That's the Way It Is är ett musikalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley, utgivet av RCA Records i stereo (LSP 4445) den 11 november 1970. Det är ett studioalbum men ett blandat sådant, då det utöver åtta studioinspelningar gjorda den 4–8 juni 1970 i RCA:s studio B i Nashville också består av fyra liveinspelningar från International Hotel i Las Vegas den 11 och 12 augusti 1970. Albumet utkom samtidigt som dokumentär- och konsertfilmen Elvis – That's the Way It Is, som skildrar Elvis Presleys liveframträdanden på International Hotel. Trots dess namn anses det dock normalt inte vara ett soundtrack till filmen, eftersom bara en tredjedel av låtarna utgörs av liveversioner.
Albumet handlar i första hand om kärlek och innehåller många av de stora balladerna från inspelningssessionen i juni, med Elvis som gör cover på bland annat "Bridge Over Troubled Water", "You Don't Have to Say You Love Me" och i en liveversion, "You've Lost That Lovin' Feelin'". Albumet innehåller även originalinspelningar som "The Next Step Is Love" och "Patch It Up".
När albumet släpptes fick det ljumma recensioner i pressen. Flera rockkritiker uppskattade inte att Elvis ändrade inriktning mot mer vuxenpopmusik. Med tiden har dock synen på albumet förändrats och kommit att betraktas som ett av Elvis Presleys bästa och mest sammanhållna album. Det placerade sig som bäst på plats 21 på amerikanska albumlistan Billboard 200. I Elvis Presleys hemland sålde det guld och med tiden även platina – en miljon exemplar. Tre singlar kom att släppas från albumet. Den första utkom i juli 1970 och bestod av studioversionerna av "I've Lost You" och "The Next Step Is Love" – en singel som i USA sålde i nästan 750 000 exemplar och nådde 32:a plats på Billboard Hot 100-listan. Den nådde 9:e plats på singellistan i Storbritannien. I oktober samma år gavs "You Don't Have to Say You Love Me" ut tillsammans med rocklåten "Patch It Up". Singeln kom i USA att säljas i drygt 800 000 exemplar och nå plats 11 på singellistan, medan den nådde 16:e plats på singellistan i Storbritannien. I Europa utgavs i november 1971 "I Just Can't Help Believin'" tillsammans med "How the Web Was Woven" på singel, vilken i Sverige nådde 3:e plats på Tio i topp.
Bakgrund och koncept
miniatyr|stående 1.2|Chips Moman (sittande) och studiomusikerna The Memphis Boys från American Sound Studio. Stående från vänster: Mike Leech (bas), Gene Chrisman (trummor), Reggie Young (gitarr), Bobby Emmons (orgel), Bobby Wood (piano). Bilden togs år 2009, i samband med att de erhöll en utmärkelse för tillkomsten av Elvis Presleys Billboard-etta Suspicious Minds. I januari och februari 1969 hade Elvis Presley spelat in på American Sound Studio i Memphis under ledning av producenten Chips Moman. Detta hade resulterat i flera singlar som fick framgång på topplistorna och bland dessa fanns "Suspicious Minds" som blev Elvis första singel på sju år att toppa Billboard Hot 100-listan i USA. Memphis-sessionen resulterade också i albumen From Elvis in Memphis, ett av hans bästa och mest kritikerrosade, och Back in Memphis, den andra skivan på dubbelalbumet From Memphis to Vegas/From Vegas to Memphis.
