Carol William "Cully" Wilson, född som Karl Wilhons Erlendson 5 juni 1892 i Winnipeg, död 6 juli 1962 i Seattle, var en kanadensisk professionell ishockeyspelare aktiv åren 1910–1932.Cully Wilson hockey-reference.com Cully Wilson spelade som högerforward med Toronto Blueshirts i NHA 1912–1915 och med Seattle Metropolitans i PCHA 1915–1919. I NHL representerade han Toronto St. Patricks, Montreal Canadiens, Hamilton Tigers och Chicago Black Hawks. 1923–1926 spelade Wilson för Calgary Tigers i WCHL och WHL.
Wilson vann Stanley Cup två gånger, 1914 med Toronto Blueshirts och 1917 med Seattle Metropolitans. Han spelade dessutom Stanley Cup-final med Seattle Metropolitans 1919 och med Calgary Tigers 1924. 1919 avbröts finalserien mellan Seattle Metropolitans och Montreal Canadiens vid ställningen 2–2 i matcher på grund av spanska sjukan och 1924 förlorade Calgary Tigers finalserien mot Montreal Canadiens med 0–2 i matcher.
Cully Wilson var beryktad för sin oömma spelstil och ledde NHA, PCHA och NHL i utvisningsminuter säsongerna 1914–15, 1919 respektive 1919–20. Efter PCHA-säsongen 1919 stängdes Wilson av från spel av ligan sedan han gjort sig skyldig till ett överfall på Vancouver Millionaires center Mickey MacKay.
Karriär Winnipeg miniatyr|vänster|65px|Wilson 1912. Cully Wilson, som kom från en familj med isländska rötter, inledde ishockeykarriären i hemstaden Winnipeg med de isländsk-kanadensiska lagen Winnipeg Vikings och Winnipeg Falcons. Han spelade för Winnipeg Vikings i Manitoba Icelandic League säsongerna 1908–09 och 1909–10 samt med Winnipeg Falcons i Manitoba Independent League säsongen 1910–11.The Romance of the Falcons Fred Thordarson, winnipegfalcons.com Säsongen 1910–11 spelade han även en match för Winnipeg Monarchs i Winnipeg Amateur Hockey League (WAHL). Säsongen 1911–12 spelade Wilson för Winnipeg Monarchs i WAHL och gjorde 12 mål och 16 poäng på sju matcher.
Wilson spelade även lacrosse i Winnipeg, i huvudsak som center, och var en del av Winnipeg Canadian Northern Railway (C.N.R.) då de utmanade det regerande mästarlaget Vancouver Athletic Club om Mann Cup (som kanadensiska amatörmästare) på Recreation Park i Vancouver i september 1912 men förlorade i två raka matcher (7–47)."Short sketches of Winnipeg players who will attempt to lift Dominion lacrosse trophy" The Winnipeg Tribune, sid. 19, 17 augusti 1912."Cupholders complete successful defence" The Daily Province (Vancouver), sid. 20, 19 september 1912.
Toronto Blueshirts miniatyr|vänster|260px|Cully Wilson, tvåa från höger i översta raden, med Toronto Blueshirts mästarlag säsongen 1913–14. miniatyr|höger|185px|Wilson med Toronto Blueshirts. Wilsons spel i Winnipeg och Manitoba Hockey League hade inte gått de större klubbarna obemärkt förbi och säsongen 1912–13 flyttade han till Toronto för att spela med Toronto Blueshirts i National Hockey Association, efter att ha blivit scoutad av Blueshirts manager Bruce Ridpath. Första säsongen med Blueshirts gjorde Wilson 12 mål på 19 matcher, vilket gav honom en tredjeplats i lagets interna målliga bakom Frank Nighbor och Scotty Davidson, och han samlade även på sig 45 utvisningsminuter. Blueshirts slutade på delad tredjeplats i ligan med 18 poäng på 20 matcher, 14 poäng bakom segrande Quebec Bulldogs.
