Jönköping () är centralort i Jönköpings kommun och residensstad för Jönköpings län. Jönköping är Sveriges tionde största tätort.
Jönköpings stadsområde från 1600-talet utgörs av den tidigare sandreveln Sanden med två mindre sjöar (Munksjön och Rocksjön) vid Vätterns södra strand, omgivet av kuperade sluttningar. Tätorten omfattar även de tidigare tätorterna Huskvarna och Norrahammar.
Staden fick stadsprivilegier 1284. Jönköpings privilegiebrev är de äldsta bevarade i Sverige.
Namn miniatyr|Jönköpings centrum, sett från Stadsparken i augusti 2008. Namnet Jönköping (1278 in castro Junakøpung) innehåller troligen i sin förled det gamla namnet på Junebäcken. Den kallades l äldre Västgötalagen Junæbækær. Förleden kan komma av *æwinn, "ständig" eller "permanent", och det skulle då innebära "den aldrig sinande bäcken". Efterleden är köping i bemärkelsen handelsplats.Svenskt ortnamnslexikon 2003, sidan 158 (Jönköping) och sidan 69 (Enåker).
I ett brev från den 14 februari 1614 kallade Gustav II Adolf staden, som då flyttades till "sanden" mellan Vättern och Munksjön, Adolfsborg. Namnet kom dock aldrig i bruk.
miniatyr|höger|Jönköping omkring år 1700, sett mot norr, med Munksjön i förgrunden. Ur Suecia antiqua et hodierna.
miniatyr|höger|Utsikt över Jönköping 1873, sett mot öster från backen till Dunkehalla. Teckning av Olof Sörling i Ny Illustrerad Tidning. miniatyr|höger|En marknad på Hovrättstorget under slutet av 1800-talet. I bildens övre högra del Kanalgatan österut mot Östra torget miniatyr|höger|Västra Storgatan mot öster, 1945.
Förhistoria I avsnittet Jönköping under förhistorisk tid i bokverket Jönköpings historia skrev Holger Arbman om traktens förhistoria. I detta arbete menade han att eftersom landhöjningen tippat Vättern mot söder och dränkt Vätterns forna stränder så fanns inte mycket att berätta om mesolitisk tid och fynden inskränkte sig till några trindyxor från senare delen av mesolitisk tid. 2022 grävdes en äldre mesolitisk boplats vid Sannaängen. Inför undersökningen sammanfattade utgrävarna kunskapsläget om mesolitikun i Jönköping.
Mesolitikum Det fanns, innan Sannaängen, inga mesolitiska boplatser registrerade i södra Vättern området. Allt som var känt var några lösfynd bestående av flintavslag och några trindyxor. 2011 hittas 600 meter väster om Sannaängens boplats en fragmentarisk spånkärna för tillverkning mikrospån. Vidare hade två ljusterspetsar, tillverkade av kronhjortens mellanfotsben hittats vid torvtäkt i Dumme mosse i början av 1900-talet . Vätterns tippning åt söder har orsakat att boplatser som låg vid Vätterns strand ligger 1-1,5 km ute i sjön. Under dykningar på 1990-talet hittades flinta på nio meters djup. Vid norra Vätternstranden har vattennivån sjunkit i motsvarande grad. Vid Askersund finns flera mesolitiska boplatser dokumenterade som är daterade till samma tid som Sannaängens boplats. Sannaängens boplats ligger intill Skrämmabäcken och läget är mer skyddat än ett rent strandläge vid Vättern. Bäckravinen har troligen eroderat delar av boplatsen. Utgrävningen berörde bara den södra utkanten av boplatsen som delvis eroderats av bäcken. Boplatsens kontakter med västkusten kan ha gått via Nissan som rinner upp nära Dumme Mosse eller Lagan som rinner upp nära Taberg en mil söder om Jönköping. Det litiska materialet bestod till 2/3 av senonflinta och 1/3 kvarts medan boplatser i Östergötland hade mer kambrisk flinta (Kinnekulleflinta) liksom tre boplatser vid Askersund. Detta tyder på förbindelser mot Västkusten men med större kvartsanvändning än vid boplatserna vid Fornbolmen.
