Norge (; ; ; ; ), formellt Konungariket Norge, är en konstitutionell monarki i norra Europa, väster om Sverige på Skandinaviska halvön.
Förutom mot Sverige har Norge landgräns mot Ryssland och Finland i de nordligaste delarna. De närbelägna öarna Svalbard, Björnön och Jan Mayen är en del av kungadömet, medan Bouvetön i södra Atlanten och Peter I:s ö i södra Stilla havet är underordnade Norge men räknas inte som en del av riket. Norge har även gjort anspråk på Dronning Maud Land på Antarktis.
Landsnamnet skrivs Noreg på nynorska, till fornnordiska Norðrvegr, Norvegr, Noregr, "vägen mot norr" (jfr. engelskans "Norway", fornengelska "Norþweg"). Formen "Norge" kommer troligen från den gamla dativformen "Noregi".
Norge är en av de nationer som grundade militäralliansen Nato 1949 och ingår där fortfarande och deltar i vissa gemensamma militärövningar årligen under gemensam Natoflagga.
Historia
Tidig historia Norge blev ett enat rike under 1000-talet och hade under storhetstiden på 1200-talet överhöghet över Färöarna, Shetlandsöarna, Orkneyöarna, Hebriderna, Man, Island och Grönland, det så kallade Norgesväldet. Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 ett hårt slag, och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20 Genom Kalmarunionen (1397 till 1523) och giftermålet med det danska kungahuset kom Norge under danskt inflytande. Den ursprungliga norska högadeln gick starkt tillbaka och förlorade inflytande."Den norske adel gikk sterkt tilbake i antall og ble sterkt inngiftet i svensk og dansk adel. Dermed ble også evnen og viljen til nasjonal selvhevdelse svekket.", Store norske leksikon, snl.no, Norge – 1130–1537: NORSK HØY- OG SENMIDDELALDER, läst 2009-05-20
Tidig modern tid Efter Frederiks I död 1533 började en tronstrid, den så kallade Grevefejden, som avslutades först 1536. Frederiks son, den protestantiske Christian, hertig till Schleswig stred mot den katolske Christian II och stora delar av det danska riksrådet. Först hösten 1536 utsågs hertig Christian III till kung över hela Danmark-Norge. Enligt dansk sed bekräftades hans trontillträde genom ett särskilt avtal med adeln, en så kallad håndfæstning, där kungen bland annat lovade den danska adeln att Norge inte längre skulle vara ett självständigt rike utan ett landskap under den danska kronan. Samtidigt infördes en luthersk statskyrka i Danmark, och därmed även i Norge.
Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän (Båhuslen), Jämtland (Jemtland), Härjedalen (Herjedalen), socknarna Idre (Idre) och Särna (Serna) till Sverige. Napoleonkrigen, med Danmark som förbundsförvant med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge. Vid fredskongressen i Kiel år 1814 tvingades Norge att gå med i en personalunion med Sverige, men utan öarna i Nordatlanten. Kraftiga nationella invändningar ledde emellertid till en norsk författning och valet av Kristian Fredrik till kung 17 maj 1814. Men den svenske kronprinsen, senare kungen Karl XIV Johan, vägrade erkänna Norges självständighet och Sverige gick till anfall. Efter några veckors krig blev ett fredsavtal mellan Sverige och Norge undertecknat i Moss den 14 augusti 1814. Genom konventionen i Moss gick Norge in i en personalunion med Sverige och Svensk-norska unionen bildades. Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande Sverige, utan vara en jämbördig part i en personalunion. Norge behöll sin nya grundlag med de förändringar som unionen krävde, och nationalförsamlingen Stortinget valde den svenske kungen Karl XIII till kung även i Norge den 4 november.
År 1826 fastlades gränsen mellan Norge och Ryssland i trakten söder om Varangerfjorden.
Unionsupplösning
miniatyr|Norsk flagga med unionsmärke, använd som örlogsflagga 1844–1905 och statsflagga 1844–1899, Livrustkammaren.
