Sunset Boulevard (även kallad Sunset Blvd.) är en amerikansk noir-film från 1950 med element av drama och svart humor. Filmen regisserades och var delvis skriven av Billy Wilder. Den fick sitt namn efter esplanaden med samma namn, vid vilken stumfilmens stjärnor byggde hus och levde, och som går genom Los Angeles och Beverly Hills.
William Holden spelar manusförfattaren Joe Gillis och Gloria Swanson spelar Norma Desmond; en avdankad filmstjärna som lockar Gillis till sin fantasivärld där hon drömmer om en triumfartad comeback. Erich von Stroheim, Nancy Olson, Fred Clark, Lloyd Gough och Jack Webb innehar birollerna. Regissören Cecil B. DeMille och kolumnisten Hedda Hopper spelar sig själva, medan stumfilmsskådespelarna Buster Keaton, H. B. Warner och Anna Q. Nilsson gör cameoframträdanden.
Filmen blev hyllad av många kritiker när den släpptes och nominerades senare till elva Oscar, varav den vann tre. Den räknas som en klassiker, ofta som en av de mest betydelsefulla amerikanska filmerna. Den ansågs vara kulturellt viktig av det amerikanska Library of Congress 1989 och valdes ut till den första gruppen av filmer som ska bevaras i National Film Registry. 1998 blev den rankad som nummer tolv på American Film Institutes lista över 1900-talets 100 bästa amerikanska filmer.
Handling Öppningsscenen avslöjar att en man har blivit mördad, och hans lik flyter med ansiktet nedåt i en swimmingpool. En berättare förklarar att mannen var en manusförfattare utan någon framgång. Filmen fortsätter med en tillbakablick där berättaren, nu vid namn Joe Gillis, beskriver sitt försök att fly i bil från två skuldindrivare som kräver tillbaka några av Gillis ägodelar. Han åker in på Sunset Boulevard under sin flykt och hamnar vid vad han antar är ett övergivet hus. Han går in i huset och möter där en tysk butler och en excentrisk gammal dam som misstar Gillis för en begravningsentreprenör, vilken skulle komma för att arrangera begravningen av hennes nyligen döda schimpans. Gillis känner igen henne som Norma Desmond, en av de stora stumfilmsstjärnorna. Hon erbjuder honom arbete som korrekturläsare av det manus hon skrivit inför en planerad comeback, och då han ser chansen att tjäna pengar går han med på att arbeta för henne.
miniatyr|vänster|Norma Desmond på besök hos Paramount och Cecil B. DeMille. Gillis blir till slut finansiellt beroende av Norma, som ger honom mycket uppmärksamhet och köper dyra kläder till honom; även om han ibland visar sig tycka att situationen är obehaglig gör han inget för att ändra på den. När Norma på nyårsafton avslöjar att hon är kär i honom blir han förskräckt. Han avvärjer hennes försök att förföra honom och kör till en fest som en av hans vänner håller. Där träffar han en ung kvinna, Betty, som blir intresserad av hans skrivande. Inspirerad till att fortsätta sitt skrivande ringer han till Desmonds hus för att berätta att han inte tänker stanna där, men får veta att Norma försökt begå självmord. Han rusar tillbaka till huset, där han tröstar henne och stannar. De två verkar relativt nöjda medan Norma fortsätter att arbeta med sitt manus, vilket hon senare skickar till Paramount Studios när hon anser det vara färdigt. Hon mottar ett telefonsamtal från Cecil B. DeMilles kontor och antar att han är intresserad av att filma projektet. Hon reser till studion för att träffa DeMille. Väl där får Gillis och butlern reda på att studion bara är intresserad av att hyra Normas gamla Isotta Fraschini till en film och att den inte är intresserad av hennes manus, men detta nämns inte för Norma.
Gillis börjar träffa Betty i smyg för att arbeta på sitt manus och de två blir kära i varandra. Norma får reda på detta varpå hon ringer till Betty och insinuerar vilken typ av man Joe verkligen är. Joe återvänder till huset i tid för att höra vad Norma sagt och tar telefonen från henne. Han säger åt Betty att komma till huset, där han berättar sin version av situationen innan han ber Betty att gå. Norma missförstår Joes handlingar och är tacksam mot Joe, men han skjuter undan henne och börjar att packa för att lämna huset. Norma hotar med att skjuta honom, men han tar inte hennes ord på allvar. Medan han går därifrån följer hon efter honom och skjuter honom flera gånger innan han faller död ner i poolen.
