Homeopati

Homeopati, från grekiskans homoios "lika" och pathos "lidande", är ett pseudovetenskapligt alternativt medicinalsystem, som skapades av den tyske läkaren Samuel Hahnemann (1755–1843).

Grundresonemanget är att utspädda ämnen, som framkallar liknande symptom som de som man försöker "bota" hos en frisk person, skulle bota en sjuk person. Forskning, mer specifikt flera metastudier, har på vetenskaplig väg bevisat att effekten av homeopati är jämförbar med placebo. Det finns alltså inte några vetenskapliga bevis för att homeopati ger någon effekt som kan tillskrivas själva "behandlingarna".

Homeopatins historia Homeopatin som begrepp och behandlingsmetod fördes fram av den tyske läkaren Samuel Hahnemann i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet samt förfinades och populariserades av amerikanen James Tyler Kent i slutet av 1800-talet, men principen som sådan är ännu äldre. Redan de gamla romarna använde sig av principen att bota en sjukdom med samma ämne som orsakade den. Det finns emellertid inga belägg för att detta verkligen har hjälpt, varför denna tanke helt förkastats av vetenskapen.

I standardhomeopativerket Materia MedicaSvensk översättning av Görel Svedrup; faktagranskad av Majlis Hagenmalm: Homeopati. Den sanna läkekonsten. ingår beskrivningar av Hahnemanns ursprungliga ca 300 ursubstanser, där publikationen har vuxit till att innehålla beskrivningar av över 3 000 preparat.

Enligt berättelsen upptäckte Hahnemann principen när han åt kinin och fick feberfrossa som biverkning. Han drog då slutsatsen att eftersom kinin ges vid just feberfrossa kanske det kunde vara så att samma medel som orsakar ett visst symptom hos en frisk människa botar samma symptom på en sjuk. (Troligen var Hahnemann helt enkelt allergisk mot kinin.) Kininallergi är inte ovanlig, vilket bl.a. visar sig i att så drabbade personer inte tål att äta grapefrukt, som naturligt innehåller kinin.) I nutida försök har Hahnemanns påstående inte kunnat upprepas.Singh S,Ernst E Trick or Treatment. Alternative Medicine on Trial, 2008

Hahnemann och hans anhängare tyckte att det var viktigt att titta på både kroppen och själen som en helhet, inte bara fokusera på enskilda sjukdomssymtom, även om en homeopatisk behandling ofta tar hänsyn till symtom. Hahnemann tillbringade mycket tid med sina patienter, frågade dem om deras liv och var intresserad av detaljerna i deras vardag.

Homeopatin var på många sätt en reaktion mot dåtidens ofta smärtsamma behandlingsmetoder med till exempel åderlåtning och liknande.

Rent historiskt uppkom homeopatin under en tidsperiod då den medicinska vetenskapen var i ett ungt skede. Till exempel hade man ännu inte utarbetat konceptet med vårdhygien och kände inte heller till att bakterier kan orsaka infektion och inflammation. På grund av detta dog ofta patienter av infektioner när de utsattes för invasiva ingrepp som kirurgi och åderlåtning. En följd blev att behandlingsterapier som i praktiken ofta innebar ingen behandling alls var mer framgångsrik än dåtida medicin, när det gällde patientens överlevnad eller tillfrisknande.James Randi, In search of the chimera, föreläsning, video Andra "behandlingar" av liknande slag uppkom också under denna tidsperiod.

Elektrohomeopati är en avart av homeopati med hemliga medel i form av piller eller vätskor som benämns röd, grön, gul, blå eller vit elektricitet.Medicinsk terminologi (1971)/ Elektrohomeopati Metoden utvecklades av en greve i Italien, Cesare Mattei (1809–1896), under senare delen av 1800-talet och spreds till övriga Europa. I Sverige var Nils Liljequist en förespråkare för metoden, och gav år 1900 ut en "Vägledning i elektro-homeopatisk sjukdomsbehandling".

