls Iona av norska vikingar och detta blev början till slutet på den irländska guldåldern. 841 grundade den norska hövdingen Turgesius den första staden, Dublin, vid Liffeys mynning. Under andra hälften av 800-talet grundade vikingarna flera bosättningar; från vikingarna kommer namnet Irland: det gaeliska Erin eller Eire med tillägget land.
År 908 lyckades Uí Néill besegra Eoganachta vid slaget vid Ballaghmoon. Vikingarna grundade städer som Cork, Limerick och Wexford under 900-talet. Den norske vikingahövdingen Olof besegrade Uí Néills kung Domnall och behärskade området mellan Dublin och Shannon. Vikingarna besegrades dock i sin tur av kungen av Munster, Brian Boru, som efter att ha vunnit flera slag utropade sig till överkung 1002. Brian Boru dödades vid slaget vid Clontarf den 23 april 1014 men hans motståndare, danskarna, besegrades.O'Beirne (1994), s. 27-30 Brians familj styrde Munster och huvuddelen av ön de följande 150 åren.
Konflikterna med engelsmännen miniatyr|Irland 1014. Ett antal självstyrande kungariken. miniatyr|Irland 1300, efter den normandiska erövringen. Land som kontrolleras av normanderna är markerat med blått. miniatyr|Normanderna hävdade sin makt på Irland genom att bygga befästningar såsom denna.
De irländska hövdingarnas förbittrade inbördes strider och den irländska kyrkans endast delvis upphävda motsatsförhållande till Rom ledde 150 år senare till de första engelska försöken att erövra Irland. Dermot MacMurrough, kung av Leinster, blev avsatt 1166. Då uppsökte han kung Henrik II av England, svor honom länsed och erhöll rätt att träffa avtal med den engelske kungens vasaller om bistånd till återerövring av kungadömet. I Wales ingick MacMurrough sedan sådana avtal med några äventyrslystna engelska baroner, Richard de Clare, vanligen kallad Strongbow, Robert Fitzstephen och Maurice Fitzgerald. I dessa avtal lovade han de Clare sin dotter Aiofe till äkta och arvsrätt till riket och de båda andra stora förläningar. Detta inledde normandernas invasion av Irland. Men han förfogade lika litet över dessa som över Leinsters krona. Fitzstephen landsteg i Wexford i maj 1170 och MacMurrough gav det till honom i län. När Irlands siste keltiske överkung, Ruaidrí Ua Conchobair, samlade hövdingarnas skaror mot MacMurrough och hans engelska hjälpare, gick MacMurrough med på en uppgörelse, som gav honom Leinster åter. Men de engelska baronerna fortsatte erövrandet. De Clare och Fitzgerald landsteg i augusti 1171. De Clare gifte sig med MacMurroughs dotter och erövrade Dublin från dansken Hasculf, som fortfarande hade kvar ett litet nordmannarike där. Henrik II blev nu orolig för att de Clare skulle grunda ett självständigt rike på Irland. Därför skar han av all tillförsel från England till denne och kallade honom att inställa sig vid hovet. Där tvingades han underkasta sig kungen och överlåta Dublin, men fick behålla sina övriga erövringar som län under den engelska kronan.
Henrik for sedan över till Irland med en stor här och landsteg i Waterford (18 oktober 1172). Han hävdade att han hade rätt till Irland som en gåva från påven. Påven Hadrianus IV, som var av engelsk börd, hade nämligen (i den omstridda bullan Laudabiliter från 1155) räknat Irland till de öar som påvestolen (med stöd av den förfalskade så kallade Konstantinska donationen) ansåg sig ha förfoganderätt över, och gav landet i län åt Henrik. Denne skaffade sig dessutom en annan, av påven oberoende rättstitel, genom att låta sig hyllas som länsherre av de irländska hövdingarna. Sedan även Irlands kyrkliga förhållanden ordnats på synoden i Cashel samma år, återvände Henrik till England. Han hade förhindrat att MacMurrough och de andra baronerna blev oberoende och vunnit nominell underkastelse av de irländska stamhövdingarna. Endast ett ganska litet område kring Dublin ställdes direkt under den ställföreträdare han lämnade kvar på ön.
Det engelska väldet på Irland förblev i praktiken begränsat till några områden på östra kusten under hela medeltiden. Dessa kallades The pale och deras gränser ändrades ofta. Ibland gavs visserligen områden utanför dessa som län till nya erövrande baroner. Men de fick själva tillkämpa sig sina län och blev vanligen assimilerade i den irländska kulturen redan i andra generationen. Ibland blev de till och med mer irländska än irländarna själva. Det var endast till namnet som de lydde under den engelska kronan. Så var också fallet med de irländska hövdingar och småkungar som, särskilt i de västra och norra trakterna av ön (Connacht och Ulster) styrde efter sina gamla lagar under ständiga inbördes strider och härjningståg in på det engelska området. Ett erövringsförsök av den skotske kungen Robert Bruces son Edward Bruce (1315 -17) slogs visserligen tillbaka. Men det försvagade engelsmännens ställning på ön ytterligare, så att de tvingades övergå till ren försvarspolitik mot irländarna som trängde på.
I detta sammanhang tillkom Kilkenny-stadgan 1366, med strängt förbud mot giftermål mellan engelsmän och kelter försäljning av hästar eller vapen till den keltiska befolkningen, användning av annat språk än det engelska med mera ...