I juni 1970, efter att ha spelat in i studio i Nashville, åkte Elvis Presley hem till Memphis för att vila upp sig inför sin kommande tredje Las Vegas-säsong i augusti och september. Samtidigt förberedde hans manager, Tom Parker, en dokumentärfilm, Elvis – That's the Way It Is (som skulle regisseras av Denis Sanders). Efter en månads vila började Elvis och hans kompband de mer än tre veckor långa repetitionerna inför öppningen i Las Vegas och den dokumentär som skulle filmas i anslutning till denna. miniatyr|"The Sweet Inspirations" (1967), som utgjorde den kvinnliga bakgrundskören under Elvis konsertframträdanden 1969–1977. Från vänster till höger räknat: Sylvia Shemwell, Cissy Houston, Myrna Smith och Estelle Brown. Cissy Houston var bara med 1969, och när hon lämnade togs hennes roll att sjunga de riktigt höga partierna över först av Millie Kirkham och därefter, från och med den 17 augusti 1970, av Kathy Westmoreland.Man inledde den 14 juli 1970 med några dagars filmade repetitioner i MGM studios i Culver City i Los Angeles County i Kalifornien. Från och med den 23 juli fortsatte repetitionerna under en veckas tid i RCA Studios på Sunset Boulevard i Hollywood. Kompbandet bestod av Elvis liveband, det så kallade TCB-bandet, med James Burton på sologitarr, John Wilkinson på kompgitarr, Glen D. Hardin på piano, Jerry Scheff på elbas, Charlie Hodge på sång och gitarr, samt på trummor Ronnie Tutt, som hade återkommit till bandet efter att tillfälligt ha ersatts av Bob Lanning under den andra Las Vegas-säsongen, januari–februari 1970. Allt som allt repeterade Elvis och bandet fler än sextio låtar, varav fler än tjugo var från den studioinspelningssession som hade hållits i juni.
Den 1 augusti lämnade Elvis Los Angeles, och den 4–6 augusti fortsatte repetitionerna på Convention Center på International Hotel i Las Vegas. Utöver TCB-bandet anslöt då bakgrundssångarna i "The Imperials" och i "The Sweet Inspirations" samt Millie Kirkham som sjöng de riktigt höga tonerna. Filmteamet fortsatte att filma. Den 7–10 augusti flyttade repetitionerna över till huvudscenen i "Showroom" och då anslöt också den nye orkesterledaren Joe Guercio med sin orkester. Showen öppnade med en föreställning den 10 augusti och därefter hölls två föreställningar varje dag under fyra veckors tid till och med den 7 september. Premiärkvällen den 10 augusti filmades och man fortsatte att filma till och med den 13 augusti. Även skivbolaget RCA spelade in de sex första konserterna den 10–13 augusti. På alla sex konserter inledde Elvis med "That's All Right" och avslutade med "Can't Help Falling in Love". "Love Me Tender", "Polk Salad Annie", "You've Lost That Lovin' Feelin'" och "Bridge Over Troubled Water" var också med alla gånger, medan övriga låtar varierade mellan konserterna. Enbart de fyra livespåren som återfinns på That's the Way It Is kom att ges ut under Elvis livstid.
miniatyr|stående=0.6|En svensk filmaffisch för Elvis – That's The Way It Is. För att åtfölja dokumentärfilmen sammansattes ett studioalbum som fick samma titel, That's the Way It Is. Trots albumets titel var det inte att betrakta som ett officiellt soundtrack till konsertfilmen. Albumet bestod av cover samt nya originallåtar, totalt 12 spår. Majoriteten av innehållet, åtta låtar, skapades i en inspelningsstudio i juni samma år medan fyra var från Las Vegas-showen, men endast två i samma version som förekom i filmen. Fastän många av låtarna på That's the Way It Is var cover kom Elvis som regel att tolka dem på ett nytt sätt och därmed göra dem till sina egna.
Studioinspelningarna Kompbandet Elvis Presley kom (av främst politiska skäl) inte att återvända till American Sound Studio i Memphis, utan valde att nästa gång spela in i Nashville. Det hade gått två och ett halvt år sedan han hade spelat in där senast, när han återvände dit för en mastodontsession som skulle komma att utgöra grunden för tre album och en handfull singlar. Inspelningarna skedde under fem dagar och nätter från kvällen den 4 juni till morgonen den 9 juni 1970 i RCA:s studio B i Nashville under ledning av producenten Felton Jarvis. Man började omkring klockan 18.00 varje kväll och höll på fram till gryningen nästföljande dag.