Risker Vissa homeopatiska preparat är förenade med risker, i sällsynta fall har ingredienser i blandningarna nämligen förekommit i för stora volymer för att vara riskfria, något som har gjort att vissa som valt att inta blandningarna dött eller fått olika anfall.Homeopatiska preparat innehållande kvicksilver: ”Kvicksilver”

Olika homeopatiska hypoteser Det finns flera olika homeopatiska skolor med olika bakomliggande hypoteser. Ett homeopatiskt preparat är definitionsmässigt ett preparat som har tillverkats i enlighet med en homeopatisk farmakopé. Förutom att det finns olika nationella homeopatiska farmakopéer finns det även olika farmakopéer i de olika skolorna som klassisk homeopati, isopati (se nedan) och antroposofisk läkekonst.

Miasmer Ett vanligt begrepp inom homeopatin är miasmer från 1820-talet.The Chronic Diseases, their Nature and Homoeopathic Treatment, Samuel Hahnemann, Dresden and Leipsic, Arnold, Vols. 1, 2, 3, 1828; vol. 4, 1830 Hahnemann hade en hypotes att vissa sjukdomar lämnar kvar restskada eller miasm (grekiska för fläck eller obalans), vilka antogs orsaka kroniska sjukdomar och förvärvas genetiskt.

Det finns tre olika typer av miasmer inom homeopatin:

syphilis, orsakat av hjärnskador, nervskador och benskador vilket ansågs resultera i dövhet, sinnessjukdom och alkoholism. sycosis, en term som inom homeopatin avser undertryckt gonorré som skadat slemhinnor i könsorganen, vilket påstods göra dessa känsliga för fuktigt väder och stormar. psora, skador på huden, vilket ansågs resultera i många inre sjukdomstillstånd.

Hahnemann utvecklade sin miasmhypotes eftersom han var bekymrad över sina misslyckanden med att bota kroniska sjukdomar med homeopatiska metoder. Hahnemanns miasmteori publicerades 1828 i boken The Chronic Diseases, their Nature and Homoeopathic Treatment.

Klassisk homeopati Homeopatin hävdar att varje symptom hos en frisk människa, som orsakas av en giftig dos av en substans, kan botas av ett preparat som tillretts av samma substans. Med Hahnemanns egna ord: simila similibus curentur ("låt lika bota lika"). Homeopatins sjukdomsbegrepp skiljer sig från den medicinska vetenskapen. Grundorsaken till en sjukdom anses snarare vara psykisk än fysisk, och sjukdomar anses yttra sig först genom emotionella symptom (som exempelvis begär eller avsky) och om de inte behandlas övergår de enligt hypotesen så småningom till fysiska symptom.

Detta resonemang leder också till att bakterier och virus måste vara effekter av, inte orsaker till, sjukdomar.

Ett homeopatiskt medel tillverkas genom att späda ut en lösning många gånger. Man börjar med en blandning av 1 gram aktivt ämne i 99 gram vatten. Sedan tar man 1 ml av denna lösning och blandar med 99 ml vatten, skakar flaskan kraftigt, och upprepar detta många gånger. Efter att ha gjort detta 100 gånger har man nått den hundrade utspädningen. Så utspädda ämnen innehåller sannolikt inte en enda molekyl av det aktiva ämnet. Paradoxalt nog sägs blandningen bli starkare ju fler gånger den späds ut. Ofta nöjer man sig med lägre potenser.

Valet av potens när man ordinerar mot en sjukdom beror hur "djupt" man bedömt att sjukdomen ligger. Till exempel är potens 12 en vanlig startpunkt vid akuta tillstånd, och potens 30 används för kroniska problem. Den totala utspädningsfaktorn anses mindre betydelsefull än antalet successiva spädningar som gjorts. I Tyskland är D-potenser vanligast (D står för decimal och avser 10 skakningar. Exempelvis D2 betyder utspätt i 2 omgångar, och skakat 10 gånger vid vart utspädningssteg), medan det i USA och Indien oftast är C-potenser (Skakas 100 gånger för vart utspädningssteg, av romersk siffra C=100) som används.

Vid diagnosen av patientens besvär går homeopaten igenom en hel rad olika symptom (anamnes), rangordnade som följer med det viktigaste först: Naturlig Hälsa, Skandinavisk Press AB, Malmö 1998

Känslor, såsom glädje, olycklig kärlek, sorg, ångest Allmänna symptom: Huvudvärk, förkylning, hudproblem, influensa Sådant som har att göra med längtan efter eller aversion mot viss mat eller omgivningsmiljö: ljus, lugn, mörker, värme; smärta vid vissa situationer. Sömnproblem, opassande skratt eller gråt. Sexualitet, trötthet, vilja att ta initiativ Mindre viktiga: lokala hudutslag, inflammerat tandkött m.m.