Efter att ha förklarat liket i poolen återvänder filmen till nutid, där Norma Desmond verkar leva i en fantasi. Nyhetskameror kommer för att filma henne, och hon tror att hon är på inspelningen av sin nya film. Hon går långsamt ner för den stora trappan och, efter att ha hållit ett tal där hon uttrycker sin lycka över att få göra en ny film (vilket kulminerar i filmens mest kända replik "All right, Mr DeMille, I'm ready for my close up."), sträcker hon sig mot kameran, bilden bleknar till vitt och berättaren drar slutsatsen att Normas dröm om att få agera för kameran på ett oväntat sätt gått i uppfyllelse.Sunset Boulevards manus. daterat 21 mars 1949, av Charles Brackett, Billy Wilder och D.M. Marshman, Jr. Hämtat 21 juli 2005.
Rollista i urval Gloria Swanson – Norma Desmond, före detta filmstjärna William Holden – Joe Gillis, misslyckad författare Erich von Stroheim – Max von Mayerling, Normas butler Nancy Olson – Betty Schaefer, manusförfattare/lektör Fred Clark – Sheldrake Lloyd Gough – Morino Jack Webb – Artie Green Cecil B. DeMille – sig själv Anna Q. Nilsson – sig själv I filmen finns fyra större roller, de är de fyra första som nämns ovan. De andra tre är små biroller och utöver dessa fanns åtskilliga korta cameoframträdanden.
Övrigt filmteam i urval Fotograf: John F. Seitz Klippning : Arthur P. Schmidt Scenografi : Hans Dreier, John Meehan Kostym : Edith Head Regiassistenter : Charles C. Coleman, Gerd Oswald Ljud : John Cope, Harry Lindgren Specialeffekter : Gordon Jennings Visuella effekter : Farciot Edouart
Bakgrund Gatan som filmen har fått sitt namn ifrån har associerats med Hollywoods filmproduktion sedan 1911 när stadens första filmstudio öppnades på Sunset Boulevard. Filmarbetare bodde anspråkslöst i det växande grannskapet, men under 1920-talet steg intäkterna och lönerna till nivåer som inte skådats tidigare. Med uppkomsten av "stjärnsystemet" byggdes villor som var orimligt luxuösa i området. Stjärnorna fascinerade människor över hela världen då tidningar rapporterade om deras utsvävningar.
Som ung man i Warszawa i Polen var Billy Wilder intresserad av amerikansk kultur; mycket av hans intresse grundades på amerikanska filmer. Under det sena 1940-talet fanns fortfarande många av de stora Hollywoodvillorna kvar, och Wilder (som då bodde i Los Angeles) insåg att de var en del av hans dagliga liv. Många före detta stjärnor från stumfilmseran bodde fortfarande i dem; även om de flesta inte längre hade något att göra med filmindustrin. Wilder undrade hur de levde sitt liv nu när de inte längre stod i rampljuset och började fantisera ihop en berättelse om en stjärna som tappat sitt kändisskap och förmågan att locka människor till biograferna.Perry, George: Sunset Boulevard, From Movie to Musical. Pavilion, 1994.
Rolltillsättning 1948 diskuterade Billy Wilder Norma Desmond-karaktären med Greta Garbo (som inte hade gjort någon film sedan 1941) då han hoppades att hon kanske skulle återvända till filmen. Hon visade dock inte särskilt mycket intresse för rollen och den erbjöds istället Mae West som ansåg sig själv vara för ung för att spela en före detta stumfilmsstjärna. Wilder har senare sagt att han tillsammans med Charles Brackett "i ett slag av vansinne" träffade Mary Pickford, som var intresserad men försiktig och blev avvisad då hon var missnöjd med handlingen. Wilder och Brackett försökte också få Pola Negri till rollen som "blev fly förbannad av förslaget att spela en föredetting" och avböjde den.