Wilson etablerade sig snabbt som en hårt arbetande lagspelare med en omild spelstil och under sin andra säsong med Toronto Blueshirts, 1913–14, gjorde han nio mål och fyra assists för totalt 13 poäng på 20 matcher i grundserien. Blueshirts slutade på delad förstaplats i ligan med Montreal Canadiens efter att ha spelat ihop 26 poäng på 20 matcher och bärgade sedan Stanley Cup genom att besegra Canadiens i ett dubbelmöte den 7 och 11 mars 1914 med den sammanlagda målskillnaden 6–2, efter att först ha förlorat bortamötet i Montreal Arena med 0–2 och sedan vunnit returmötet hemma i Arena Gardens i Toronto med 6–0.Stanley Cup Annual Record 1914 nhl.com Senare samma månad fick Blueshirts besök i Toronto av Victoria Aristocrats från Pacific Coast Hockey Association på den kanadensiska västkusten. Lagen möttes i en informell matchserie i bäst av fem matcher om Stanley Cup. Blueshirts vann i tre raka matcher med siffrorna 5–2, 6–5 och 2–1 och Cully Wilson gjorde tre av lagets mål.
Säsongen 1914–15 visade Wilson att han även kunde ta ett stort ansvar offensivt då han ledde Blueshirts framåt med 22 mål och 27 poäng på 20 matcher. Han skyggade likt tidigare inte heller undan från agitation och fysiskt spel och ledde ligan med hela 138 utvisningsminuter, sju fler än lagkamraten Roy McGiffins 131 minuter i syndarbåset.Early Years of Hockey for Blue Zone Hockey tabletop-sports.com Blueshirts slutade dock först på fjärde plats i ligan efter att ha spelat ihop 16 poäng på 20 matcher, 12 poäng bakom Ottawa Senators och Montreal Wanderers.
Toronto Blueshirts deltog efter säsongen 1914–15 även i en uppvisningsserie i bäst av tre matcher mot lokalkonkurrenten Toronto Shamrocks i Elysium Arena i Cleveland, Ohio. I den första matchen mellan lagen slog Shamrocks vänsterforward Cy Denneny Cully Wilson med klubban över ansiktet så att tre tänder skadades och Wilson blev tvungen att sy i ansiktet."Cully Wilson's face hashed by clubs of opposing hockey players --- Doctors have sewed 50 stitches on his "map"" The Pittsburgh Press, 12 januari 1916. Wilson hotade efter händelsen att ge igen på Denneny men då det inte förekom någon incident mellan spelarna i den andra matchen mellan lagen trodde de flesta att saken var ur världen. I den tredje och sista matchen lagen emellan såg dock Wilson sin chans att ge igen på Denneny och tidigt i den andra perioden hakade han Denneny så illa över hakan med klubban att Shamrocksspelaren blev tvungen att lämna isen och uppsöka sjukstugan för att se över sina skador. Wilson fick sitta vid sidan av isen för resten av perioden med sammanlagt 12 utvisningsminuter och då Denneny återkom till matchen efter att ha blivit sydd så hotade han att ge igen på Wilson och att Wilson skulle få lämna arenan i en ambulans. Shamrocksledaren Eddie Livingstone såg dock till att de båda spelarna inte fick någon speltid mot varandra i den tredje perioden och undvek på så vis ytterligare blodvite.Deceptions and Doublecross: How the NHL Conquered Hockey Morey Holzman & Joseph Nieforth, sid. 82, books.google.se Blueshirts vann uppvisningsserien mot Shamrocks med 2–1 i matcher med siffrorna 5–7, 9–5 och 8–3.
Seattle Metropolitans miniatyr|vänster|275px|Cully Wilson, tvåa från vänster i nedersta raden, med Seattle Metropolitans mästarlag säsongen 1916–17. Säsongen 1915–16 bytte Wilson lag och liga då han tillsammans med lagkamraterna Frank Foyston, Jack Walker, Eddie Carpenter och Harry "Hap" Holmes flyttade från Toronto Blueshirts till den amerikanska västkusten för att spela med det nya laget Seattle Metropolitans i Pacific Coast Hockey Association."Patricks Raid Torontos For Five Star Players" The Morning Leader, 13 november 1915. Wilson förklarade att klubbytet inte endast berodde på bättre ekonomiska villkor utan att han även föredrog att spela ishockey med sju spelare på isen (jämfört med sex i NHA) samt med ett ordentligt utvisningsreglemente. Första säsongen i PCHA gjorde Wilson 12 mål och 17 poäng på 18 matcher och laget slutade på tredje plats i ligan bakom Portland Rosebuds och Vancouver Millionaires efter att ha spelat ihop 18 poäng på 18 matcher. Wilson var nöjd med den första säsongen på västkusten, inte endast gällande spelet på isen utan även med mottagandet på sidan av isen.
