miniatyr|höger|Byggplats under högmedeltiden. miniatyr|höger|Illumination i en medeltida handskrift. miniatyr|Karl den store kröns av Leo III. Från kalendern Les Très Riches Heures du Duc de Berry. Medeltiden är en traditionell benämning på en period av Västerlandets historia som ligger mellan antiken och modern tid.
Medeltiden anses avgränsad från antiken särskilt genom Romerska rikets fall i väst år 476, kristendomens avgörande seger och de stora folkvandringarna. Senare datum används ibland i de yttre delarna av Europa. Även medeltidens gräns mot nyare tiden är tänjbar. För Europa som helhet anses 1500 ofta vara slutet på medeltiden. Vanligen används ibland händelser som erövring av Konstantinopel av turkarna 1453, Christopher Columbus första resa till Amerika 1492 eller den protestantiska reformationen 1517.Nordisk familjebok 1951-1955 års upplaga, MedeltidemStore norske leksikon, middelalderen
Medan man under renässansen och upplysningstiden, och länge under moderniteten, såg på medeltiden som en mörk och barbarisk tid, ser dagens historiker denna tid som den grundläggande perioden för det moderna Europa.
Medeltiden delas in i tre större perioder: Tidigmedeltid eller äldre medeltid, en tid av stark decentralisering och låg tillväxt, i Västeuropa från omkring 450 till 1000. Högmedeltiden, en tid som kännetecknas av stark ekonomisk tillväxt och befolkningsökning, stabilisering och centralisering av makten, från omkring 1000 till 1350. Senmedeltiden eller, en tid då tillväxten fick ett abrupt slut och en period av demografisk stagnation, ökad samhällelig turbulens tog vid, men då även en konsolidering av centralmakter som skulle fortsätta in på den tidigmoderna perioden, från omkring 1350 till 1500.
I nordisk historia placeras istället äldre medeltid till cirka 1050 till 1200, högmedeltiden cirka 1200 till 1350, och senmedeltiden från cirka 1350 till 1520 (skandinavisk yngre medeltid), de två senare ibland hopklumpat till yngre medeltid, följt av Vasatiden i svensk historia.
Utmärkande särskilt för europeisk hög- och senmedeltid är det sociala system som senare kallats feodalism. Detta system innebar personliga band mellan vasall och feodalherre som innebar rättigheter och skyldigheter för båda parter. En särprägel som skiljer medeltiden från antiken är den tekniska utveckling, särskilt inom jordbruket, som ägde rum från 700-talet och framåt. Ett tredje kännetecken är kristendomens utbredning över hela Europa, vilket kom att fungera som en förenande länk mellan olika regioner. Det var under senmedeltiden som Europa som en någorlunda enhetlig civilisation uppstod och grunden för många moderna nationalstater som Frankrike, Spanien och de nordiska länderna lades.
Medeltiden var också den period när starka centralmakter återigen uppstod i Europa. Många av dagens europeiska storstäder växte fram under medeltiden tillsammans med en stark borgarklass. Gillen och skrån bildades framförallt under senmedeltiden som skulle bestå långt in i modern tid. I slutet av medeltiden inleddes också en kraftfull europeisk expansion och kolonisering av Amerika, Afrika och Asien och detta föregicks av ett tidigt försök till erövring i och utanför Europa i form av korståg mot Bysantinska riket, muslimska stater på Iberiska halvön, i Palestina, och mot hedningar i Östeuropa, Baltikum och Finland.
Historiografi Begreppet ”medeltiden” härrör från en indelning av historien som grundar sig i idealiserandet av antiken. Under 1350-talets mitt började italienska författare och akademiker odla ett allt starkare intresse för den klassiska antika perioden. Francesco Petrarca (1304–74) var den första som formulerade idén om att hans egen tid var ett återuppväckande av bortglömda antika ideal, och betraktade tiden från Västromerska rikets fall till mitten av 1300-talet en tid av stagnation och intellektuellt mörker. Petrarca hänvisade själv till tidens tenebrae (dimmor) och i början av 1400-talet hade historikern Flavius Blondus varit den första som beskrivit perioden som en mellanperiod, en historisk transportsträcka från utslocknandet av antikens lysande intellektuella tankevärld till dess återupplivande nästan 1000 år senare. Den första historiker som definitivt cementerade begreppet i tidigmodern historiebeskrivning var den franske historikern Charles Du Cange som 1678 gav ut verket Glossarium i två volymer om latinets klassiska och medeltida historia. Tio år senare kom Historia Medii Aevi ("Medeltidens historia") ut, skrivet av den tyska historikern Kristoffer Cellarius. Under tidigmodern tid (cirka 1500–1800) betraktade man medeltiden som "den mörka tiden" för att man ansåg att antikens kultur helt försvann under medeltiden, och återkom först i och med renässansens upplivning av antika ideal. Från upplysningstiden kritiserade många tänkare den katolska kyrkans absoluta och intoleranta auktoritet under medeltiden. Denna syn kvarstod i stort fram till tidigt 1800-tal, då exempelvis gotiken kom på modet igen. Många av romantikens konstnärer hade däremot en positiv bild av åtminstone hög- och senmedeltiden, bland annat genom tolkningar av epos och legender. Författare som Walter Scott och Victor Hugo använde medeltida teman för romaner och senare använde nationalromantiska konstnärer som Richard Wagner tidiga medeltida germanska sägner som inspiration för det storslagna operastycket Nibelungens ring.Blockmans & Hoppenbrouwer, s. 2-3
Idag betonar historiker att medeltiden är den period då grunderna för senare europeisk samhällsutveckling lades och att det i många avseenden, kulturellt, samhälleligt och tekniskt, var en dynamisk och expansiv epok. Det blir således bara den tidiga medeltidens första århundraden, mellan Västroms fall och Karl den stores enande av frankerriket, som fortfarande kallas "mörka" i historiska kretsar eftersom de lämnat efter sig få skriftliga källor och större byggnadsverk, och all maktutövning och organisation var geografiskt begränsad. "Mörk" får i dessa sammanhang främst betydelsen "tyst" snarare än att vara ett allmänt negativt omdöme.