Neolitikum Neolitikum i Jönköpings län var framför allt känt fenom lösfynd av olika yxtyper som spetsnackiga, tunnackiga, tjocknackiga. Den enda typen av fasta fornlämningen som gav ytterligare upplysningar var hällkistor i landskapet. Enstaka undersökningar av två tidigneolitiska och ett senneolitisk boplats har börjat förändra den bilden. De funna lämningarna från neolitikum är koncentrerade till södra Vätterbygden. Fler lämningar finns säkert ute i Vättern. De få undersökningarna har flera orsaker. Jönköping omges av skogsbygder med liten uppodlad areal. Det har funnits bara en liten vilja att exploatera områden där det troligen finns boplatser från stenåldern. Andelen föremål av flinta minskar med avståndet till flintförekomster. Stenålderns boplatser kanske måste hittas genom redskap tillverkade av kvarts och kvartsit. De flesta boplatserna är säkert fortfarande oupptäckta.
Gravar Den äldsta graven i Jönköpingstrakten kommer Dunkehallaravinen i Jönköping. Fyndet kom fram vid grustäkt och bestod av ett skadat lerkärl och en tunnackig flintyxa. Keramiken är tidigneolitisk och det är en i Sverige mycket sällsynt grav från tidigneolitikum.Holger Arbman: Jönköping under förhistorisk tid sid 18. I Jönköpings län har dokumenterats ett stort antal hällkistor från senneolitikum och äldre bronsålder. Om man har en vid definition och räknar enstaka hällar och senneolitiska fynd i rösen så finns närmare två hundra. Av säkra hällkistor finns ungefär hälften drygt hundra. Enligt Arbmans bok fanns 11 hällkistor i det område, han definierade som Jönköpingstrakten, varav 4 var bortodlade och bara tre hade gett fynd.Holger Arbman: Jönköping under förhistorisk tid sid 38. Två av fynden var spjutspetsar i flinta, den ena från Ljungarum och den andra kom fram vid en bortodlad hällkista i Barnarp. I Stora Bosarp i Mulseryds socken undersöktes 1954 en av vägbygge skadad ovanlig tvårummig hällkista. Hällen i kistan som avgränsade förrummet var försedd med ett rektangulärt hål med rundade hörn. Det var således en typ av gavelhålskista annars okänd i Småland. Kistan hade en liten flintdolk som gravgods.Holger Arbman: Jönköping under förhistorisk tid sid 39. Få hällkistor har undersökts i Jönköpings län förutom de i Jönköping. I Jönköping har en känd trolig flatmarksgrav från stridsyxekulturen, hittats i kvarteret Nöten 7 i Jönköping.H. Arbman sid 26 (bild) Utanför Skillingaryd hittades brandgravar med tidig datering till senneolitikum.
Lösfynd I Hakarps socken har hittats två så kallade stridsyxor av den dubbeleggade typen. Arbman anför också att i Bankeryd och i Ljungarum har äldre neolitiska yxor en annan spridning än yngre. I Bankeryd hittas de äldre yxorna nere i dalgångarna och i Ljungarum hittas de äldre på sanden medan de yngre hittas på lermarker. Det antyder en förändrad ekonomi från sädesodling på lättare jordar till boskapsskötsel på tyngre jordar. I Jönköping känner man 9 båtformiga stridsyxor. Arbman antar att flera härstammar från förstörda gravar. Arbman nämner att man gjort ett 20-tal fynd av senneolitiska flintdolkar i närheten av Jönköping. Några välbevarade praktexemplar finns bland dessa. Några få spjutspetsar har hittats däremot inga halvmånformade skäror. Arbman menar att en snedsliten yxa med skafthål kan ha tjänstgjort som årderbill men det är osäker information. Ett femtiotal skafthålsyxor var kända för Arbman. Han ser ser på yxorna som skilda typer och har inte informationen att de små korta yxorna oftast varit längre men försetts med nya hål och ny egg efter skador.
Boplatser Få neolitiska boplatser är kända. Vid Vätterns östra strand. undersöktes Gisebo-boplatsen 1958 då motorvägen mellan Huskvarna och Gränna byggdes. Fynden var främst keramik, flintredskap och avslag samt brända ben. Keramiken daterade boplatsen till början av mellanneolitikum. Arbman nämner ytterligare en boplats vid Granshult i Bankeryd.
Inom det egentliga stadsområdet finns ett tiotal fornlämningar bevarade, varav tre är stora bronsåldershögar, bland andra "Lustigkulle" på Rosenlund. De övriga är stensättningar från järnåldern. Vidare märks ett depåfynd från bronsåldern gjort på Torpa och ett offerfynd från folkvandringstiden.