miniatyr|stående 1.2|vänster|Producenten Felton Jarvis (till vänster) och Elvis Presley i RCA Studio B den 10 september 1967 under "Guitar Man"-sessionen. Felton Jarvis visste att inspelningssessionerna med Chips Moman i Memphis hade varit framgångsrika, och han ville åstadkomma något minst lika bra. Han hade därför beslutat sig för att sätta samman ett nytt studioband genom att plocka in sina egna musiker. Från Elvis tidigare inspelningstillfällen saknades gitarristen Scotty Moore, trummisarna D. J. Fontana och Buddy Harman, pianisten Floyd Cramer, basisten Bob Moore och sånggruppen The Jordanaires. Enbart multiinstrumentalisten Charlie McCoy och gitarristen Chip Young återstod från den tidigare formeringen. Den nya uppsättningen bestod av studiomusiker från den ursprungliga "Muscle Shoals Rhythm Section", som Jarvis först hade arbetat med 1962. Det var Jarvis som hade uppmuntrat dem att komma till Nashville och givit dem arbete direkt efter att han själv hade anlänt till staden. Det var toppmusiker som Norbert Putnam på bas och Jerry Carrigan på trummor, vilka inte hade arbetat med Elvis tidigare, och David Briggs på piano, alla tre från den ursprungliga "Muscle Shoals Rhythm Section". Utöver de tre och Charlie McCoy (främst på munspel) och Chip Young var också gitarristen James Burton från Elvis liveband med på sessionen, liksom Elvis vän Charlie Hodge, främst på sång.
miniatyr|stående 1.2|James Burton (2009) som spelade sologitarr på Nashvilleinspelningarna i juni 1970 och också ingick i Elvis liveband. Nashvillestudions kompband kunde i flera avseenden mäta sig med bandet från American Sound Studio. Båda var "white soul"-band, och kärnan i Nashvillebandet var den berömda "Muscle Shoals Rhythm Section" som hade spelat på ett flertal countryhitlåtar samtidigt som American Sound-bandet skördat sina framgångar. Båda banden hade en stark förankring i countrymusiken. Det fanns tydliga skillnader mellan dem – särskilt i ljudet från bas och trummor – men det som gjorde dem så idealiska för Elvis var deras förmåga att omedelbart kunna anpassa sig till och replikera på Elvis begäran, och åstadkomma de ljud som han hörde i sitt inre. Med James Burton som sologitarrist var det ett band som kunde hänga med Elvis i allt vad han valde att göra; musiker som var lika kompetenta som American Sound-bandet att i ögonblicket kunna fånga Elvis sinnesstämning.
American Sound-gruppens musik var generellt sett stramare än Nashvillegruppens, vilket till stor del berodde på att Chips Moman gjorde så många ytterligare pålägg. Sologitarristen på American Sound, Reggie Young, spelade gitarr med betoning på soulmusikens krav på rytm, medan sologitarristen James Burtons solon kom direkt från rock'n'rollen. American Sound-bandet dubblerade på klaviatur (Bobby Wood på piano, Bobby Emmons på orgel) medan Nashvillebandet dubblerade på gitarr (James Burton och Chip Young).
Studions utrustning miniatyr|stående 1.2|Inspelningsutrustningen på RCA Studio B. Från vänster Ampex AG-440-2, AG-440-4 och MM1000 – deras 2-kanals- och 4-kanals-, respektive 16-kanalssystem. Sedan förra gången Elvis Presley hade spelat in i Nashvilles Studio B, 30 månader tidigare, hade studion uppgraderats från ett 4-kanals- till ett 16-kanalssystem. Även om studion i Nashville var uppsatt på samma sätt som den i Memphis – med bara Elvis och ett kompband – skilde sig ljudet och känslan i den nya Nashvillestudion avsevärt från det som skapades hos Chips Moman. I Memphis hade bandet spelat in det grundläggande komparrangemanget på tre spår, och lämnat komplicerade reparationer och pålägg till senare. Inställningen av mikrofonerna i American Sound Studio, kombinerat med studions ljudegenskaper och Momans distinkta användning av reverb (efterklang), gav även de mer alldagliga låtarna en funkig stil. Utrustningen i Nashvilles Studio B gjorde å andra sidan tio spår tillgängliga för den första inspelningen, vilket lämnade sex öppna för pålägg och mycket större potential för separation av instrument och sång. Med denna nya sextonspårsteknologi kom både fördelar och nackdelar. Rummets atmosfär och omedelbarhet behövde minimeras, men studioteknikerna hade större flexibilitet när det gällde att lägga till (eller plocka bort) effekter i efterhand, och det fanns inget större behov av att lägga mycket tid på att placera mikrofonerna för att uppnå precis rätt ljudmix vid själva inspelningen. Samtidigt riskerade detta att en stor del av känslan av att spela in live kunde gå förlorad.
miniatyr|RCA Studio B utifrån.