miniatyr|Gloria Swanson och William Holden. George Cukor föreslog Gloria Swanson. Wilder kommenterade senare att de inte hade haft henne i beaktande eftersom de trodde att hon "på något sätt var omöjlig att få". Swanson hade varit en av de största skådespelerskorna från stumfilmseran; känd för sin skönhet, talang och extravaganta livsstil. Vid toppen av hennes karriär 1925 skulle hon ha emottagit 10 000 brev från fans under en enda vecka och hade bott i ett italienskinspirerat palats på Sunset Boulevard från 1920 fram till tidigt 1930-tal. Hon liknade Norma Desmond-karaktären på flera sätt och likt Desmond hade hon inte heller bemästrat övergången till ljudfilm. Likheterna slutade dock där, då Swanson accepterade att filmkarriären var slut och flyttade till New York under tidigt 1930-tal för att arbeta med radio och senare även med TV. Även om Swanson inte sökte någon comeback väcktes hennes intresse när Wilder diskuterade rollen med henne.
Swanson blev förtretad när hon blev kallad till en provspelning, då hon ska ha sagt att hon "gjort tjugo filmer för Paramount. Varför vill de att jag ska på audition?". Hennes reaktion blev sedan ett eko i manuset när Norma Desmond förklarar att "without me there wouldn't be any Paramount". I sina memoarer mindes Swanson att hon frågade Cukor om det var orimligt av henne att vägra göra en provspelning. Cukor svarade att det var för rollen som Norma Desmond som hon skulle bli ihågkommen. "Om de säger åt dig att göra tio provspelningar, gör tio provspelningar eller så skjuter jag dig personligen", svarade Cukor. Hans entusiasm övertygade Swanson att delta.Swanson, Gloria: Swanson on Swanson, The Making of a Hollywood Legend. Hamlyn, 1981. I en intervju från 1975 kom Wilder ihåg Swansons reaktion med observationen "det fanns mycket Norma i henne".Billy Wilder – "About Film Noir". Intervju juli 1975. Hämtat 21 july 2005.
Montgomery Clift skrev på för rollen som Joe Gillis men drog tillbaka det, antagligen på grund av rädslan för osmickrande liknelser med hans eget liv, eftersom han hade en relation med en äldre kvinna. Fred MacMurray avböjde också rollen. William Holden, som hade gjort en imponerande debut i Golden Boy (1939) och Vår lilla stad (1940) (vilka följdes av militärtjänstgöring under andra världskriget och en mindre framgångsrik återkomst till filmen under det sena 1940-talet), gick med på att spela rollen.
Erich von Stroheim, en ledande filmregissör under 1920-talet (som dessutom hade regisserat Swanson), skrev på för rollen som Max, den plikttrogne butlern och Normas beskyddare. För rollen som Betty Schaefer ville Wilder ha en nykomling som kunde föreställa en vanlig helylletjej i kontrast till Swansons överdrivna Desmond. Han valde Nancy Olson, som nyligen hade varit uppe som förslag till rollen som Delila i DeMille's Simson och Delila.Staggs, Sam: Close-up on Sunset Boulevard: Billy Wilder, Norma Desmond and the Dark Hollywood Dream. St. Martin's Griffin Books, 2002.
Manus Wilder och Bracket började att arbeta med ett manus 1948 men resultaten tillfredsställde dem inte. I augusti samma år hyrdes D.M. Marshman, Jr. (en före detta journalist för Life Magazine) för att utveckla berättelsen efter att Wilder och Bracket blivit imponerade av den kritik han framförde för deras film Kejsarvalsen (1948).
I ett försök att hålla detaljerna av handlingen från Paramount Studios och undvika en restriktiv censur på grund av Hayskoden skickade de manuset sida för sida. Censuren krävde att vissa repliker skulle skrivas om, till exempel Gillis replik "I'm up that creek and I need a job" som blev "I'm over a barrel. I need a job". Chefer på Paramount trodde att Wilder arbetade på en version av en berättelse med namnet "A Can of Beans" (en berättelse som inte existerade) och gav honom en relativt stor frihet i att fortsätta som han ville. Endast den första tredjedelen av manuset var skrivet när produktionen startade i början av maj 1949 och Wilder var osäker på hur filmen skulle sluta.
miniatyr|Joe Gillis arbetande på ett manus.