I norra och östra Europa anses medeltiden börja betydligt senare: i till exempel Skandinavien först någon gång under 1000-taletSO-rummet: Medeltiden, läst 2015-10-13Alf Henriksson (2005), Sveriges historia beroende på källa, och följer på skandinavisk järnålder och förhistorisk tid. Svensk medeltid börjar således med att den siste kungen i Erik Segersälls ätt, Emund den gamle, blir kung 1050 eller dör cirka 1060, eller vid Sveriges kristnande (olika tidpunkter i olika landsdelar). I svensk historieskrivning anses medeltiden ha varat fram till omkring 1520 och upplösningen av Kalmarunionen. I Danmark och Norge räknas 1536 som medeltidens slut, då reformationen påbörjades av kung Kristian III.
Tidigmedeltid miniatyr|Det Bysantinska rikets vapen. Under 400-talet började Romarrikets sociala sammanhållning att lösas upp, skattebasen för de västra provinserna minskade kraftigt och arméerna som krävdes för försvaret av gränserna rekryterades i allt större utsträckning från allierade germanstammar från trakterna av det moderna Tyskland, Österrike och Ungern. Senaten i Rom blev så småningom i hög grad beroende av germanernas hövdingar och generaler för ledning av den samlade romerska armén. I egenskap av legosoldater, i princip utan eget land, hade dessa föga lojalitet mot den markägande senaten som försökte styra det romerska riket.
Den 4 september 476 avsattes den siste romerske kejsaren, Romulus Augustus, av den heruliske krigsherren Odovakar. Odovakar sände kejsartecknen (insignia imperialia) till Östroms kejsare. I gengäld önskade Odovakar att bli utsedd till dux, militärbefälhavare, över de västra provinserna. Detta godkändes delvis av Östroms kejsare och Odovakar blev härskare över den italienska halvön och delar av Gallien, det moderna Frankrike. Större delen av den romerska senaten (adeln) lämnade omgående Rom. Att 476 är det år romarriket föll anses vara en förenkling bland historiker eftersom det är väl visat att livet gick vidare och den romerska kulturen styrde som vanligt i de flesta provinserna även om kejsaren och senaten var avsatt. De romerska provinserna, med skatteintäkter och legioner, togs helt enkelt över av antingen regionala generaler, adel eller erövrande barbarhövdingar.
Östrom, oftast kallat Bysantinska riket eller Bysans, gjorde i början på 500-talet försök att återerövra provinserna i det forna Västrom. Inledningsvis var denna kampanj framgångsrik och den italienska halvön, Sicilien samt Nordafrika återtogs. År 541 utbröt dock den Justinianska pesten, som härjade i Bysans till år 700. Pesten dödade cirka 50 procent av befolkningen i Bysans och kejsardömet förlorade med pestens utbrott all kraft att återta de västra provinserna.
Folkvandringar
miniatyr|höger|En karta över några av de större folkförflyttningarna under folkvandringstiden. Från 300-talet till slutet av 500-talet flyttade en rad olika nomadiska eller halvnomadiska grupper in i västra Europa från norr och öster och hade stor inverkan på politiska och kulturella strukturer. Under flera stora migrationsvågor med början med ostrogoternas vandringar år 340 slogs mycket av det gamla romerska systemet sönder och en ny fusion av germansk kultur och romersk tradition i kombination med en kristen tro skapade början till den kultur som senare skulle konsolideras som Europa.
I samband med det västromerska rikets sönderfall från cirka 200- till 500-talet skedde en rad större migrationer av framförallt germanska stammar från Öst- och Centraleuropa. De underliggande orsakerna till förflyttningarna är oklara men den omedelbara orsaken var tryck från centralasiatiska nomadfolk som var i rörelse västerut. Först kom hunnerna under sin kung Attila, därefter avarerna (567–811) och sist magyarerna (862, 895–907) som grundade Kungariket Ungern. Det romerska gränsförsvarets sammanbrott i och med inbördes strider mellan romerska fältherrar gjorde det möjligt för de olika grupperna att flytta in på romerskt territorium utan större motstånd. Det romerska riket hade under de första århundradena e.Kr. även börjat anlita allt större antal germanska krigare i sina arméer. Många av dessa kom från stamsamhällen som befann sig i relativt nyerövrade områden eller i gränstrakterna mellan det romerska riket och områden i Central- och Östeuropa som inte låg under imperiets kontroll. Bland de större germanska grupperna var goterna som härjade över stora delar av kontinenten och sedan grundade lösa statsbildningar på Iberiska halvön och södra Centraleuropa. Frankerna, ett folk från Lågländerna, tog över det mesta av norra Gallien. Vandalerna bildade riken i Nordafrika och anföll och plundrade senare Rom. Anglosaxare från södra delar av dagens Danmark och norra Tyskland invaderade Brittiska öarna och överväldigade den tidigare romerska utposten. Bland de mest destruktiva invasionerna var den som utfördes av hunnerna, ett centralasiatiskt stäppfolk. Hunnerna plundrade och förstörde städer över stora delar av Väst- och Östeuropa. De otaliga invasionerna svepte undan mycket av det antika samhället som vilade på grekisk-romerska traditioner; en tidigare stark centralmakt slogs sönder. En decentralisering och, i förlängningen, en feodalisering av Europa var resultatet.
Germanerna