Hästsjukdomar

Hästsjukdomar är sjukdomar som drabbar hästar. Se även hästmedicin.

Här nedan återfinns de i Sverige vanligast förekommande hästsjukdomarna.

Hudsjukdomar Ohyra (ektoparasiter) Löss Särskilt under eftervintern och våren då hästarna är långhåriga kan de angripas av löss. En drabbad häst får klåda som gör att den biter sig i flankerna och skrubbar sig mot box- eller spiltväggarna. Det finns då risk för att inflammationer uppstår i huden. Hästen smittas direkt eller indirekt genom till exempel ryktdon, borstar, sadel eller annan utrustning. Ett vanligt behandlingssätt är schamponering med ohyreschampo för häst. Efter avlusning bör stallet och hästutrustningen desinfekteras.

Blodsugande löss (Haematopinus asini) är cirka 2 till 4 mm långa och förekommer oftast hos unga hästar eller hästar i dålig kondition och kan hos unghästar ge avmagring och blodbrist.

Pälsätande löss (Damalinia equi) är cirka 2 mm långa. De suger inte blod utan angriper pälsen på hästen och drabbar främst långhåriga hästar som till exempel islandshästen. Tydliga symtom är håravfall, oro, rastlöshet, hårlösa fläckar, klåda, hudirritation, skrubbsår och sår med sekundärinfektioner.

Kvalster

Röda hönskvalster (Dermanyssus gallinae) är en vanlig parasit hos tamhöns och förekommer även bland vilda fåglar. Arten är upp till 1 mm stora. Hästar är mycket känsliga för röda hönskvalster (de drabbas av svår klåda) och av den anledningen bör tamhöns och hästar aldrig hållas i samma byggnad. Eftersom röda hönskvalster kräver fågelblod för sin reproduktion är den viktigaste åtgärden vid angrepp hos häst att avlägsna källan för parasiten.

Skabb Skabb orsakas av små skabbdjur som lever i hästens hud.

Fotskabb (Chorioptes bovis) förekommer framförallt hos hästar med långt hovskägg. Man hittar den oftast på hästens bakben. Den ger en svår klåda som kan medföra att hästen trampar sönder sig med risk för sekundärinfektioner. Den smittas genom direktkontakt mellan hästar.

Äkta skabb (Psoroptes equi) lever i hästens hud. Den lyder under epizootilagen vilket innebär att man måste anmäla till jordbruksverket vid smittad häst. Symtom är svår klåda varvid sekundärinfektioner kan uppstå, håravfall, rodnad hud, små knottror och blåsor i huden. Äkta skabb syns framförallt på halsen, kring huvudet och sprider sig till hela kroppen. Behandling sker av veterinär.

Utanför Sverige finns även andra arter av skabb och man måste därför vara uppmärksam på detta när man importerar en häst så att dessa inte följer med till Sverige.

Fästingar Fästingar hör till gruppen spindeldjur och är närmare släkt med kvalster. Det finns 11 olika fästingarter, varav Ixodes ricins är den vanligaste. Den biter sig fast i hästens hud för att suga blod, och hoppar sedan av för att antingen lägga ägg eller utvecklas. Smittoämnena för borrelios och ehrlichios finns i fästingens tarmkanal och sprids med fästingens saliv när den biter sig fast och suger blod. Kontakta veterinär vid misstanke om sjukdom. Avlägsna alltid fästingen direkt efter upptäckt. Använd gärna pincett eller fästingplockare och se till att inget finns kvar. Tvätta efteråt med desinfektionsmedel.

Borrelios ger sannolikt inga kliniska symtom hos häst i Sverige

Ehrlichios kan ge en dålig aptit och hög feber. Benen svullnar, hästen blir stel och ovillig att röra på sig och den tappar vikt snabbt. Vid lindrig ehrlichios kan hästen ha hosta som inte ger med sig, samt vara snorig, det vill säga förkylningssymtom. Då behandlingen är ganska kraftig görs den bara i nödfall. Fästingen ses som ett litet djur, färg från orange till grå, som sitter fast i huden. Den kan också ses som en liten rund spindellik insekt som kryper omkring i pälsen.