Norge blev fullt självständigt 1905 genom att ensidigt förklara sin självständighet från den Svensk-norska unionen. Därigenom avskaffades den gemensamma kungamakten och utrikespolitiken, som i princip var det enda gemensamma politikområdet. Tidigare hade riksståthållarämbetet avskaffats, men kronprinsen eller hans son som uppnått myndig ålder kunde dock vid unionsupplösningen fortfarande vara vicekung av Norge. Dessutom fattades vissa beslut av kungen i Stockholm med närvarande norska statsråd.
På 1890-talet hade Norges olust med unionen ökat starkt. Att Sverige gång på gång nekat Norge att ha en egen utrikespolitik och ett eget konsulatväsen bidrog till detta. Det senare hade rent praktiskt en stor betydelse för den betydande norska handelsflottan. Det hela kulminerade med att Stortinget år 1905 beslutade att Oscar II inte längre kunde räknas eller fungera som norsk konung eftersom han motiverade sitt nekande till regeringens avskedsansökan med att han inte kunde utse en ny regering, sedan regeringen avgått i protest. Regeringen avgick i protest när kungen inte ville stadfästa Stortingets beslut om ett norskt konsulatväsen. Många fruktade att krisen kunde sluta som år 1814, att Sverige återigen skulle gå till krig mot Norge och som den starka parten diktera en bitter fred. Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen. Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej. Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja, och valdes till kung – men endast på villkoret att det norska folket först fick säga sitt i en folkomröstning om monarki eller republik. 75 % röstade för kungadömet och prins Carl kröntes i Nidarosdomen som Håkon VII av Norge. Hans son Alexander, som han hade med sin drottning Maud, upphöjdes till kronprins och fick namnet Olav (Olav V av Norge).
Andra världskriget
Den 9 april 1940 började Tyskland sitt anfall mot Norge. Städerna Molde, Elverum, Kristiansand, Steinkjer, Voss och Namsos skadades svårt i tyska bombanfall. Narvik, utskeppningshamnen för malm från svenska Malmberget, Kiruna, blev skådeplats för den första segern för den brittiska flottan mot tyskarna. Den svenska malmen från Narvik var mycket viktig för tyskarnas vidare krigföring. Det tog 62 dagar för tyskarna att erövra Norge. Därefter upprättade de en marionettregering med Vidkun Quisling som regeringschef. Sänkningen av den tyska kryssaren Blücher i Oslofjorden gav kungafamiljen och den lagliga regeringen tid att fly till Storbritannien. Då Tyskland kapitulerade 1945 befann sig 350 000 tyska soldater i Norge. Stupade norrmän under de fem åren beräknas till drygt 10 000. Av dessa var 700 judar. 9 000 norrmän hade suttit i tyska koncentrationsläger. Finnmark fylke var den del av Norge som drabbats hårdast. De flyende tyska soldaterna brände byarna och förstörde 1944 och 1945 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén. Civilbefolkningen på nära 60 000 tvångsförflyttades söderut.
Efterkrigstiden Efter andra världskriget kom de norska socialdemokraterna under Einar Gerhardsen att dominera politiken. Politiken följde keynesianismen med tyngdpunkt på statligt finansierad industri och samarbete mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Norge kom att fortsätta med den statliga kontroll som införts under kriget; priskontroll och ransonering kom att fortsätta ända fram till 1960.
Erfarenheterna från andra världskriget och banden till Storbritannien och USA medverkade starkt till att Norge tidigt valde sida i kalla kriget och var med att grunda Nato 1949. Norge var även med och grundade Efta. Landet har i två folkomröstningar 1972 och 1994 sagt nej till medlemskap i Europeiska unionen.
I slutet av 1960-talet hittades olja i Nordsjön (Ekofisk) och inkomsterna därifrån har spelat en betydande roll för skapandet av dagens Norge, som tillhör de rikaste staterna i världen. Landet var 2004 världens tredje största oljeexportör efter Saudiarabien och Ryssland. Inkomsterna från oljeutvinningen har staten samlat i Oljefonden. Under 1980-talet inleddes ekonomisk liberalisering av den konservativa regeringen med målet att bekämpa den höga inflationen. Detta kom att fortsätta även sedan socialdemokraterna kom tillbaka till makten under Gro Harlem Brundtland.