Antihomotoxisk terapi och homotoxikologi Enligt en teori framlagd av Hans-Heinrich Reckeweg år 1955 är kroppen normalt i "balans" (homeostas), men ibland uppstår en obalans som ger sig uttryck i form av sjukdom. Detta tillstånd kallade han homotoxikos (homotoxicosis), och han menade att det orsakades av toxiner.

Isopati Medan klassisk homeopati grundas i hypotesen "lika botar lika" i betydelsen liknande (similia similibus curentur) grundas isopatin på en hypotes om att "likadan botar likadan" (aequalia aequalibus curentur). Skillnaden är att i den klassiska homeopatin anses det preparat som ger likvärdiga biverkningar med symtomen lindra sjukdomen, medan det i isopatin är exakt samma ämne som orsakar sjukdomen som är lindrande. Till exempel ges homeopatiskt utspätt kvicksilver mot amalgamförgiftning.Sida där kvicksilverbehandling förklaras ur ett homeopatiskt perspektiv: ”Homeopathy and Dentistry Keep You Smiling By Dana Ullman MPH” Ett preparat innehållande kvicksilver kallas Mercurius Vivus.Homeopatiskt preparat innehållande kvicksilver: ”Mercurius Vivus” Det finns ett flertal homeopatiska preparat som innehåller kvicksilver. Isopati kan även ges förebyggande med avsikt att stärka organismen.

Övriga skolor

Antroposofisk homeopati

Kritik och försvar gällande homeopatins ovetenskaplighet Mycket av den kritik och kontrovers som omger homeopati kretsar kring de mekanismer som föreslagits ligga bakom den påstådda effektiviteten hos starkt utspädda preparat. Homeopatiska preparat är så utspädda att andelen verksam substans i de mest potentierade medlen är i storleksordningen 1/1050, vilket innebär att det i stickprov på 1050 milligram homeopatiskt preparat endast bör finnas i genomsnitt ett milligram aktiv substans. Då ett piller endast väger omkring ett gram är därför sannolikheten att någon enda dos av alla de homeopatiska produkter som någonsin tillverkats innehållit ens en enda molekyl av den aktiva substansen extremt låg.

Homeopatins försvarare menar att det är ointressant hur det fungerar. Det viktiga är om det fungerar. Man jämför bland annat med acetylsalicylsyra som användes i åratal inom den evidensbaserade medicinen utan att den exakta mekanismen bakom var känd.

Det resonemanget anser kritiker dock vara felaktigt eftersom acetylsalicylsyrapreparat innehåller farmakologiska mängder (500 mg i en typisk tablett) av den verksamma substansen.

Inom den evidensbaserade medicinen används dock också en del behandlingsmetoder och medel som inte har en vetenskaplig förklaringsmodell över verkningsmekanismen. (Angående att litium används trots att dess mekanism är dåligt känd) I dessa fall har dock i regel klinisk vetenskaplig prövning fastslagit effekten.

Kärnfrågan blir därför om det finns vetenskapliga studier av tillfredsställande kvalitet som påvisat någon behandlingseffekt av homeopatiska preparat. För närvarande finns inga sådana studier som inte starkt kritiserats och ifrågasatts.

Tidskriften The Lancet publicerade i augusti 2005 en studie, genomförd av Aijing Shang m fl, i vilken placeboeffekten mellan homeopatiska preparat och medicinska preparat jämfördes. Slutsatsen som drogs av undersökningen var att resultaten av de homeopatiska preparaten ej avvek med statistisk signifikans från placeboresultaten, medan det, naturligtvis givet samma konfidensgrad, var bevisat att den evidensbaserade medicinen gav effekt.

Homeopatin avvisas av vetenskapen som en pseudovetenskap, Man anser att homeopatin är en kvarleva från alkemins tid. De fall av positivt resultat som finns hävdar vetenskapen att man lätt kan förklara med slumpen och anses inte statistiskt säkerställda.