Mugg och rasp Mugg är ett gemensamt namn på hudinflammationer på hästens extremiteter vid karleden och runt kotleden. Om det angripna området sträcker sig över kotleden och uppåt skenan benämns det rasp. Det vanligaste symtomen vid mugg är sårskorpor i karlederna. Små sår, värme, rodnad och svullnad i det påverkade området kan också ses. Mugg orsakas av att hudens barriär skadas, exempelvis av fuktig miljö, små sår, fotosensitivitet eller fotskabb. Den skadade huden infekteras sedan lätt av bakterier. Huden i karleden är tunn och därför extra känslig. Lindrig mugg kan behandlas av hästägaren själv genom tvätt med antibakteriellt schampo innehållande exempelvis klorhexidin 2-4 % som får verka 10 minuter och därefter handdukstorkas området. Om hästen har tjocka krustor kan dessa först lösas upp med salicylsyrevaselin som får verka under en halvtimme. Efter behandlingen kan antibakteriellt medel utan antibiotika som exempelvis alkogel eller medicinsk honung appliceras. I svårare fall, om hästen uppvisar smärta eller om hästen ej svarar på behandling hemma bör veterinär undersöka hästen och sätta in lämplig behandling."Riktlinjer för användning av antibiotika inom hästsjukvård", "Sveriges veterinärmedicinska sällskap", 2013.

Fotskabb kan ibland sekundärt ge upphov till mugg. Symtom på fotskabb är svår klåda, hästen trampar ideligen och huden är mjällig på angripna områden.

Ringorm Ringorm är en svampinfektion i huden. Den visar sig som runda och hårlösa fläckar av en enkronas storlek men även större och ibland uppträder klåda. Fuktigt väder gynnar spridningen. Ringorm är mycket smittsam och kan överföras till andra djur och människor. Unghästar är mest känsliga, medan en häst som har haft ringorm anses därefter ha ökad immunitet. Vid misstänkt ringorm bör veterinär omedelbart kontaktas.

Sjukdomar i rörelseorganen Överansträngning av leder

När en led överansträngs orsakar detta en skada som kan drabba en ledkapsel, skelettdelarna omkring leden och ledbrosket. Symptom på överansträngning är hälta, värme över leden och svullnad på grund av mera ledvätska. Hovböld Hovböld är en varhärd som uppstår i hovens läderhud på grund av exempelvis sömtryck, spiktramp eller sprickor i sulan. Bölden mognar vanligen efter några dagar och orsakar svår hälta. Hoven blir varm med ökad puls och ibland kan benet svullna. Man kan lokalisera ömheten i hoven till ett visst ställe med hjälp av en visitertång. Veterinär eller hovslagare ska öppna eller ta bort varhärden. Hovbölder är varansamlingar i hovsulan. Trycket som bölden orsakar gör att köttsulan ömmar kraftigt och hästen blir halt. Oftast borrar man hål i sulan och dränerar ut bölden så att trycket mot köttsulan avtar.

Dränerar man inte bölden så vandrar den längs med lamellranden och dränerar sig själv uppe vid kronranden. Detta tar längre tid och hästen är halt ganska lång tid. Dessutom blir oftast hovens hornkapsel skadad av detta och man får en tillfällig, vågrät hovspricka som i sin tur kan ställa till bekymmer.

Fång Fång är en sjukdom hos hästar där hoven har inflammerats och vävnadsvätska har utgjutits vilket medfört sämre sammanbindning mellan läderhuden och hornkapseln. Hästen blir halt och får svårt att röra sig. En häst som har fått fång brukar ofta stå i så kallad fångställning. De avlastar då framhovarna genom att hålla dessa framför sig och väger sin vikt på bakhovarna.

I svårare fall leder sjukdomen till deformation av hovarna och den är mycket smärtsam. Trots forskning i ämnet har man inte klargjort orsaken. Man tror att en av de vanligaste orsakerna är att hästen har ätit för mycket kolhydrater. Om den äter för mycket spannmål hinner inte tunntarmens enzymer spjälka all stärkelsen. Den rinner då vidare till grovtarmen där den jäses av bakterierna. Det bildas för mycket syra och pH-värdet i tarmen sjunker. Detta leder till att bakterierna dör och giftiga ämnen frigörs som sedan tas upp av tarmslemhinnan. Dessa gifter orsakar sedan en inflammation i hovarna. Forskarna är inte säkra på hur detta går till. Men de har övergivit teorierna om att proteiner orsakar fång. I gräset finns det en annan kolhydrat, fruktan. Den liknar stärkelse men kan inte brytas ner av kroppens enzymer i tunntarmen. Den fortsätter därför till grovtarmen och om hästen har ätit mycket fruktanrikt gräs blir det ett liknande förlopp som med havre. Men det finns även andra orsaker som utlöser fång, efter en förlossning, vid felaktig utfodring och vid hård eller långvarig ansträngning. Upprepad kortisonbehandling kan också öka benägenheten hos en häst att få fång. Det finns även en bevisad koppling mellan fetma och fång och mindre ponnyer och äldre hästar har ofta lättare att få fång. Det finns även studier som visar att hästar med övervikt har lättare att få fång. Forskarna tror att det finns ett samband mellan insulinresistens och fång.