Historik Jönköping grundades troligen under Magnus Ladulås tid som handelsort och som en gränsort mot Danmark. Jönköping var Eriksgatans sydligaste punkt. Där sammanstrålade Lagastigen och Nissastigen. Den 18 maj 1284 fick staden genom Jönköpings privilegiebrev, sina första kända stadsprivilegier, avfattade på latin av Magnus Ladulås i ett på Alsnö i Mälaren dagtecknat dokument. Det är Sveriges äldsta bevarade privilegiebrev. Privilegierna bekräftades och förnyades bland annat 1288, 1338 och 1349 av Magnus Eriksson, 1417 av Erik av Pommern, av Karl Knutsson och av de tre Sturarna. Sten Sture den äldre avled i Jönköping 1503. Gustav Vasa utökade 1524 stadens stapelrätt. Men redan den 21 december 1278 utfärdade Magnus Ladulås "in castro Junakøpung" (från Jönköpings fäste), ett på latin skrivet brev rörande utbyte av kronogods. Efter 1300-talets mitt ersattes ofta formen Junakøpunger med Jonakøpunger. Omkring år 1400 ändras namnet till Jønakøpung, varefter namnet Jönköping befästs.Kring staden Jönköpings äldsta historia, [Till minne av Jönköpings stads 650-årsjubileum], Ragnar Olsson, utgiven av Mäster Gudmunds Gille, Jönköping 1934, sidan 6 och följande
De äldsta beläggen för en stadsbildning går tillbaka till 1270- och 1280-talen. År 1283 grundades ett franciskanerkloster vid Lillesjön, senare kallad Munksjön, vilket bidrog till utvecklingen. En gynnsam privilegiepolitik från Kronan och ett allmänt ekonomiskt uppsving gav goda tillväxtbetingelser. Under 1400-talet hade Jönköping utvecklats till en medelstor stad med kanske 1 000 invånare. Handeln baserades då på export av animalieprodukter och oxdrifter till Bergslagen. Genom sitt strategiska läge drogs Jönköping in i maktkampen om den nordiska unionen och utsattes för upprepad förstörelse och brand. År 1567 skövlades och brändes staden under Daniel Rantzaus fälttåg och inför en väntad belägring under Kalmarkriget 1612 brände borgarna själva sin stad. Staden återuppbyggdes efter en av Gustav II Adolf påtvingad flytt en bit österut, och den nya staden fick kungliga privilegier 1614 och 1620.
Befolkningsutvecklingen stagnerade under senmedeltid och 1500-talet, men en ny expansion kan skönjas från 1590-talet. Arbetet med att efter reformationen bygga om det tidigare franciskanklostret till det kungliga Jönköpings slott med befästningsverk skapade i förening med en merkantilistisk stödpolitik en gynnsam ekonomisk grogrund. Befolkningen till cirka 2 500 vid 1600-talets slut. Under hertig Karls regering började järnmalmen vid Taberg utnyttjas och förberedelser gjordes för anläggandet av Vantmakeriet i Jönköping. Gustav Adolf försökte fullfölja faderns planer och anlade även Jönköpings gevärsfaktori med borrverk i Dunkehallaån. Smedjegatan, som inte är helt rak, visar att man då fortfarande nyanlade på medeltida oregelbundet sätt. Vid nuvarande Hovrättstorget byggdes år 1650 hovrättshuset och år 1699 Rådhuset.
När Skåne, Halland och Blekinge efter freden i Roskilde 1658 blev svenska, förändrades Jönköpings förutsättningar. Stadens militära roll föll bort, men förlusten kompenserades delvis av att Jönköping från 1634 blev administrativt centrum och säte för Göta hovrätt. Dock blev 1700-talet ett stagnationens sekel i Jönköpings historia. Slottet ödelades 1737 av en vådeld. Staden hade år 1800 mindre än 3 000 invånare.
1800-talets Jönköping är känt som liberalernas och tändstickornas stad. Åren 1843–72 utkom det liberala Jönköpingsbladet, och 1845 grundades Jönköpings tändsticksfabrik. I båda projekten var Johan Edvard Lundström en drivande kraft. Ända in på 1880-talet tillhörde Jönköping rikets mest expansiva städer. Göta kanals tillkomst (1822–32) gynnade köpenskap och sjöfart. Efter utbyggnad av hamnen vid 1800-talets mitt och järnvägsförbindelser på dåvarande Södra stambanan, med Falköping 1863 och Nässjö 1864, växte industrier fram med bland annat Jönköpings Mekaniska Werkstad och Munksjö pappersbruk. Tillväxttakten var efter 1885 långsammare.
Sommaren 1948 inträffade de så kallade Tattarkravallerna i Jönköping. Dessa var kravaller riktade mot resandefolket som var bosatta i stadsdelen Öster. Många resande misshandlades under kravallerna och flera fick sina hem vandaliserade.