Andra säsongen med Metropolitans, 1916–17, blev än mer lyckosam då Wilson gjorde 13 mål och 20 poäng på 15 spelade matcher. Fem av målen kom i en och samma match mot Spokane Canaries, en match som Metropolitans vann med 9–7."Cully Wilson scored five goals on Friday" The Morning Leader, 26 februari 1917. Metropolitans vann ligan med 32 inspelade poäng på 24 matcher, fyra poäng före Vancouver Millionaires, och fick sedan spela om Stanley Cup i en finalserie i bäst av fem matcher mot Montreal Canadiens från NHA. Canadiens vann den första matchen med 8–4 men Metropolitans svarade med att pulvrisera det kanadensiska laget i de tre efterföljande matcherna med siffrorna 6–1, 4–1 och 9–1.Stanley Cup Annual Record 1917 nhl.com Metropolitans stjärnforward Bernie Morris gjorde 14 av lagets 23 mål i finalserien och Cully Wilson bidrog med ett mål och fyra framspelningar för totalt fem poäng. Seattle Metropolitans blev i och med segern det första amerikanska laget någonsin att vinna Stanley Cup.When Seattle was Hockeytown USA Craig Bowlsby, The Seattle Times, 2 mars 2013.
Under Metropolitans första match för säsongen 1917–18 slog Wilson Portland Rosebuds vänsterforward Wilfred "Smokey" Harris medvetslös.Carol "Cully" Wilson Jeff Obermeyer, seattlehockey.net Han varnades efter händelsen av ligans president Frank Patrick att han skulle komma att riskera att stängas av från spel om han inte tyglade sitt våldsamma spel. Wilson gjorde åtta mål och 14 poäng på 17 matcher under säsongen och Metropolitans vann ligan efter att ha spelat ihop 22 poäng på 18 matcher. Laget missade dock chansen att få spela om Stanley Cup då man förlorade mot andraplacerade Vancouver Millionaires i ligaslutspelets dubbelmöte med målskillnaden 2–3 efter att först ha spelat oavgjort, 2–2, på bortais i Denman Arena i Vancouver den 11 mars 1918 och sedan förlorat hemmamötet i Seattle Ice Arena den 14 mars med 1–0.
Under PCHA-säsongen 1919 möttes Seattle Metropolitans och Vancouver Millionaires i en rad matcher innehållandes slagsmål och bryskt spel och i en av dessa matcher, den 27 januari 1919, bröt Wilson näsan efter att ha träffats av Lloyd Cooks klubba i ansiktet. Wilson missade två matcher på grund av skadan och kom tillbaka mer otyglad än någonsin. Lagen möttes åter igen den 26 februari i Seattle med förstaplatsen i ligan på spel. Wilson träffades åter igen av en klubba i ansiktet och efter att ha blivit sydd återkom han till matchen och tog ut sin frustration på Millionaires center Mickey MacKay. Spelarna slogs om en lös puck i sarghörnet då Wilson vände sig om och slog MacKay över ansiktet med klubban. MacKay bröt käkbenet samt skadade flera tänder och hade spelat färdigt för säsongen."Injuries of Mickey MacKay are serious" The Calgary Daily Herald, 3 mars 1919."Mickey MacKay may return to oldtime form" The Morning Leader, 31 oktober 1924. Wilson fick matchstraff och stängdes av för resten av säsongen av ligapresidenten Frank Patrick för att balansera Millionaires förlust av MacKay. Straffet omvandlades dock senare till böter på 50 dollar sedan Metropolitans spelare vägrat att spela några fler matcher utan Wilson, även om Frank Patrick lovade att ta upp fallet på nytt efter säsongen. Under matchen mellan lagen en vecka senare i Vancouver den 3 mars besökte Wilson pressbåset för att skaka hand och försonas med MacKay. Wilson gjorde 11 mål och 16 poäng på 18 matcher under säsongen och samlade även på sig 37 utvisningsminuter vilket var flest av alla spelare i ligan. Metropolitans slutade på andra plats i ligan med 22 poäng på 20 matcher, två poäng bakom Vancouver Millionaires. I ligaslutspelets dubbelmöte mellan lagen besegrade Metropolitans dock Millionaires med den sammanlagda målskillnaden 7–5 och fick därmed chansen att spela om Stanley Cup mot Montreal Canadiens, ett återmöte mellan lagen från 1917 års Stanley Cup-final.