Veterinär ska alltid omedelbart kontaktas vid misstänkt fång. Ett akut fånganfall har ofta ett drastiskt förlopp. Hästen svettas, har hög feber och allmäntillståndet är kraftigt påverkat. Rörelseförmågan är starkt nedsatt. En fånghäst sätter ofta bakbenen långt under sig och rör sig med stelt sträckta framben. Alla hästar som får fång står inte i denna fångställning. Hovarna är varma och hästen har mycket ont i hovarna. En häst som har fång under en längre period kan även få problem med benen långt efteråt, då fångställningen är slitande och påfrestande för hästens leder och muskler.

Hästen bör stallas in på så mjukt och svalt underlag som möjligt. Inget foder förrän veterinär har undersökt. Underlag som rekommenderas är sand, spån, halm och torv. Bäst är dock sand och underlaget ska gärna vara fuktat och så kallad djupbädd, att man lägger på mer strö än normalt för att göra det så mjukt som möjligt. Förebyggande råd:

Vänj alltid hästen långsamt vid ett nytt foder och gräs. En häst som har haft fång bör inte äta foder som innehåller stärkelse, till exempel spannmål. Hos äldre hästar bör man se över tänderna och vara noggrann med hovvården både före och efter betet. Undvik upprepade kortisonbehandlingar, och behandla aldrig fång med kortison.

Spatt Spatt är kronisk inflammation i hasleden hos häst. Spatt orsakar ofta benpålagringar på den nedre delen av hasen, en så kallad spattknöl. Det är ofta de två nedre av hasens fyra leder som drabbas. Vanligen, men inte alltid, drabbas båda hasorna. Orsaken till spatt brukar anses vara överansträngning av leden. En häst med spatt har ofta en ganska "knyckig" gång med bakbenen. Spatt är en kronisk torr inflammation i hasleden med nedsmältningsprocesser i ledytorna och benpålagringar i ledkanterna, i de flesta fall på hasens inre främre del (så kallad spattknöl). Hasen består av fyra leder och det är oftast de två nedersta lederna som drabbas.

Spatt är en progressiv ledinflammation orsakad av upprepade kompressioner (sammantryckningar) och rotationsrörelser. De nedre lederna som oftast drabbas, är så kallade glidleder och inte direkt involverade i böjrörelsen av bakbenet - till skillnad från den översta leden, som har störst betydelse för hasens totala rörelse. Det är tur eftersom sjukdomen alltid resulterar i en sammanväxning (fusion) av lederna (och därför ingen smärta förenad med rörelse).

Fusionen medför alltså att två benbitar växer samman och leden upphör att existera och kan inte medverka till hasens rörelse över huvud taget. Den hälta som uppstår vid spatt och som förvärras ju längre spattförloppet fått fortskrida, minskar när de berörda lederna väl har vuxit ihop för att slutligen i stort sett upphöra helt.

Det är vanligast att båda hasorna drabbas, men ensidig spatt förekommer.

Det råder många skilda meningar hos veterinärer och annat kunnigt hästfolk, om varför vissa hästar drabbas. En vanlig mening är att spatt är en följd av överansträngning av bensystemet, ofta i kombination med exteriörfel och dålig uppfödning. Unghästar med dålig mineraltillförsel kan drabbas av spatt. Anlag för spatt kan nedärvas i form av exteriörfel.

En teori är att spatt är hästens eget sätt att försvara sig mot något som gör mycket ont. Genom att leden växer samman förhindras rörelsen i hasen och smärtan (till exempel muskelsmärtan) försvinner.

Hos Islandshästar är spatt ärftligt.

Strålröta