Norge toppade FN:s "Human Development Index" år 2002-2006, 2015,, 2018 och 2020 och har en av världens högsta inkomstnivåer per capita.
Fredagen den 22 juli 2011 drabbades Norge av ett terrorattentat. Kl. 15.26 detonerade en bomb i regeringskvarteren i Oslo med 8 döda och 15 skadade som följd.NRK nyheter, utsända av SVT 25 juli 2011. Strax efter angreps socialdemokraternas ungdomsläger på Utøya utanför Oslo med skjutvapen av en person förklädd till polis. 69 personer dödades och 12 sårades. Den då 32-årige Anders Behring Breivik kunde strax därefter gripas för dåden och massmordet har alltsedan dess satt en avgörande prägel på det norska samhället.
År 2017 sponsrade UN Women i samarbete med Norge ett kvinnocenter i byn Burqa i närheten av Nablus på Västbanken. När centret stod klart döptes det till "Martyr Dalal Mughrabi Camp" efter den palestinska militanta kvinna som 1978 kapade två bussar i Israel tillsammans med åtta andra militanta då 38 israeler varav 13 barn dödades. Norges regering krävde pengarna tillbaka då de menade att namnet glorifierade terror och Palestinska myndigheten vägrade ändra namnet.
Geografi miniatyr|Karta över Norge
Norge utgör den västra delen av Skandinavien i Nordeuropa. Den kuperade kustlinjen tillsammans med stora fjordar och tusentals öar sträcker ut sig över 2 500 km. Norge delar en 2 542 km lång landgräns med Sverige, Finland och Ryssland åt öster. I väster och söder gränsar Norge till Norska havet, Nordsjön och Skagerrak. I norr ligger Barents hav (se även Norges ytterpunkter).
Topografi och hydrografi Med sina 385 252 km² (inklusive Svalbard och Jan Mayen) är Norge något större än Tyskland, men det norska landskapet domineras huvudsakligen av berg och höglänt terräng med förhistoriska glaciärer och varierad topografi. Det mest iögonfallande inslaget är fjordarna; djupa havsvikar omgivna av branta sidor och med en grundare tröskel i mynningen. Den längsta är Sognefjorden. Ett annat landform typisk för den norska kusten är de flacka strandflateytorna.
miniatyr|höger|Typiskt landskap i Västnorge vid byn Geiranger.
Marken består till största delen av granit och gnejs men skiffer, sandsten och kalksten är också vanligt. Stora delar av Norges inland utgörs av slätter och vågig terräng som bildar den Paleiska ytan. Norges högsta berg är Galdhöpiggen (omkring 2 469 m ö.h.). Ibland anges Glittertind som högre med en höjd på 2 472 m ö.h., men då är istäcket inräknat, vilket ju i tjocklek är föränderligt (själva berget når 2 452 m ö.h.).
Genom hela landet finns dramatiskt vacker natur och vackra landskap. Södra Norges västra kust och Nordnorges kust anses vara bland de finaste kuststräckorna i världen.
Klimat
miniatyr|vänster|Satellitbild över Norge under vintern.
På grund av Golfströmmens rådande rörelse från väster har Norge ett varmare klimat och mer nederbörd än många andra platser på samma nordliga breddgrad, särskilt längs kusten. Fastlandet har fyra distinkta årstider med kallare vintrar och mindre nederbörd inåt land. Den nordligaste delen har ett subarktiskt kustklimat medan Svalbard har ett arktiskt tundraklimat. På grund av Norges höga latitud finns det många varierande säsonger av dagsljus. Från slutet av maj till slutet av juli går solen aldrig riktigt ned i delar av landet norr om polcirkeln, och resten av landet har upp till 20 timmars dagsljus om dygnet. Omvänt från slutet av november till slutet av januari går solen aldrig upp över horisonten i norr och solen är bara uppe en kortare stund i resten av landet.
I norra Norge förekommer polarsken ganska ofta och i sällsynta fall syns en fata morgana från fartyg i Norra ishavet eller från Norges arktiska öar.Ham (2011) sid.415−416, Der arktische Norden